När jag var fjorton år flyttade jag till en familj i en liten norrländsk inlandskommun. Det var ett bra ställe och familjen var den första jag kände tillhörighet hos. Men det är en helt annan historia. Denna ska handla om jakt.
I det där lilla samhället jag flyttade till var jakt väl förankrat i samhället. I skolan på träslöjden tillverkades det gevärskolvar, på hösten vid älgjaktstider var många elever lediga för att vara med under jakten och som tillvalsämne gick det att välja att ta jägarexamen. Det sistnämnda valde även jag att göra, för jag var van att ta seden dit jag kom. En annan starkt bidragande orsak till mitt val var mina nya grannar, ett ungt par som jag kom att se upp till och som lärde mig enormt mycket om att leva av det naturen har att ge och att respektera den.
Från femton års ålder är det tillåtet att gå med egen bössa i skogen om en vuxen är med hela tiden - en så kallad tillsynsjakt. Många tidiga mornar steg jag upp och hängde med mina grannar i skogen. Det handlade om så mycket mer än själva skjutandet. Svårigheten att försöka smyga på en järptupp i halvskare, det härliga att sitta som eldvakt i minus tjugo grader och vänta på att hunden ska få upp ett harspår. De lärde mig att hand om hela djuret. Inte bara köttet, utan även skinnet och benet. Att garva, koka, sy och snida. Att förstå och respektera. De brukade även ha en gris under sommarhalvåret. En gris som fick strosa runt i stor hage, bli klappad och kelad med, men som i slutänden skulle hamna på deras bord och förse dem med mat under vintern. Livets kretslopp med människan på topp.
Även om jag alltid tyckt om djur kunde kände jag på den tiden inget dåligt samvete över att skjuta eller äta djur. Inget var konstigt med att ha får, höns och grisar som sedan slaktades och åts. Inte heller några konstigheter med att smyga omkring i skogen och skjuta en tjäder till husbehov.
Mina grannar hade, vad jag tyckte, en bra syn på jakt, men tyvärr hade inte alla det. En kompis till dem tog en dag med oss alla ut på bäverjakt. Den dagen fick min syn på jägare sig en törn. Det var ingen jakt som handlade om att ta tillvara djuret som en resurs, utan istället en ren nöjesjakt som stred mot allt jag hade lärt mig. Han sköt på bävrar i vattnet och ville sedan inte ta sig i och hämta dem för han tyckte vattnet var för kallt. Det kändes som att enbart ville skjuta för att döda, för att han kunde. Hemma hos honom hade han inramade bilder där han stolt poserade med döda djur. För första gången förstod jag att alla inte hade samma syn på jakt som mina grannar och tyvärr var inte det en enskild händelse. Mina grannars syn kändes mer som ett undantag än en regel på hur en bra syn på jakt ska se ut.
Den händelse som helt fick mig att lägga ner vapnet var en älgjakt jag var med på. Jag hade tidigare inte varit på så många älgjakter, mest i barndomen med morfar och någon enstaka gång i samband med när jag tog jägarexamen. Det här jakttillfället var med ett stort jaktlag med många tillresta från flera delar av landet. Stämningen var uppsluppen, men tyst och laddad den här tidiga morgonen. När jaktledaren blåste i gång jakten förbyttes dock den tysta förväntan till ren kaos. Det pratades konstant i komradion för att snabbt försöka ringa in var älgarna befann sig. Efter ungefär en timme hojtade någon att en ko med kalv var på domänerna. Allt kändes högljutt, stressigt och ovärdigt. Ett skott ekade. Så ett till och ett till. I komradion meddelades att skottet på kalven hade fått en bra träff, men att kon var skadeskjuten och hade sprungit i väg. Det fortsattes prata och efter ett tag fick vi höra att hon var på väg mot vårt håll, men vi såg inte till henne. Jag och en annan jägare fick direktiv att närma oss platsen där hon senast sågs till. Och till slut fick vi syn på henne. Hon låg ner. Skadeskjuten med två dåligt placerade skott. Hon försökte resa sig, men frambenet vek sig. En kula hade trasat sönder hennes ben och det andra satt högt uppe vid manken. Det var blodigt och hon skakade och frustade. I hennes ögon såg jag panik och skräck. Min jaktkompis gick fram och satte ett dödande skott. Efter det blåstes jakten igång igen. Det fanns ju fler älgar i området.
Det var svårt att lasta älgarna den dagen. När just den kon lyftes upp och dumpades på traktorflaket kände jag tårarna komma. Det kändes ovärdigt och smutsigt. Där och då bestämde jag mig för att aldrig mer vara med på älgjakt och efter det har jag heller aldrig skjutit något djur av någon slag.
Mycket har hänt sedan dess. Numer kan jag knappt slå ihjäl en geting och jag äter helst inte kött. För om jag inte kan förmå mig att döda ett djur, hur kan jag då försvara att äta ett?
