Dagen före dagen före den sista dagen

Jag är fortfarande hängig, men framförallt orkeslös. Så trött att jag knappt orkar hålla upp ögonen. Och nu är det alldeles snart dags för ett nytt år. Sista dagen på året brukar ju jag vilja hålla värsta lyxiga middagen. Även i år vill jag det, men sjukdom och trötthet har gjort att jag knappt lyckats få ihop en meny. Det är svårt att tänka när hjärnan känns som sirap. Dock tror jag att jag har fått ihop det. Jag får återkomma med till det senare, om några dagar, när jag med säkerhet vet om det smakade så gott som jag i tanken tänkte att det skulle göra.

Min fru är och handlar just i detta nu. Hon messade att det var fullkomligt hysteriskt ute. Det verkar vara fler människor än vi som tänkt äta gott. Jag kan bara hoppas att de inte tänkt tillaga exakt det jag tänkt för då känns chansen liten att det finns några varor kvar.

Nu ska jag vila. Vila en lång stund. Kanske vila hela resten av dagen. Ja, det är nog en bra idé. I morgon är en annan dag, dagen före den sista dagen på året och då måste jag sätta fart.

Sjuk jul

Juldagarna är över och förutom fantastisk julmat kan det sammanfattas med feber, ömma höfter och mensvärk. Nu ska jag göra mitt yttersta för att kurera mig inför nyår. Så om det skulle fortsätta vara extremt tyst här ett tag till beror det på att jag ligger i sängen och tittar på serier med händerna upptagna av snytpapper.

God Jul, alla!

Det är mycket nu

Kanske har jag fallit in i någon slags julstress, men bara lite. För vi har ju faktiskt bestämt att vi ska ha det oerhört soft under julen

I går trillade jag fantastiska älgköttbullar som ska vara på julbordet.

Vi har återigen börjat få besök av en gråspett. Svårt att låta bli att le när den balanserar på en tanig gren för att komma åt talgbollen.

För övrigt kan jag meddela att vi i dag får besök av fantastiska Birgit, alltså är det Birgitdagen - hurra så stort!

Dagens väderprat del 1664

Två av våra väldigt långa förlängningskablar ligger vid sidan av backen som leder upp till oss och våra tre grannhushåll. Min fru lånande ut dem till vår ena granne som har bilen ståendes nedanför backen och var tvungen att ha tillgång till motorvärmare. Det har varit (är?) en isblandad snösörja, vilket har inneburit att det nästan har varit stört omöjligt att ta sig upp med bil. Dock lekte jag mig uppför backen i går - hurra för fyrhjulsdrift!

Ja, jag vet. Jag har märkt det själv. Det är mycket prat om väder, nästan så att det blivit en fixering. Men egentligen är det ju inte så underligt. För om man bor som vi gör, i bushen, långt från kollektivtrafik och kommunalt plogade vägar, måste man planera så mycket mer efter väder och vind. Det blir något som upptar en del tid. Samtidigt finns det en bitterljuv charm i det hela och det är väl därför jag ler lite när jag skriver detta.

B-filmens stora värde

Jag kan verkligen älska att gotta ner mig i en hyfsat välgjord b-film med inslag av action, fantasy och fiction, för att sedan uppslukas helt av den världen för en stund. Jag tror att fascinationen ligger i att den världen är så olik min egen som det bara går. Det gör att jag helt kan glömma mitt eget. Inga egentliga igenkännande känslor eller situationer. Bara den påhittade konstruerade världen, med mig som åskådare. Filmer som dessa är alldeles för underskattade. För visst borde det finnas än jag som behöver vila från sitt eget, om så bara för ett par timmar?

Plockepinn

Jag vaknade vid fyra i morse av att grannhunden skällde. Det kändes lite underligt att hon var ute den tiden på dygnet och hon lät smått olycklig. Efter att ha hört hennes skall en bra stund och börjat fundera på att gå över för att se om grannarnas dörr var öppen och släppa in henne, så tystnade hon. Men för mig var det omöjligt att somna om. Jag vände och vred på mig åtminstone en timme innan John Blund fann mig, bara för att ge mig jobbiga och otäcka drömmar. Inte så konstigt att jag inte känner mig helt pigg och utvilad i dag. En sådan grådassig slaskig dag då all energi skulle behövas.

Något som kanske ändå kan vara energigivande är att jag fick ett plockepinn i adventspresent. Nu jäklar ska jag vinna över min fru!

Vädertjat i brist på annat

För att det inte helt ska bli en väderblogg tänker jag inte alls skriva att det är -16 grader ute!
Huvudet känns som sirap. Jag vill gå i ide. Det är svårt att tro att det bara för en vecka sedan var plusgrader och barmark. Men jag antar att detta är det naturliga för den här årstiden. Helt plötsligt så känns inte "naturligt" som något positivt.

För övrigt kan jag berätta att den första tallbit jag ens sett i närheten av hemmet flög in i fönstret och dog.

Nu räcker det

Vi är helt insnöade och ingen traktor så långt ögat ser.

Men vackert är det och domherrarna verkar gilla't!

Barndomsgöra

Jag kunde bara inte låta bli att göra en snölykta. Först hade jag höga ambitioner, stor lykta med mängder av snöbollar. Sedan tänkte jag om och i mitt tycke rätt. Det ska vara som det var när jag var liten och gjorde snölyktor. Litet och skevt, men med värme.

Inte heller är det helt otäckt med snön som singlar ner under den mörka eftermiddagen.

Snö

Tänk att snö kan göra så mycket för förståndet och själen. Faktiskt höll jag nästan på att bli galen av mörkret, även om jag inte riktigt vill erkänna det. Lika mycket snö som vi hade den här tiden förra året vill jag absolut inte ha, men att det ligger lite vitt på backen gör enbart gott.

Förra årets snökaos

En fantastisk människa

I dag var jag och hälsade på en människa som betytt väldigt mycket för mig genom åren. En människa som kom in i mitt liv när jag var sexton år och min tilltro till vuxenvärlden var obefintlig. En människa jag på en gång tyckte om, men som gjorde mig livrädd eftersom min erfarenhet var att alla vuxna sviker. En människa som sakta men säkert visade mig att det finns trygga stabila och vettiga vuxna.

Jag lärde alltså känna henne när jag var sexton år, men det var inte förrän i dag jag på riktigt talade om för henne vad hon betytt för mig. Det var först i dag jag spelade den låt jag som sextonåring skrev till henne. Den låt som beskrev allt jag då kände men inte förmådde säga eller visa.

I dag är jag trettiosex år. I dag berättade jag för henne. I dag sjöng jag för henne. I dag är jag så fantastiskt glad över att hon fanns och finns i mitt liv.
 

Jag är rädd, rädd att tala om för dig vad du betyder för mig.
Jag är rädd, rädd för ordet åter.

Åter finner jag en vän som jag älskar och håller om
Åter vågar jag lita på någon igen.


Men åter skärs banden av.
Åter dras vännen ifrån mig.
Åter står jag kvar ensam och rädd.

Jag kan tänka det, skriva det, säga det, skrika det, men endast i min ensamhet.
Att jag tycker om dig, att jag håller av dig, att jag vill ha dig som en vän
Att du betyder så mycket för mig.

För jag är så rädd och åter är alltid åter
Men jag lovar, jag ska försöka igen
Förlåt mig min vän.

Adventsäventyr

Hej, mitt vinterland! När jag steg upp var det -12 grader ute. En smärre chock då jag precis förstått att det är vinter och det inte sas något om det när jag tittade på väderleksrapporten i går. Kanske dags att sluta följa dessa prognoser då det inte har varit särskilt många rätt senaste tiden och jag bara muttrar när saker inte blir som jag tänkt dem.

Nu ska jag få i mig några koppar kaffe och sedan dra i väg på adventsäventyr hela dagen. Låter mer äventyrligt än vad det är. Att träffa gamla vänner och snusa på liten hundvalp är det som gäller.

Förbannat rädd

I går när jag var ute och körde svängde det ut en bil rakt framför mig och det var otäckt nära en krock. Min reaktion blev att vråla enormt fula saker och då menar jag fula saker. Det yttrade sig i ilska men i själva verket blev jag enormt rädd och så har det varit flera gånger på sistone. Jag tror att det är ett ålderstecken. Nu först förstår jag exempelvis min mormor som kunde ryta alldeles fruktansvärt när jag var liten och hamnade i farliga situationer. Hon var inte arg utan helt enkelt rädd.

Pale december sun

Jag utbrister äntligen! Det ligger några centimeter snö på backen. Helt plötsligt är det faktiskt ljust ute, även om inte decembersolen är den starkaste. Och för första dagen på länge känns det nästan som att det går att andas.

En snygg hund

En galen hund

Julklappstips

Jag bara älskar Lina Neidestams serier!  Mer av och om henne hittar ni här.

På tal om att våld mot kvinnor är alldeles åt helvete för normaliserat!

Sparvhök i flykt

Ibland kan bilder bli så misslyckade att de blir rätt underbara ändå. Den här tycker jag är ett exempel på en sådan. En sparvhök som flög i väg lite tidigare än jag planerat.
Dagens tävling¹ består i att komma på varför jag känner igen mig i bilden. Det bästa svaret belönas med en förgylld skiftnyckel.





__________________________________________________________
¹Det existerar ingen riktig tävling för jag har tyvärr inga extra skiftnycklar.

Var är min sovmorgon?

Hunden började "småprata" för att säga att hon tyckte att det var dags att stiga upp. Jag höll inte riktigt med utan lyfte på täcket och hon rullade ihop sig som en boll och vi somnade skedandes om - en microsekund! För strax efteråt vaknade jag av ett pickande på fönsterbrädan. Där satt en talgoxe och kikade in, som för att påpeka att det faktiskt var matdags. Det verkar inte ens som att fåglarna unnar mig en ordentlig sovmorgon.

Alienerad

På sistone har jag kommit på mig själv med att hur ofta som helst tänka "du är så konstig",  när någon uttalat sig om något. Jag brukar vara öppensinnad, tolerant och ha rätt stor förståelse även när jag inte håller med. Men nu är allt detta som bortblåst. Jag orkar liksom inte med all galenskap och idioti. Har folk i allmänhet blivit mer underliga, korkade och dumma, eller är det bara som jag upplever det?

Frizzla

Jag börjar oroa mig så för min kattdam Frizzla som fyller 17 år i mars. Hon har börjat få väldigt dålig syn och det känns som att hon börjar tackla av mer och mer. Än så länge äter hon i alla fall bra och har sin bestämdhet kvar - och den katten kan verkligen vara bestämd! Numera unnar jag dock henne att vinna våra "dispyter". Är man snart 17 år förtjänar man att få vara bortskämd.
Hela mitt vuxna liv har hon varit med mig och på något vis varit min trygga bas. Fortsätt med det Frizzla, häng med mig i livet ytterligare en tid!

Provocerad och på riktigt rädd

Alltså jag har fallit i fällan och blir så vansinnigt provocerad av Pär Ström och kanske än mer av många av hans bloggläsare som ofta spyr ut sitt hat och förakt. Förutom att bli provocerad så känner jag mig på fullaste allvar rädd över vilka åsikter som verkar finnas i samhället. Och det får mig att undra var dessa människor finns. Är det en av mina grannar, kanske brevbäraren, eller han som nyss besiktigade min bil? Egentligen vill jag inte sprida Ströms ord, men det går att läsa hans blogg här.

The Help

Det har tyvärr varit lite mer kvantitet än kvalitet gällande mitt filmtittande på slutet. Dock såg jag en fantastiskt bra film för några dagar sedan, "The Help" som handlar om de svarta hembiträdenas arbetssituation hos de vita familjerna i den amerikanska södern på 1960-talet. Se den!

"You is smart. You is kind. You is important."

Usel uppdatering, mörker och adventspaket

Jag skyller min extremt dåliga uppdatering på att det är så mörkt att jag inte ser tangenterna. Om vi adderar kyla på det borde ursäkten hålla långa vägar. För en ursäkt är väl livsviktig?

Min fru och jag ska göra en egen adventskalender i år. Vi ska ordna 12 saker var till varandra. Hitta, göra eller köpa. Dock får var sak kosta max 20 kr. Sedan är det tänkt att vi typ ska lotta fram ordningen för hur vi ska få öppna alla 24 luckor. Vad hittar man inte på för att lysa upp tillvaron i mörkret? För det ÄR väldigt mörkt. Nu börjar även jag tycka att det kunde få ligga någon decimeter snö på marken.

S.C.U.M

Turteatern gör just nu en uppsättning av SCUM-manifestet och har dessutom planer på att visa den för gymnasieelever, vilket har skapat enorma reaktioner. Debatter i all möjlig media har blossat upp. Senast i går var det en stor diskussion i SVT:s Debatt där ljudnivån var hög och upprördheten stor. Själv tycker jag att det är fantastiskt bra att den sätts upp, att det blir debatt och att folk tvingas tänka. Så jag antar att Turteatern redan åstadkommit lite av vad de ville uppnå.

Se SVT:s Debatt här

Tjuvstart

Nu har jag tjuvstartat lite inför 1:a advent och satt upp några adventsstjärnor och stakar. Tända dem tänker jag dock inte göra förrän på söndag. En ljusslinga i rönnen fick jag också upp och den får minsann vara tänd från och med i dag. Förutom att ordna med ljuskällor tog jag tag i sån där tråkig städning, som att dra fram åbäket till soffa och dammsuga bakom den. Jag känner mig väldigt duktig.

Om man vore en Sihk

En religion som fångat min intresse är Sihkismen. En ung monoteistisk religion som inte verkar ha så många förbud, utan snarare rätt vettiga påbud. Inte spelar det någon roll om man är kvinna eller man, rik eller fattig - alla är lika mycket värda. Sunt förnuft, stort tålamod och ett öppet hjärta till medmänniskorna. Det tilltalar mig.

Nu är det inte så att jag aktivt tänkt söka mig till sihkismen, för en sådan handling krävs även en tro. Och säkert blir jag besviken om jag granskar religionen på djupet och förkovrar mig i dess skrifter. Men so far so good.

En sån här sik är också fina fisken!

Orka!

Älska utbildningsradion! Nu sänds en fantastisk programserie som heter Orka. Grymt bra att det finns såna här program som riktar sig direkt till barn och ungdomar. Så här står det om Orka på UR:s hemsida:

"Om barn i kris. Serien tar upp teman som mobbning, dysfunktionella familjer med missbruk och våld, hedersproblematik, psykisk ohälsa och skilsmässa ur barnets perspektiv. I varje program finns en fiktiv karaktär som bär på de olika problemen, och programledarens uppdrag är att ta reda på hur barnet kan få hjälp genom att träffa klasskompisar, lärare, skolsystrar, psykologer och andra som finns i samhället för att hjälpa barn med problem."

Programmen finns att se här.

När klantigheten slår till får kroppen frysa

Jag skulle ut en snabb sväng för att kissa hundar innan deras mat då jag råkade halka. Det var dyblött på gräsmattan och jag blev blöt rakt igenom (tjocktröja, t-shirt, shorts, trosor) och klev dessutom ur mina tofflor i chocken så att även mina tjocksockor blev plaskvåta. Det kanske inte hade gjort så mycket om det inte vore så att det bara är några ynka plusgrader och storm ute. Himmel så kallt det blev!

Till råga på allt så blötte jag  ner ytterligare ett par tjocksockor när jag gick ut till garaget. Inte tänkte jag på att det hade stått en bil och blött ner just där jag klev. Det är tur att min mor har stickat en massa tjocksockor till mig.

Hur bör samhället agera?

Jag läste precis att Juha Valjakkalo har rymt igen - från en öppen anstalt med bara någon månads straff kvar att avtjäna. Ärligt - Vad gör man med en människa som förmodligen aldrig kommer att kunna (vilja?) anpassa sig till samhället. En person som enbart följer sina egna regler och gör som han vill, när han vill det?

Vårt samhälle bygger på att alla människor ska ha ett värde, men även att vi ska "betala" genom att till exempel arbeta och följa de lagar som råder. En person som Valjakkala kommer aldrig att kunna behålla ett arbete, för han gör som han vill. Inte heller kommer han att lyda de lagar och regler som finns - just för att han alltid kommer att göra precis som han vill, när han vill.

Nu vet jag inte alls hur hans fängelsevistelse för trippelmordet var. Jag har inte en aning om hur Finlands syn på rehabilitering såg ut när han började avtjäna sitt fängelsestraff. Det jag vet är att han rymde från fängelset när han fick chans till det. Att han nästan direkt han blev frigiven begick nya brott och fick avtjäna ytterligare straff. Jag vet att han är en notorisk återfallsförbrytare och jag tror att han kommer att fortsätta vara det så länge möjlighet ges på grund av att han fullkomligt struntar i samhällets lagar.

Så, vad gör man med dessa människor. De som inte går att rehabilitera. De människor som om och om igen kommer att göra precis som de vill för att de enbart följer sina egna lagar. Hur ska samhället agera?

Nattens aktiviteter

Jag blev så trött och förvirrad av de små röda piller min doktor gav mig att jag irrade runt en evighet på sjukhusparkeringen innan jag mindes var jag ställt bilen. Detta gjorde att mina hundar fick sitta ensamma i bilen hela sju (7) timmar - snacka om att jag hade dåligt samvete! När jag sedan skulle rasta dem rymde ena hunden ifrån mig och började bråka med en annan hund. Som tur var blev det inte så mycket av bråket, men istället för att lugna ner sig sprang hon vidare och hoppade utför ett stup, ner i havet och simmade långt långt ut för att fånga en boll som låg och guppade i vattnet...

Detta är bara en bråkdel av vad jag drömde i natt. Jag känner mig inte särskilt utvilad.

This house

En av världens bästa sångerskor. En av världens bästa låtar.  En låt jag ibland verkligen behöver.

It's cold in here, cover me...

Just nu

Snön försvann lika fort som den kom. Det är halt som en inoljad stekpanna på vägen. Dagens terapisession kom helt att handla om min mor. Jag har en begynnande mensvärk som snart antagligen kommer att driva mig till vansinne. Solen skiner, men så där vekt som den gör den här årstiden. Så spännande är min sammanfattningen av tillvaron för tillfället.

Hur lågt kan människan sjunka?

Just nu är jag så upprörd, så trött och leds på alla idioter att jag gladeligen skulle avskärma mig totalt från yttervärlden. Så vansinnigt trött på alla egoister som bara ser rakt fram och tänker jag jag jag precis hela tiden. De som inte förstår att det inte behöver kosta så mycket att vara vänlig mot andra. Att världen skulle se så mycket bättre ut ifall ont inte alltid möttes med ont.

Människan är den enda arten på jorden som kan använda ord för att tala om känslor - varför ska det då vara så förbannat svårt att kommunicera?

Oavsett om man har en tro eller ej finns det bra gyllene regler inom olika religioner som verkligen borde anammas och omvandlas till praktik. Kanske skulle världen kunna bli lite trevligare att leva i då.
"Allt vad du vill att andra ska göra för er ska ni också göra för dem" (kristendom),
"Plåga inte andra med det som pinar dig själv" (buddhism),
"Anse din grannes vinst som din egen vinst, och anse din grannes förlust som din egen förlust" (taoism)

En dag i Antibes (eller hur var det?)

Jag blev utbjuden på bio i går. Vi hade bestämt oss för att se "En enkel till Antibes". Biljetterna hade köpts dagen innan så vi hade ingen brådska till bion utan kom insläntrandes under reklamen. Som sig bör satt alla och småpratade och min vän och jag diskuterade favoritfilmer. Filmen startade. Vackra vyer tillsammans med förtext där rollbesättningen presenterades. Första namnet förvånade mig. Jag hade ingen aning om att Anne Heathaway var med i denna. Namn efter namn rullade och jag började undra när Sven-Bertil Taubs namn skulle dyka upp. Han var ju trots allt huvudrollsinnehavare i filmen. När slutligen regissörens namn dök upp tittade min vän och jag bestört på varandra - var vi verkligen på rätt film? Jag plockade upp biljetten men det var för mörkt att se vad det stod. Fipplade fram mobiltelefonen och lyckades till slut uttyda att det stod "En dag".
Vi hade alltså köpt biljetter till en helt annan film än den vi ville se. Ett smärre magplask och väldigt svårt att ställa om.

Månen är ett ägg

En rätt behaglig morgonvy genom sovrumsfönstret

När treåringen har rätt

Jag borde ha lyssnat på min inre treåring och hållit mig undan arbete i dag. Och det handlar faktiskt inte om att jag är det minsta arbetsskygg utan om 144444444444444444444444444444444 (där klev katten på tangentbordet) att  det vissa dagar är helt orkeslöst i både kropp och själ. Nu när veden är kapad, huggen och på sin rätta plats är jag så slut att jag inte ens orkar göra upp en eld. Å andra sidan är jag så varm i kroppen att jag inte fryser längre.

Nu är planen att vila lite och sedan ska jag göra en chiligryta - bara jag får tillbaka så pass mycket kraft i armarna att jag orkar hacka alla ingredienser.

Jo, jag vet att gnäller lite väl mycket i dag, men ibland måste man få göra det också.

Arbetsskygg

Så fort det blir ett par minusgrader ute och vi inte har eldat inomhus vill ingen i detta hushåll göra annat än att ligga under täcket (jo, även djuren). Men eftersom det inte går att ligga i sängen dygnets alla timmar antar jag att jag måste ut och arbeta. Den staplade veden vill jag inte börja nalla på ännu, så det får bli att såga upp lite torra stockar istället.

Vill inte vill inte vill inte, kvider den trotsiga ynkliga treåringen inom mig.
Behöver jag säga att jag inte är tre år och redan har börjat ta på mig arbetskläderna?

Slottsgäst

En alldeles bloggfri helg har det varit. Så kan det vara när man får oväntat besök. Jag har faktiskt inte något särskilt att säga just nu heller förutom att berätta om en av nattens knasiga drömmar. Men då jag vet att intresset för andras drömmar oftast är lika med noll nöjer jag mig med att säga att det är dumt att somna till Kommisarie Lynley - åtminstone om du inte vill drömma om att du är bröllopsgäst på ett engelskt slott, din hund kräks och katten bajsar inne på ditt rumsgolv. I panik försöker du slänga ut en av bajskorvarna genom fönstret och självklart hamnar den på en annan av bröllopsgästerna.

När man får oväntat besök

Jag fick oväntat besök i går, som dessutom valde att stanna över natten. Så i stället för den sedvanliga ligga-i-sängen-och-dra-sig-rutinen blev det en tur i svampskogen på förmiddagen. Vad gör man inte för att dela med mig av vad naturen har att erbjuda? Det är fasiken häftigt att fortfarande kunna plocka svamp. Trots allt är det snart mitten av november.
Förutom att plocka svamp har vi hunnit släpa med lite timmer. Duktiga som få alltså! Men nu tycker min gamla kropp att det får vara nog och ska faktiskt få sig en välförtjänt vila.

Vackra skapelser man kan hitta på en häll.

Ett desperat flygbolag

Sist handlade det om att ta betalt för toalettbesök. Denna gång om att resenärer ska kunna ladda ner en porrapplikation till sina surfplattor och mobiltelefoner. Antagligen bara ett pr-trick, men ett företag som så desperat försöker göra allt för att få reklam känns inte särskilt seriöst. Jag har bara flugit en enda gång med Ryan Air och det var inte den mest angenäma upplevelsen. Men det handlade mest om att sätena var av hårdplast, skakade och levde om. Det blir ingen fler gång.

Miraklet

Jag gav mig själv ett uppdrag när jag var ute på hundpromenad. Att hitta det fina i det fula. Miraklet i vardagen. Färgprakten som gör allt levande. Som får mig att andas. Det här är en del av vad jag fann.

Jag brukar tycka att min hund är fotogenique, men...

Amatörpsykologi

...på hög nivå.

Köldkänslig

Jag sitter med vantar på, såna med avklippta toppar. Antingen är jag väldigt känslig i dag eller så är det lite väl kallt inomhus. Kanske är det kombinationen som kommer närmast sanningen.

Oftast föredrar jag både ock framför eller, men i det här fallet var det inte riktigt applicerbart.

Medelhavsklimat

Förresten kan jag tala om att det är 5:e november. Klockan är 8:20 och det är 7 (sju!) plusgrader ute. Och jo, jag bor kvar i norra Sverige. Inte så underligt att jag fortfarande springer omkring i shorts.

Idol

Man får tycka vad man vill om hela konceptet Idol, men fasen vad grymma de är i år! Så unga och redan färdiga artister! Jag är mäkta imponerad och kan inte göra annat än att ödmjukt buga mig för 90-talisterna!

Egoboost

Ibland är det inte så illa att det är kaos bland alla papper i musikrummet. För återigen har jag hittat låtar som jag glömt bort att jag gjort. Faktiskt riktigt bra låtar. Och jag är glad att jag fann dem just nu. En dag då det ligger en matta av jämngrått dis utanför fönstret. När självkänslan är extra låg och jag har svårt att stå ut med mig själv. Då är det viktigt, nästan nödvändigt att hitta något jag är bra på. Och i dag kan jag alltså ta med mig:

"Jo, jag är en rätt bra låtskrivare."

Svagaste länken.

Jag har en förkärlek till frågesportsprogram och min nya morgonrutin är att titta på "Svagaste länken" på TV4 Play.  Annars sänds programmet i Sjuan mån-tor kl 19.00. Programledare är Kajsa Ingemarsson och hennes giftighet kan nog sätta vilken tävlande som helst ur spel.
Jag tänker att min hjärna borde ha en chans att komma igång ordentligt om jag startar dagen med ett frågesportsprogram av denna kaliber.

Note to myself: Göra en utvärdering om ett par veckor gällande min hjärnkapacitet på morgonen.

Dagens förebilder

Jag satt och skrev på en låt, men tyvärr seglade tankarna hela tiden i väg till den medianäring jag fått i mig i dag. Tv-reportage jag sett, bloggar jag läst, radioprogram jag lyssnat på. Översköljd, frustrerad och rent förbannad kände jag mig över vad som pumpats ut under dagen. Så istället för att göra klart en låt om hjärta och smärta krafsades detta ner på papperet.


Jag har fillers i mina läppar
Silikon i mina bröst
Tänder vita som renaste kokain
Åh, vad jag är fin

Kämpar för att lyckas
Startar en blogg där jag säljer reklam
Sitter i tv-soffan och ondgör mig över blogggtroll
Att inspirera unga tjejer är min roll

Tröströst

Jag har märkt att min röst ett bra tag har tett sig ljusare än normalt. Som att jag pressar den, trycker ihop den och förminskar den. En idé jag har om orsaken är att det handlar om att jag inte vill ta plats. Den normalt halvbullriga jag gör saker för att inte synas och höras. Känner jag mig liten så låter jag lite.
Faktiskt en rätt jobbig insikt.

Älskade lillasyster

Jag behövde ett paraply mot både regn och blåst. Precis ett sådant gav du mig i dag. 

Du paraplyserar helt enkelt världsbäst!

Kärlek!

Confusing quotes

När jag tittade igenom lite gamla halvfärdiga låtar hittade jag en där en del av textraden lyder "I'm confused 'cause I'm happy..."

Ibland är jag för bra, haha. 

Dagens fundering

Om man läser en tidning eller kollar på ett program där okända människor presenteras, är det nästan alltid samma fyra saker som tas upp för att vi ska få ett grepp om vilka de här personerna är. Namn, ålder, titel och ort. That's it! Det är vad som ska definiera vilka vi är. Kanske kan man gå så långt och säga att vi reduceras till att vara det vi svarar utifrån dessa frågor? Om man då inte är nöjd med sitt namn, inte känner att åldern på pappret stämmer överens med verkligheten, om man inte har något jobb och kanske är bostadslös - vem är man egentligen då?

Kärlek över gränser del 1

Tanken var att skriva om Torchwood och Sanctuary i dag. Två serier jag följer och tycker mycket om. Jag har svårt att motstå serier som innehåller utomjordingar, tidsresor och "abnormals". Allt skildrat med både mörker och humor. Ni får kalla mig konstig.

Min spaning handlade i alla fall om att det är tack vara de icke-amerikanska produktionerna och att huvudkaraktärerna i respektive serie (av helt olika orsaker) är väldigt gamla, minst 152 år, som gör att även icke-heterosexuell kärlek kan skildras så odramatiskt.


Men eftersom det tagit stopp i mitt hjärnkontor och jag inte kan formulera mig, inte ens tänka en hel mening utan att det stakar sig, så tänker jag återkomma till min spaning vid senare tillfälle.
Sorry, om det i princip blev en cliffhanger.


Amanda Tapping i rollen som Dr Helen Magnus i serien Sanctuary.

Måndagsblues

Sovit som en kratta i natt och drömmarna var allt annat än trevliga. Måndagen har alltså inte börjat särskilt bra. Men jag ska faktiskt tillåta mig själv att krypa tillbaka ner under täcket. Försöka få en till stunds sömn. Med förhoppning att det då känns mer värt att ta tag i den nya veckan.

Morgonrapport

Jag fick sovmorgon till halv nio och känner mig alldeles mosig i huvudet. Vilken vanemänniska jag verkar ha blivit. Fåglarna satt och skrek när jag väl masade mig ut. Kanske tyckte de att frukosten var försenad.

Tempen ligger på sju plusgrader. Känns nästan som sommarvärme. Det måste väl tyda på att kroppen börjat ställa in sig på den bistrare delen av året.

I eftermiddag kommer bror på besök. Planen är att vi ska äta gott, spela UNO och kanske jobba lite emellanåt.

Typ så ligger det till.

Dagens I-landsproblemrapport

Tro på fanken att jag inte lyckades radera alla sms och mms i telefonen! Jag är allt annat än nöjd med mig själv för tillfället!

Gröt, inte bara i hjärnan

Mellan slösurfande och allmän trötthet lyckades jag ändå få in lite bakning.

Dagens skörd blev grötbullar och kladdmuffins

När myndigheterna sviker

Jag läste ett blogginlägg om hur illa det kan bli när Socialtjänstemän inte sköter sina jobb. När de nappar på ryktesspridning istället för att opartiskt granska hur det egentligen ligger till. När deras så kallade principer sker på bekostnad av den falskt anklagade. När enskilda tjänstemän gör så att hela systemet faller.

Jag blir fullkomligt vansinnig när jag läser detta och en massa minnen väcks från när jag var liten. Hur Soc. skrev rapporter och fattade beslut utan att ens prata med mig. När de bildade sig en uppfattning om hur jag hade det enbart baserat på vad mina fosterföräldrar sa. Hur de aldrig såg mig, utan bara en klient som var svårplacerad. Så många övertramp gjorda av så många olika handläggare.

Den kanske allra värsta händelsen var när jag var knappt elva år och en handläggare kom hem till den fosterfamilj jag för tillfället bodde hos. Med sig hade hon min mamma, som var onykter.  Handläggaren berättade att det var dags för mig att flytta hem. Jag fick panik och sa att jag inte ville flytta hem, att det inte skulle bli bra, att mamma bara skulle hålla på att supa. Det handläggaren sa till mig, det hon tvingade mig att göra då, är något jag aldrig kommer att förlåta henne för. Hon sa att om jag nu inte ville flytta hem så fick jag minsann själv berätta det för min mamma.

Min mamma betydde allt för mig och jag var konstant orolig för henne. Orolig över att hon skulle somna i en snödriva. Över vad myndigheterna skulle göra med henne. Att hon inte fick i sig tillräckligt med mat. Orolig att hon skulle supa ihjäl sig. Jag var hennes allierade. Det var hon och jag mot världen.  Och handläggaren tvingade mig alltså att säga till henne att jag inte ville flytta hem.

Jag gick upp till övervåningen där min mamma befann sig. Hon log mot mig. Ostadig i sin alkoholberusning log hon mot mig. För hon var glad. Hennes dotter skulle ju äntligen flytta tillbaka hem till henne. Hon kramade om mig. Viskade att hon var överlycklig. Jag slingrade mig ur hennes omfamning och sa det bara rakt ut. Jag sa att jag inte ville flytta hem till henne. Hon började gråta. Jag gick därifrån och ringde till den enda vuxna människa i världen jag kände att jag eventuellt kunde lita på.
Jag grät.

Det är bara en sån dag

Jag säger som min mor brukar säga "jag säger inget så har jag ingenting sagt" och låter pappret vara lika blankt som min förmåga att formulera mig.

Ledningar

När jag fortfarande låg och tjurade över att min mage plågade mig så oerhört att jag inte tog mig till terapeuten i går fick jag ett mejl av henne. Tydligen hade vi bytt tid denna vecka och jag har inte tid hos henne förrän i morgon. Jag som äntligen börjar kunna gå upprätt efter den här (många många fula ord) gångens mensvärk kände att det precis var ett sådant bra besked jag behövde. Ett annat glädjande besked skulle vara om någon erbjöd sig att kapa mina ledningar. Någon frivillig?

Snö

Det är inte helt lätt att mentalt hänga med i svängarna. Alldeles nyss (känns det som i alla fall) var det 25 plusgrader och i lördags när jag och mor skulle ut och plocka svamp möttes vi av snö på backen. Tack och lov försvann den nästan på en gång. Jag är inte riktigt redo för snöskottning ännu.

I övrigt är det sängläge som gäller i dag. Jag har fått påhälsning av mensvärk från helvetet. Katt och dator på magen gör dock lite gott.

Höjden av intressanta saker att meddela, eller hur?