I dag var jag och hälsade på en människa som betytt väldigt mycket för mig genom åren. En människa som kom in i mitt liv när jag var sexton år och min tilltro till vuxenvärlden var obefintlig. En människa jag på en gång tyckte om, men som gjorde mig livrädd eftersom min erfarenhet var att alla vuxna sviker. En människa som sakta men säkert visade mig att det finns trygga stabila och vettiga vuxna.
Jag lärde alltså känna henne när jag var sexton år, men det var inte förrän i dag jag på riktigt talade om för henne vad hon betytt för mig. Det var först i dag jag spelade den låt jag som sextonåring skrev till henne. Den låt som beskrev allt jag då kände men inte förmådde säga eller visa.
I dag är jag trettiosex år. I dag berättade jag för henne. I dag sjöng jag för henne. I dag är jag så fantastiskt glad över att hon fanns och finns i mitt liv.
Jag är rädd, rädd att tala om för dig vad du betyder för mig.
Jag är rädd, rädd för ordet åter.
Åter finner jag en vän som jag älskar och håller om
Åter vågar jag lita på någon igen.
Men åter skärs banden av.
Åter dras vännen ifrån mig.
Åter står jag kvar ensam och rädd.
Jag kan tänka det, skriva det, säga det, skrika det, men endast i min ensamhet.
Att jag tycker om dig, att jag håller av dig, att jag vill ha dig som en vän
Att du betyder så mycket för mig.
För jag är så rädd och åter är alltid åter
Men jag lovar, jag ska försöka igen
Förlåt mig min vän.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar