Detta med mediciner blir aldrig enkelt för mig. Medicin - som en hjälpande stege upp ur depressionsträsket - men även som en bedövande personlighetsförändrare. Vad är jag och vad är mediciner? På något sätt alltid förvirrande.
Vissa stunder tänker jag att det är som att vara hjärtsjuk. Att jag alltid kommer att behöva mediciner för att överleva. Andra gånger känns det som att det faktiskt inte är JAG som är den som vandrar genom livet eftersom jag är fullpumpad med mediciner som förändrar mig. Att det bara är ett skal av mig, ett bedövat och borttappat jag. Ett jag som inte är äkta och verkligt. Var och vad är det sanna jaget bakom alla mediciner?
Dessa funderingar har gjort att jag ibland kastat medicinerna åt helvete när jag jag tyckt mig må stabilt. För jag har velat se vad som är jag UTAN kemikalier i kroppen.
Jag behöver medicin. När ångesten är så stor att varenda muskel i kroppen krampar för att jag kämpar så hårt med att andas, då behöver jag medicin. Den hjälper. Jag blir lugnare och kan andas hyfsat normalt igen. Och när depressionen satt sina klor i mig så hårt att jag inte tar mig upp ur sängen, inte ser någon meningen med att fortsätta kämpa, då behöver jag medicin för det. Den hjälper. Jag blir lugnare och mer förvissad om att det faktiskt finns en mening med att leva.
Men sedan när kroppen är fullpumpad med mediciner kommer tankarna på att det inte är jag som är. Att det är de kemiska substanserna i kroppen som är och att jag egentligen bara går omkring och låtsas.
Mediciner gör att jag blir bedövad. Min kreativitet sjunker. Jag tappar drivet att skriva och spela musik. Mina tankar blir slöa och tillvaron blir lite av ett "whatever". Nästan som en depression skulle kunna beskrivas - fast utan det gör ont och utan det mörka. Istället känns INGET.
Det här är en rätt negativ beskrivning. En mer positiv bild finns också om jag vänder och vrider på det några varv till. Men så här känner jag just nu och dessa tankar är ständigt återkommande.
Det blir aldrig enkelt med medicin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar