Välja sina strider för att göra NÅGOT

Världen är skev, galen, ful och smutsig. Jag blir berörd och upprörd över typ allt i livet. Många ämnen att ha åsikter om. Många tankar om förändring. Jag vill ut och strida, skrika och kämpa för varje sak jag tror på. Men min energi räcker inte till just nu. Fan, den räcker ju knappt till för att hålla mitt eget huvud ovanför vattenytan. Och det genererar dåligt samvete. Över att jag inte orkar ta in, inte är den som står på barrikaderna och kämpar, ibland inte ens orkar ha en åsikt och när det blir för mycket stänger av P1, slår över från nyhetskanalen till HDMI1 och tittar på serier istället. Gärna något som är så långt från verkligheten som möjligt. Jag flyr till en sagovärld för att jag inte orkar med verkligheten.

Men jag ska försöka sluta låta det dåliga samvetet äta upp mig. Jag tänker att detta med att prioritera och välja mina strider, för att orka ha viljan att förändra något i alla fall, är en bra väg att gå. För tillfället är psykvården ett av de ämnen jag rasar över mest. Jag befinner mig själv i den och känner en oerhörd maktlöshet i den. Att börja där jag själv står är kanske en bra början?

Och samtidigt tillåta mig slå över till HDMI1 när jag behöver, för det är inget fel i det, så länge det inte blir den enda verkligheten.

Ja, så tänker jag. Förhoppningsvis en strategi som fungerar för mig.

Och till alla som orkar bråka, höras och kämpa över världens alla fulheter och orättvisor - NI ÄR GRYMMA!

Smakar det så kostar det?

Numera är det sällan jag är iväg och gör saker. Det beror på flera faktorer, bl.a. dåligt mående och rädslan att det ska kosta mer än det smakar. Ibland är det svårt att veta om saker kommer att ge mer än de tar. Om jag går på den där festen kanske jag träffar lite människor jag har trevligt med, blir alldeles upprymd och glad, i förlängningen något som ger mig energi. Eller så tar det på för mycket. Tänk om jag drabbas av panikångest, måste därifrån på stört och behöver dagar av återhämtning. Och den där jävla rädslan. Ibland är det den allena som sätter stopp. Att vara rädd för att det eventuellt ska komma något dåligt ur att jag försöker, så bara därför gör jag det inte.

Det krävs att jag ständigt för dialog med mig själv, men det är också väldigt energikrävande. Samtidigt vet jag att om jag inte orkar föra dialogen är det lätt att allt blir destruktivt. När jag hänsynslöst kastar mig ut för att jag är så fullkomligt trött på "å ena sidan, å andra sidan", att jag inte bryr mig om vad som sker efteråt.

Jag är redan begränsad i tillvaron och risken att jag begränsar mig ytterligare om mitt resonemang bygger på rädsla är något jag inte kan räkna bort. Hatar att behöva vara så jävla förnuftig hela tiden. Hatar att känna mig så begränsad. Vill kunna bara göra, utan att det kostar på för mycket, eller vara rädd att det ska göra det.