Fåfäng?

Om jag skulle vara mer fåfäng än jag är hade jag stannat i Tunisien. Mitt hår var enormt mycket lättare att få till där. Jag vet inte om det berodde på det klorerade kranvattnet eller det salta havsvattnet, men här hemma får jag bråka med håret på ett helt annat sätt. Det gör att jag de flesta dagar inte ens orkar bry mig om att fixa till det. Tur att jag bor i bushen och att det mest bara är djur och min fru som ser mig. De verkar inte bry sig nämnvärt ifall jag har en dålig hårdag.

Tigerdans

Jag ramlade nyss över någon slags dikt jag skrev för sisådär tolv år sedan. Herregud så tiden rusar fram - tolv år sedan?!


Jag dansar för livet
Jag dansar för döden
Ett steg för det goda
Ett steg för det onda

En dans för det ljuva
En dans för det bittra
Ett steg åt varje håll
Rytmiskt medryckande


Hopp och förtvivlan
Glädje och sorg
I varje steg
I varje andetag


En dans för mitt liv och min död
En dans för mig
Min dans
Endast min



Undrar hur jag tänkte när jag skrev det här. Dans är ju inte riktigt min grej.

Lusta

I går var jag fylld av tankar jag tänkte skriva ner. Självklart låg då nätet nere. Jo, man kan ju skriva ner saker ändå, (jag är mycket väl medveten om att det finns exempelvis word) men då slog filmdjävulen till istället. Ack så skönt det kan vara att ägna en hel kväll åt filmfrosseri.

På tal om dödssynder så hette en av filmerna jag såg "Cracks". En av huvudpersonerna sa något i stil med "Om du inte känner lusta, om du inte åtrår i livet, så lever du inte alls".

Kanske är det så att man måste känna lusta och åtrå för att livet ska vara meningsfullt. Lusta till en människa, ett intresse, ett jobb, eller vad som helst. Utmaningen ligger nog i att aldrig sluta. Att inte sätta sig ner och vara nöjd, utan hitta nya sätt och nya mål att åtrå. Nu menar jag inte att man ska söka sig till nya partners hela tiden eller så, men ni förstår säkert.

Eventuellt bör det tilläggas att personen i filmen med ovannämnda citat inte var alltför mentalt stabil, så möjligtvis bör man inte ens fundera över det här, eller?

Jag känner att mina tankar virriga och att jag svamlar. Mitt internet borde ha fungerat igår kväll, för på morgonen är min hjärna fullkomligt värdelös. Men det bjuder jag på i dag.

Min hjärna på morgonen

Borta bra, men hemma bäst.

Hade jag fått bestämma skulle jag nog stannat några dagar till, samtidigt som det är fantastiskt härligt att vara hemma hos djuren igen.

Vi bodde på hotell Fourati, som jag tycker var ett väldigt trevligt hotell, med bra service och enormt charmig arkitektur. Eftersom det inte direkt var högsäsong var det lätt att få en bra relation med både hotellpersonal och andra människor.

Taxifärderna gav mig lite dödsångest. Alla körde som idioter och det var inte direkt förvånande att majoriteten av bilarna hade bucklor. Men billigt var det!

Vi hittade några riktigt trevliga restauranger, och förutom inhemska rätter såsom brik och ojja, blev det även mycket fisk och skaldjur.

Vad sägs om att ha mumsat på denna läckerbit?



Den härliga stranden vid hotellet



Stränderna var vackra, sanden silkeslen och vattnet härligt turkost. Vi testade en riktig turistgrej, någon slags gigantisk uppblåsbar soffliknande sak som drogs efter motorbåt. De frågade om vi ville ha en lugn eller "crazy" åktur. Inte så svårt att lista ut vad vi valde. Jag skrattade och skrek mig hes under färden. Helt klart en upplevelse!



Hyfsat galen färd efter båt!



Det fanns en händelse som nästan grumlade hela resan, men den orkar jag inte gå in på nu. Kan dock säga att det handlade om katter.

"Liten" som lekte med min ryggsäck



Och när jag ändå är inne på området katter kan jag berätta att det fanns en hel del av dessa ljuvliga små krabater. Även några trevliga lösspringande hundar som mest höll sig på stranden och lekte, sprang och tiggde lite kel. De underbara djuren gjorde att saknaden efter mina egna här hemma inte blev helt olidlig.

"Svartvit" och jag adopterade varandra.

"Treben" som även fast han inte kunde använda alla fyra ben var en väldigt glad hund.

Mycket mer finns att berätta om resan, men nu ska jag krypa ner under filten och kurera mig. För självklart blev jag förkyld när jag kom hem - vem skulle inte bli det av den här kontrasten?

 

Borta bra, men hemma bäst

Tack till er alla trevliga människor jag lärde känna under resan, för allt roligt och tråkigt vi delade! Och tack "gubbelubben" ;-)

Nu skiter jag i kylan

och drar till Tunisien istället!

Lydnadstävling

Det är så skönt när folk bjuder på sig själva och det här klippet blev en bra start på min morgon.

Chanser, kanske

Jag är bra på att ge människor många chanser. Alla kan göra fel, ingen är felfri, "shit happens" liksom, och man bör kunna glömma, förlåta och gå vidare.

Men på senare tid har jag börjat fundera på varför jag gör det. Varför jag ger andra rätten att trampa på mig och göra mig illa, om och om igen. Varför jag har behov av att ha dessa människor i mitt liv.

Kanske beror det på min bakgrund. Jag flyttade runt i en massa olika fosterhem som barn och tonåring, vilket gjorde det nästan omöjligt att behålla de kompisar och klasskamrater jag hann lära känna lagom till det var dags för nästa flytt.

Kanske förföljer mina barndomstankar mig fortfarande. Känslan av att jag aldrig dög, inte var tillräckligt snäll, att jag var så svår att älska att ingen ville behålla mig. Kanske är det orsaken till att jag nu som vuxen höjt min toleransnivå till max.

Kanske borde jag sluta ge människor fler chanser än de förtjänar och inte längre tillåta mig bli trampad på. Kanske borde jag sätta ner foten en gång för alla och säga "det räcker nu!"

Kanske borde jag i första hand vara snäll mot mig själv och i andra hand resten av mänskligheten.

Kanske.