Boka tid hos vårdcentralen

Det har skrivits en och annan spaltmeter gällande att man ska vara frisk för att kunna vara sjuk. Både vad det gäller kontakt med sjukvården och försäkringskassan. Jag tänkte fortsätta med ytterligare ett inlägg.

Tidigare i år lyckade jag ta mig till vårdcentralen med min terapeut som ledsagare, annars hade jag inte klarat det, och träffade där på en väldigt bra doktor som jag kände mig trygg med.
I dag ringde jag till samma vårdcentral för att boka tid för en annan åkomma som besvärat mig ordentligt några månader. Jag kan ha extremt svårt för att ringa såna samtal, men denna dag hade jag lyckats samla mod. Efter att jag berättat om mina problem och vilken doktor jag var hos senast, börjar sjuksystern som tog mitt samtal dividera om att jag inte är listad på denna vårdcentral, att jag egentligen hör till en annan.

-Nähä, men jag har ju varit där ganska nyligen och då var det ju inga problem.
- Ja, men då var det nog vi som gjorde fel. Du hör till en annan vårdcentral så du borde ringa dit.
-Men jag vill inte gå till nån annan, känn er fria att göra fel igen.
-Då måste du först komma hit och lista dig.
-Menar du att jag först måste åka in och lista mig för att alls få en tid? Kan jag inte lista mig när jag kommer för besöket?
-Vet du vad, jag måste koppla vidare dig till min kollega. Nu lägger vi på så ringer en annan sjuksyster på.
-Jaha, ok. Men kan du snälla berätta lite för henne så jag slipper upprepa allt igen?
-Jag ska se vad jag kan göra.

Sedan går det en stund innan telefonen ringer igen. Sjuksystern i andra änden av luren börjar genast berätta om alla befintliga och kommande regler, vilket tog sina minuter.

-Men det enda jag vill veta är om jag kan få en tid hos doktorn och om jag kan lista mig när jag kommer på besöket.
-Vad var det nu du hade för problem?

Jag får dra hela historien igen och då säger hon att hon är mycket stressad, men ger mig en tid om två veckor.

-Så jag kan alltså lista mig när jag kommer?
-Ja, det gör du i receptionen när du kommer. Nu måste jag sluta eftersom jag är mycket stressad!
-Ok, tack!

Tack, eller nåt...

Ditten och datten, nästan om natten.

Jag tror att jag ska börja syssla med hemelektronik. På sistone har jag lyckats reparera två dvd-apparater. Två helt olika fel, knappt en aning om vad jag sysslade med, men funkar gör dom i alla fall.

I dag har jag handlat till min fars 60-årsmiddag. Min far, mina syskon och jag ska på fredag avnjuta en trerätters hos mig och sedan ska vi gå på konsert. Eftersom jag bara haft kontakt med den sidan av släkten i ett drygt år känns det väldigt kul och spännande att göra något tillsammans. Nu är det bara att hoppas på att dom kommer att uppskatta den gourmetmeny jag tänkt ut.

I morgon ska jag hämta min bas som skulle ha varit klar för sisådär två veckor sedan. Som en liten kompensation för att det tagit så lång tid har den visst blivit polerad och fin. Sedan att jag fått ett bra pris på det hela skadar ju inte heller.

Syrebrist

I kväll är det rep, orkar inte. I eftermiddag har jag tid hos terapeuten, orkar inte. Jag borde verkligen ta mig in i duschen, orkar inte.
Fan, att det ska vara en sån avsaknad på energi.

Jag sitter här i soffan och försöker med jämna mellanrum ta mig upp för att peta in ved i kaminen. Tv:n är på, men jag kan inte ta in vad som sägs. Mitt mål för dagen är att hundarna ska få en riktigt lång promenad. Jag intalar mig att frisk luft kanske fyller på energireserven, men luften är tung och himlen grå.

Jag behöver syrgas.

Grått, grått och så lite grått.

Om det gick skulle jag fotografera den skrämmande gråheten som slukar alltet utanför fönstret. Men kameralinsen kommer inte lyckas tränga igenom. Jo, jag lovar, så grått är det. Fuck, när ska man någonsin kunna bli människa?

Jag har lyckats halka omkull tre gånger under helgen. Den sista gången så illa att jag inte kan vrida på nacken nu. Lärdom; Gå inte ut och hämta ved i slitna foppatofflor när det ligger snö på marken.

Mardröm

Jag kan inte minnas när jag senast hade en så otäck dröm som i natt. En sådan man vaknar upp skrikande av, som gör att det inte går att somna om i rädsla av att hamna mitt i drömmen igen. En dröm som gör att man aldrig någonsin vill drömma igen.

Skriver jag ner drömmen nu kommer den sannolikt att bagatelliseras, verka fånig, löjlig och komisk. Så jag skriver inte ner den, utan bär istället med mig den, tar till mig den och värdesätter det verkliga nuet för en stund.

Jag avskyr att vara på lasarettet och nu ska mina terapisamtal förflyttas dit. Är det inte meningen att min ångest ska bli mindre av mina samtal?

Först tänkte jag skriva att det skulle vara som på bilden. Sedan fick jag rysningar, för visst får man lite Jehovas Vittne-vibbar av den?