Jag är ett fosterbarn [första familjen]

När jag var sex år fråntogs min mor vårdnaden om mig. Jag hamnade på barnhem för att sedan börja kuska runt i olika fosterhem.
Jag blev ett fosterbarn.

Det viktigaste för ett fosterbarn är att vara bra, eller snarare bäst. För att bli omtyckt, för att få stanna. Rädslan över att ingen vill ha en, att vara tvungen att flytta igen är alltid överhängande.

Det första hemmet jag hamnade i var ur ett samhällsperspektiv bra, (att de slog mig om jag ställde stekpannan i fel skåp är en annan historia) för pappan var köpman och mamman tjänsteman. De hade den perfekta familjen som skulle göra den perfekta gärningen (ta sig an ett fosterbarn) och jag skulle bli deras perfekta fosterbarn.

De var inte ett dugg intresserad över vem jag var, eller vilka intressen jag hade sedan tidigare. Istället började de försöka forma mig till deras fina flicka. Jag var ett barn med mycket spring i benen och som älskade att vara utomhus och helst klättrade i träd, låtsades vara Robin Hood eller en agent som kröp omkring i diken och spionerade på bilar. De satte på mig klänning, spetskragar och lackskor. Jag ville leka "röda och vita rosen". De gav mig ömtåliga dockor och dockhus. Jag ville spela hockey och fotboll. De tyckte att drillning var en bra sysselsättning för mig. Det fanns verkligen ingen lust, inget engagemang från deras sida att uppmuntra de intressen och kunskaper jag hade med mig sedan tidigare. Allt jag hade lärt mig av min största idol morfar om skog och mark, fiske, jakt och bärplockning passade sig inte för en flicka. Jag var alltså fel. Att från sex-sju års ålder känna sig fel är allt annat än bra.

Det jag tog med mig från den familjen var att göra allt för att försöka vara rätt, vara bäst och vikten av att passa in hos just den familjen jag för tillfället hamnade i. Mitt eget jag var inget som skulle tas hänsyn till. Mitt eget jag fanns inte...