Vanmakt

Alltså detta med att hantera en människa som alltid agerar i affekt och slänger ur sig de mest elaka och sårande sakerna är fan inte lätt! Jag biter mig i tungan för att inte själv sjunka till samma låga nivå. Egentligen vill jag vräka ur mig allt jag burit på under alla dessa år, både som barn och vuxen. Jag vill ta upp alla lögner och svek, all fysisk och psykisk misshandel, alla galenskaper ett barn inte ska behöva uppleva, alla fruktansvärt sårande saker en vuxen inte ska behöva höra. Men jag säger inget för det kommer inte att föra oss framåt. Inte för att något verkar kunna föra oss framåt för tillfället. Jag känner sådan ilska, men även sorg och trötthet över att jag gång på gång hoppas, men att det alltid slutar i kaos.