Måndagsblues

Sovit som en kratta i natt och drömmarna var allt annat än trevliga. Måndagen har alltså inte börjat särskilt bra. Men jag ska faktiskt tillåta mig själv att krypa tillbaka ner under täcket. Försöka få en till stunds sömn. Med förhoppning att det då känns mer värt att ta tag i den nya veckan.

Morgonrapport

Jag fick sovmorgon till halv nio och känner mig alldeles mosig i huvudet. Vilken vanemänniska jag verkar ha blivit. Fåglarna satt och skrek när jag väl masade mig ut. Kanske tyckte de att frukosten var försenad.

Tempen ligger på sju plusgrader. Känns nästan som sommarvärme. Det måste väl tyda på att kroppen börjat ställa in sig på den bistrare delen av året.

I eftermiddag kommer bror på besök. Planen är att vi ska äta gott, spela UNO och kanske jobba lite emellanåt.

Typ så ligger det till.

Dagens I-landsproblemrapport

Tro på fanken att jag inte lyckades radera alla sms och mms i telefonen! Jag är allt annat än nöjd med mig själv för tillfället!

Gröt, inte bara i hjärnan

Mellan slösurfande och allmän trötthet lyckades jag ändå få in lite bakning.

Dagens skörd blev grötbullar och kladdmuffins

När myndigheterna sviker

Jag läste ett blogginlägg om hur illa det kan bli när Socialtjänstemän inte sköter sina jobb. När de nappar på ryktesspridning istället för att opartiskt granska hur det egentligen ligger till. När deras så kallade principer sker på bekostnad av den falskt anklagade. När enskilda tjänstemän gör så att hela systemet faller.

Jag blir fullkomligt vansinnig när jag läser detta och en massa minnen väcks från när jag var liten. Hur Soc. skrev rapporter och fattade beslut utan att ens prata med mig. När de bildade sig en uppfattning om hur jag hade det enbart baserat på vad mina fosterföräldrar sa. Hur de aldrig såg mig, utan bara en klient som var svårplacerad. Så många övertramp gjorda av så många olika handläggare.

Den kanske allra värsta händelsen var när jag var knappt elva år och en handläggare kom hem till den fosterfamilj jag för tillfället bodde hos. Med sig hade hon min mamma, som var onykter.  Handläggaren berättade att det var dags för mig att flytta hem. Jag fick panik och sa att jag inte ville flytta hem, att det inte skulle bli bra, att mamma bara skulle hålla på att supa. Det handläggaren sa till mig, det hon tvingade mig att göra då, är något jag aldrig kommer att förlåta henne för. Hon sa att om jag nu inte ville flytta hem så fick jag minsann själv berätta det för min mamma.

Min mamma betydde allt för mig och jag var konstant orolig för henne. Orolig över att hon skulle somna i en snödriva. Över vad myndigheterna skulle göra med henne. Att hon inte fick i sig tillräckligt med mat. Orolig att hon skulle supa ihjäl sig. Jag var hennes allierade. Det var hon och jag mot världen.  Och handläggaren tvingade mig alltså att säga till henne att jag inte ville flytta hem.

Jag gick upp till övervåningen där min mamma befann sig. Hon log mot mig. Ostadig i sin alkoholberusning log hon mot mig. För hon var glad. Hennes dotter skulle ju äntligen flytta tillbaka hem till henne. Hon kramade om mig. Viskade att hon var överlycklig. Jag slingrade mig ur hennes omfamning och sa det bara rakt ut. Jag sa att jag inte ville flytta hem till henne. Hon började gråta. Jag gick därifrån och ringde till den enda vuxna människa i världen jag kände att jag eventuellt kunde lita på.
Jag grät.

Det är bara en sån dag

Jag säger som min mor brukar säga "jag säger inget så har jag ingenting sagt" och låter pappret vara lika blankt som min förmåga att formulera mig.

Ledningar

När jag fortfarande låg och tjurade över att min mage plågade mig så oerhört att jag inte tog mig till terapeuten i går fick jag ett mejl av henne. Tydligen hade vi bytt tid denna vecka och jag har inte tid hos henne förrän i morgon. Jag som äntligen börjar kunna gå upprätt efter den här (många många fula ord) gångens mensvärk kände att det precis var ett sådant bra besked jag behövde. Ett annat glädjande besked skulle vara om någon erbjöd sig att kapa mina ledningar. Någon frivillig?

Snö

Det är inte helt lätt att mentalt hänga med i svängarna. Alldeles nyss (känns det som i alla fall) var det 25 plusgrader och i lördags när jag och mor skulle ut och plocka svamp möttes vi av snö på backen. Tack och lov försvann den nästan på en gång. Jag är inte riktigt redo för snöskottning ännu.

I övrigt är det sängläge som gäller i dag. Jag har fått påhälsning av mensvärk från helvetet. Katt och dator på magen gör dock lite gott.

Höjden av intressanta saker att meddela, eller hur?

Kärleksbetygelse till fyrbenta

Några få plusgrader med isande vindar. På det en ond rygg. Jag skulle kunna sätta punkt där. Idel klagan. Men det kommer jag inte att göra. För i dag har jag världens bästa hundar som gör att allt sådant glöms bort. I dag är det helt och hållet deras förtjänst att jag för en stund fått le och glömma bort både nordanvindar och ömmande rygg. Så enkelt kan det vara ibland.

Och inte heller har jorden gått under ännu.

Glad nötväcka

Och jag borde VERKLIGEN putsa fönstren!

Mardrömmar

Dålig sömn i natt med jobbiga drömmar. Tänk att det ibland är så svårt att skaka av sig känslan efter mardrömmar. De fortsätter förfölja en i det vakna tillståndet. Som att de inte är färdigbearbetade. Som tunga orosmoln på himlen.

Dagens fundering del 2

Muammar Gaddafi, en av nutidens största tyranner, sägs vara död
Jag förstår att man firar att ett långt tyranneri är över, men kan man verkligen, VERKLIGEN, fira att någon är död?

Dagens fundering

Är det ett ålderstecken när man måste börja fila fötterna, eller har jag bara haft enormt tur tidigare i livet?

Jordens undergång

I dag kommer min mor på besök och min plan var att jag till middag i morgon skulle bjuda henne på min fantastiska pizza med  hemgjord pesto och mozzarella. Men så mindes jag precis att jag i expressen läst att enligt Harold Camping ska jorden gå under i morgon. Tänk om han kunde vara mer specifik och avslöja ungefär vilken tid på dygnet det blir. För självklart är frågan jag ställer mig; hinner vi äta pizzan innan? Det skulle vara så illa att känna doften av den i ugnen, nästan färdig och så går jorden under. Vilket magplask. Fast om det inte går så snabbt, om jag istället får avnjuta den som min sista måltid på denna jord, då kanske det kan vara värt allt. Snälla Harold, kan du inte komma med ett klockslag också?

Poor me

I går kväll och natt hade vi strömavbrott under några timmar. Jag som var helt inställd på att titta på det spännande avsnittet av "Criminal Minds" på kanal 5 känner mig lurad. Nu var det ju ingen vits att följa serien slaviskt under flera kvällar på raken. Vilket antiklimax.
Jo, jag förstår även att detta kan kandidera det till att vara ett av århundradets största i-landsproblem.

Vi bör skämmas över vår politik

Jag blir så ledsen när jag läser att den 91-åriga Ganna Chyzhevska ska utvisas. Hon är dement, har hjärtproblem, är nästan blind och har ingen släkt kvar i hemlandet Ukraina. Här i Sverige har hon barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Människor som älskar och kan ta hand om henne. Ändå ska hon kastas ut ur vårt land. Återigen bevisar vi att empati och humanitet verkar vara en bristvara även i Sverige. Mer går att läsa här.

Foto: Pontus Orre

Besöket hos doktorn

I fredags träffade jag den doktor jag innan blivit varnad för. Nervositeten hade nog tagit rätt hårt på mig för jag glömde att betala parkeringsavgiften. Det var liksom bara att ta sig från punkt A till punkt B som gällde. Väl inne hos honom var det hur lugnt som helst. Jag tyckte att han kändes väldigt bra att ha att göra med. Han pratade mycket i metaforer, var filosofisk och sa kloka saker. Det blev snabbt tydligt att han inte anser att medicin botar allt. Han gav även en känga till vissa andra inom läkarkåren som han ansåg vara alldeles för snabba på att ställa diagnoser och att de försöker bota diagnosen i stället för människan. Jag kände mig faktiskt rätt trygg med honom.

Det jag tar med mig från samtalet, förutom att få sätta ut medicinen, är att många av mina tankar jag haft genom åren verkar vara rätt bra.
"En känsla kan inte vara fel. Man kan inte styra sina känslor. Det som är avgörande är hur man agerar på känslan."

De senaste timmarna i bilder

Jag har inte så mycket att säga i dag. Eller det har jag visst, konstigt vore det ju annars, men jag orkar inte. I stället kommer några bilder på dagen, so far.

När jag i förmiddags var ute och plockade lite trattkantareller till en av mina förra grannar ramlade jag över dessa. De torde vara de sista för säsongen. Gissa om det blir en god kantarellpasta till middag.

Hundarna försökte på bästa vis hitta var solen värmde som mest. Det gäller att njuta medan njutas kan.

Grannkatten funderade både en och två gånger över om hon skulle våga sig in eller ej.

Jag vet inte hur många gånger fåglarna utanför fönstret pockat på min uppmärksamhet genom att picka på fönsterrutan. Jag tror att det tycker att jag är snål med mat.

Nu är det sängläge med det trådlösa tangentbordet i knäet och datorn uppkopplad till tv:n. Soft och välförtjänt.

amerikansk hemvideo

Nu ska jag bekänna något pinsamt. Jag fastnade nyss framför programmet America's funniest home videos. Där visades några klipp på olika frierier och reaktionerna på dem. Det som fascinerade mig var att det dels var idel män som friade och dels att det förväntades av kvinnorna (inga same-sex-frierierer här) att de skulle hoppa jämfota, skrika och gråta av lycka över att få ett frieri. Som att det var det mest oväntade i världen att deras karlar faktiskt skulle vilja gifta sig med dem. Wow, liksom! Snälla, gör min dag och säg att det är lite annorlunda i Sverige?

Farbror doktor gör mig nervös

På fredag ska jag träffa en doktor angående den medicin jag tar men vill sluta med. Det är en doktor jag inte träffat förut och jag har blivit varnad för honom. Det sägs att han lite underlig och att det kan vara knepigt att komma bra överens med honom. Jisses, jag som har en tendens att vara väldigt svamlig när jag träffar nya doktorer. Dessutom brukar jag använda mig av lite väl underlig och morbid humor om jag blir nervös. På fredag måste jag verkligen skärpa till mig och samtidigt hoppas på att han är en bra doktor som förstår och tar till sig det jag säger.

Själens användarhandbok

Mycket under dagens samtal med min terapeut handlade om att utarbeta strategier som får mig att hålla mig ovanför ytan. När jag sitter där och börjar prata i bilder och liknelser kan jag känna mig så smart och allt blir så enkelt. Jag förstår vikten av vätskekontroller, att jag inte kommer att ta mig någon vart ifall bensintanken är tom. Det kommer att gnissla, knaka och till slut braka ihop helt ifall inte oljan finns där och smörjer. Självklart är det trögare att styra om servooljan är slut. Allt det där är så självklart, men ändå inte lätt. För det är verkligen inte lika enkelt att fylla på alla själsliga vätskebehållare som det är att kolla bilens. Användarhandboken till mitt inre är så mycket svårare att förstå sig på än den som ligger i bilens handskfack.

Att inte vara redo

Termometern visar på -2,9 grader. Frosten ligger som ett vitt täcke på marken. Jag kryper tillbaka under täcket. Funderar på om det helt enkelt går att hoppa över den här dagen. Eller så inmundigar jag mer kaffe, blir varm i kroppen, slutar tjata om vädret och börjar uppskatta det faktum att senhösten är här.

Armycrocs

Det gick självklart inte att hålla sig från att plocka trattkantareller. Helt seriöst, någon som vill ha?

Och Helena, här har du bildbeviset på crocs kamouflagevariant. Sannerligen en styggelse, men helt suveräna att ha på sig i höstskogen.

Du kan kalla mig tant.

Solen skiner på en klarblå himmel. Klockan är strax efter nio. Stadsmänniskorna har ännu inte hunnit med att ta sig ut till "min" svampskog  så jag ska skynda mig ut. Jag behöver verkligen inte mer svamp, men kanske kan jag plocka till någon annan. Finns det någon där ute som vill ha lite trattkantareller?

Efter att ha läst igenom ovanstående rader förstår jag vem jag blivit. Den där rultiga, huckleprydda mormorsgestalten. Hon som saftar och syltar så fort tillfälle ges och som sitter i sin gungstol och berättar anekdoter från barndomen. Hon som berättar om hur det känns att andas höstlöv och tystnad.

Skip-Bo, här är jag.

När man tycker att dagens höjdpunkt är att spela Skip-Bo förstår man att just denna dag nog inte kommer att gå till historien som den mest spännande. Det är en ytterst jobbig kombination att känna sig rastlös och orkeslös i samma andetag. Och jag är inte ett dugg självömkande, inte det minsta, inte alls, åh nej.

 

Nu ska jag fortsätta kravla i tråkträsket.

Over and out!

nothingness

som en fet jävla regndroppe

fastklibbad mot det skitiga fönsterrutan

 utanförskap

inne finns värme

fångenskap
friheten utanför
 

Reboot

Datorn hängde sig. I samma veva även mina tankar och formuleringar. Snarstuckenhet och irritation vill för dagen vara mina vänner. Jag rebootar systemet och återkommer.

And the winner is...

Tomas Tranströmer!

Jag är glatt överraskad. Han är verkligen en fantastisk poet. Dessutom är jag glad över att några av hans böcker redan finns i min bokhylla. Det blir så mycket billigare då.

Nobels litteraturpris

Klockan 13 avslöjas det vem som får årets Nobelpris i litteratur. Någon av mina stående favoriter Joyce Carol Oates, Astrid Lindgren, Tomas Tranströmer lär inte få det, så vem blir det i år? Stämningen är olidligt spännande.

När förståndet tar paus

Man kan tycka att jag borde vara glad som fick fick ligga till kvart över åtta i morse. Det är faktiskt en sovmorgon med ungefär en timme. Dock var orsaken inte så angenäm. Jag tog mig helt enkelt inte upp ur sängen. Försiktigt fick jag försöka vagga från sida till sida för att få i gång ryggen. Den hade låst sig och smärtade alldeles fruktansvärt. Under gårdagen ägnade jag ett par timmar till att släpa och kapa upp träd. Ett arbete som inte utfördes särskilt ergonomiskt. Förutom att få lite extra ved till bastun så är alltså en smärtande rygg resultatet. Vilket gör att jag kommer att vara tvungen att använda all den extra veden till bastun för att kurera ryggen. Undrar hur jag tänkte där. Ibland halkar förståndet i väg på de slippriga höstlöven.

Åh, Loreen, Loreen

Hon är så himla bra!

Och nu känner jag hur mycket jag saknar att jamma med folk. Det har varit alldeles för lite av den varan på slutet. Jag behöver göra saker som får själen att ta några små glädjeskutt. Att få spela tillsammans med andra tillhör sannerligen den kategorin.

Detta med makt, grovt generaliserat

Varför stänger busschauffören dörren mitt framför en passagerare? Varför använder fångvaktaren mer våld än nödvändigt? Varför glömmer den fattige så snabbt sina rötter när fem miljoner kronor dimper ner i brevlådan? Svaret är lika självklart som på varför hunden slickar sig mellan benen. För att de kan. För att vi kan. För att jag kan. Frågan är om jag kan mer än så. När jag rannsakar mig själv och funderar på hur jag under en helt vanlig dag använder mig av min makt, vad ser jag då? Försöker jag att hävda mig själv eller använder jag min makt till att hjälpa andra? Eller är det lite mer komplicerat än så?

Lakrits

Om jag ska befinna mig i nuet för en stund och inte beklaga mig över att novembermörkerhelvetet snart är här kan jag meddela att solen skiner i dag. Det är varmt. Jag går fortfarande omkring i shorts. I skogen finns ännu massor av härlig svamp. Så där, nu var dagens käckhet avklarad.

Stopp stopp stanna

Jag hinner inte alls med. Kan det verkligen vara så att vi redan kommit in i oktober utan att jag mentalt har ställt in mig på det? Vart tog augusti och september vägen? Det var ju alldeles nyss sommar!

Om det nu är oktober betyder det att november lurar runt hörnet och vad är november annat än mörker? Jag har inte förberett mig inför det. Inte ännu.

Förra året vid den här tiden befann jag mig i Tunisien och lapade den sista solen och värmen inför den stundande hösten och vintern.

Nu då, är det alltså meningen att jag ska klara av det här? Kan inte någon vänlig själ som är duktig på att handskas med novembermörkret komma med ett par konkreta tips till mig?  

Be kind rewind!

Ja, tack!

tv+usbminne=filmdag.

En gammal tant

Min fru tycker att det är pensionärsvarning på mig. Kanske har hon rätt. Jag har blivit morgonpigg. Kroppen ömmar. Mina åsikter börjar kännas mossiga. Är det inte en till rynka jag fått vid tinningen? Jo, jag känner mig faktiskt rätt gammal. Fast de som numera går i pension verkar besitta all energi i världen. De är unga, fräscha kompetenta och MÅNGA. Styr världen gör de också. I jämförelse med dem är jag ju ingenting. En fjärt i rymden. Någon som borde sitta tyst och veta hut. Jag är ingen pensionär, utan möjligtvis en fossil från kritaperioden.