Min terapeut gick i pension vid årsskiftet. Innan dess, under hösten, försökte hon ordna så att jag skulle få en bra ny kontakt. Hon föreslog en kvinna som jag kände till sedan tidigare. Hon och min terapeut hade båda jobbat tillsammans på det behandlingscenter jag tidigare varit på, ett ställe som nu är nedlagt. Självklart var tanken på ny terapeut jobbig, det tog ett helt år innan jag kände tillit och var helt bekväm med den nuvarande, (ja, jag har problem med tillit) men kände även att detta skulle vara den bästa lösningen.
Det var dock inte så enkelt att få till det hela. Min terapeut pratade med sin chef som pratade med den tilltänktas chef. Svaret från denne blev att det nog inte fanns plats för mig, att jag kanske istället kunde gå till Vårdcentralen. Vårdcentralen? Vad skulle Vårdcentralen kunna göra för mig, mer än att låta mig träffa en nyutexaminerad socionom med steg 1-utbildning i KBT, som skulle bli livrädd för min historia, mitt mående, mina diagnoser, hela mig och känna sig tvungen att remittera mig till allmänpsykiatrin? Och jag skulle vara tillbaka på ruta ett igen.
Förutom paniken inför detta mådde jag allmänt väldigt dåligt vid den här tidpunkten. Min grad av ångest var extremt mycket högre än på flera år och en depression var på gång igen. I samråd med min terapeut ökade vi samtalstätheten. Från att under början av hösten haft varannan vecka till att vara en till två gånger i veckan. Jag kände att jag även behövde mer medicinhjälp (det ska mycket till innan jag föreslår det) men det strulade med den doktor som var ansluten till enheten. En lördag strax innan jul gick det inte längre. Min bästa vän tog med mig till akutpsykiatrin (jag skulle aldrig klarat av att ta mig dit själv) där jag hade turen att träffa en bra överläkare som ökade befintlig ångestmedicin och satte in antidepressiv medicin. Han förstod också - utan att jag behövde säga något - att det i det skick jag befann mig i var ett stort hinder att ta mig till apoteket, så han skickade med en veckas ranson av medicinen. Han förhörde sig även att jag hade en befintlig samtalskontakt som uppföljning.
Efter många turer fram och tillbaka fick jag beskedet att jag skulle få en plats på Ångestmottagningen, men vem min samtalskontakt skulle bli var inte klart och blev inte heller det innan min terapeut gick i pension vid årsskiftet. Hon skulle dock fortsätta jobba två dagar varannan vecka med utbildning så hon lovade att fortsätta bevaka mitt ärende.
Från att ha haft samtal minst en gång i veckan till noll och inget. Ingen medicinuppföljning, inget samtal för att klara tillvaron här och nu.
För ett par dagar sedan, fem veckor utan samtalskontakt, talade hon in ett meddelande på mitt mobilsvar där hon sa att det fortfarande inte var klart med ny person, men att det var på gång och om det var något speciellt kunde jag ringa henne hem till henne. Dagen efter fick jag en kallelse från Ångestmottagningen. Jag skulle få en tid i slutet av mars. Jag borde varit glad eftersom ovissheten var en av de saker jag upplevt mest jobbigt med det här, men istället kändes allt jobbigt. Samtalskontakten var man och skötare. Detta med att det var en man kändes fel och kanske lite fånigt reagerade jag även på titeln "skötare" som säger rätt lite om utbildning, även om personen absolut kan vara bra.
Nu sitter jag och försöker samla mod till att ringa hem till min (fd) terapeut. Hon har lovat att följa med på första mötet med den nya terapeuten, ett så kallat överlämningsmöte och jag måste höra med henne om den bokade tiden passar henne. Jag hade tillräckligt svårt att ringa henne på jobbet och nu ska jag alltså - vad jag anser - gå över gränsen och ringa henne hemma.
Jag är svag och skör just nu (bättre orkar jag inte beskriva mitt mående) och jag är medveten om att min hållning är svart. Men det är så jag känner och det är ju inte direkt så att jag på sistone fått någon hjälp med att orka försöka se det annorlunda.
