Ett inlägg av Cissi Wallin på blogg och Twitter om ekomat har skapat en del debatt. Wallin tycker att många på Twitter och andra sociala medier har reagerat omotiverat starkt och bara VILL se problem. Men är det verkligen okej att skriva så generaliserande och raljerande som hon ofta gör? Bör inte de som har förmånen att ha många följare på sociala medier också ha ett ansvar att tänka igenom en eller två gånger innan de skriver? Själv tycker jag att hennes inlägg är patroniserande, föraktfullt och empatilöst, även om det säkert inte var hennes mening när orden kom på pränt.
Jag har inte barn, men en av de saker jag reagerar starkast på i det Wallin skriver om (och som även vissa kommentarer handlar om) är att människor (barnfamiljer) med djur inte har rätt att säga att de lever fattigt så länge de har djur. Hon säger att det handlar om prioriteringar. Att de bör satsa på ekomat istället för att behålla djuren. Visst, för det är ju extremt ansvarsfullt? Finns det inte tillräckligt med Blocketannonser där djur slumpas bort till höger och vänster p.g.a. "ändrade familjeförhållanden"? Och vem vet, det här husdjuret är kanske det enda som ger barnet tröst i en hopplös värld?
När jag mådde som sämst och levde på extremt låg sjukersättning var det bokstavligen talat min katt som gjorde att jag överlevde. Visst, hon kostade pengar och jag var ibland tvungen att köpa vanlig mjölk istället för ekomjölk. Jag sparade ca 2.50 kr på det, pengar jag kunde köpa jäst för som jag kunde baka bröd på. Bröd som var det enda jag hade råd att äta. Så små marginaler var det. Så små marginaler lever många på, med eller utan djur. Jag prioriterade kattmat istället för ekologisk mjölk. Min katt var det enda ansvaret jag inte kunde släppa. Hon räddade mitt liv. Jag skulle inte ha varit här i dag om det inte var för henne.
Jag är övertygad om att alla vill att bananarbetare ska slippa gifter, men kanske inte ansvaret ska läggas på de som knappt har råd med mjölk till sina barn. Kanske bör ansvaret ligga hos de som har det bättre ställt. Kanske Wallin med sin mediala makt kan skriva raljerande till och om bananimportörer istället för att skuldbelägga de som redan lever i skuld?
Wallin tycker att många reagerar för starkt och läser in saker hon inte skriver. Men kanske är det så att vi som reagerar på det och framförallt HUR hon skriver är vi som faktiskt kan vara inkännande och medkännande även i situationer vi själva inte befunnit oss i?
Även om det är en rättighet att få tycka, tänka och säga det som finns i hjärtat, så är det banne mig också en skyldighet av veta när det bör stanna där för ytterligare en tankevända innan det sätts på pränt.
Och människor som inte kan sätta sig in i andra människors situation kanske rent av ibland bör hålla käften.
