När jag flyttade till min första egna lägenhet var jag tjugo år och nästan samtidigt var det en bestämd liten kattdam vid namn Frizzla som adopterade mig. Under arton års tid hängde vi med varandra. Hon var med på allt jag gjorde och inget verkade underligt för henne så länge jag var med. För hon var verkligen min katt. Hon accepterade de flesta, men det var jag som gällde.
Människor runt omkring mig har kommit och gått men Frizzla har bestått. Hon har bokstavligen räddat mitt liv flertalet gånger genom åren. Stunder jag mått så dåligt att jag inte velat och knappt orkat finnas kvar har hon varit räddningen. Min fina livräddare. För hur skulle jag kunna överge denna speciella katt, det var ju på mitt ansvar att se till att hon fick fortsätta ha det bra. Otaliga är de gånger hennes päls varit genomvåt av mina tårar. Oräkneliga är de stunder hon gett mig tröst.
Tills igår. Då hon blev överfallen av en okastrerad grannkatt, fick en fraktur på höften och fick somna in. Så abrupt och så vansinnigt onödigt. Hon var trots sin anrika ålder en väldigt pigg katt. Inte var hon färdig med livet och jag var verkligen inte redo att släppa taget om henne.
Saknaden, tomheten och smärtan kommer att göra sig påmind länge. Men de fantastiskt många fina minnen av henne kommer att vara större och starkare än sorgen.
Inte idag , inte ännu, men framöver och för alltid.