Efterlysning

Jag har kunskapen och insikten, men teori och praktik, förnuft och känsla går sällan hand i hand. Under perioder jag mår bättre vill jag så mycket -  kanske mest på grund av att jag så ofta känner mig fullkomligt värdelös under de sämre perioderna. Alltså vill jag ådstadkomma, bidra och prestera när jag kan. Jag vill visa att jag är så mycket mer än mitt mående. Självklart gör jag ofta för mycket dessa bra perioder. Jag sliter ut mig, både fysiskt och psykiskt. För att ständigt vara klok, tänka framåt och göra lagom är så förbannat svårt när jag vill visa hela världen att jag faktiskt KAN och är BRA! Eller världen... jag vill nog främst intala mig själv, eftersom självföraktet har brakfest under sämre perioder.

Så tar det plötsligt stopp. Jag orkar inte mer och börjar känna mig dålig för att jag inte längre kan göra allt det jag vill. Och den känslan ger ju inte direkt mer energi.

Hela tiden måste jag tänka klokt. Jämt måste jag aktivt jobba med att tänka klokt för att försöka behålla balansen. För att inte ramla ner i den svarta depressionen. Och den där rädslan för att falla tar så mycket energi att det dränerar energidepån. En ond cirkel där dårskapen lätt vinner över klokheten.

Det jag allra mest önskar mig är stabilitet. Ett ord jag både älskar och föraktar, för att den är eftertraktad och mystisk, men också oerhört svårnådd.
Att slippa kämpa varenda dag för att finna det som gör att jag tycker det är värt. Värt att överleva. Och att någon gång få skippa första delen i ordet överleva och bara få LEVA. Jag behöver känna mer liv än överlevnad för att vilja, orka och slippa kampen var evigaste dag. För det krävs stabilitet.

Har du sett den så tipsa mig gärna var den är. Hittelön lovas.

Omplaceringsdjur/omplaceringsbarn

De flesta djur som bott under mitt tak har varit omplaceringar. Visst är det alltid enklare att forma och bonda med någon som varit med från start (gäller både mig och djuret) och visst är valpar och kattungar- ja, alla djurbebisar det sötaste som finns! Men ändå har det känts bättre att ta hand om någon som ingen annan vill eller kan ta hand om. Någon som kommer med en egen historia.

Jag tror att det delvis beror på mina egna tvivel på mig själv. Det är ett enormt ansvar att ta hand om ett djur och det har alltid legat och grott i mig att jag inte kan ha det ansvaret. Att då ta hand om någon så liten och oskyldig kan kännas övermäktigt. Men jag tror även att det delvis beror på min bakgrund som ett kringflackande fosterhemsbarn. Ett omplaceringsbarn.

Att få ge ett djur en andra chans. Bygga upp ett förtroende. Få dem att känna att jag aldrig kommer att överge dem. Visa att jag kommer att sörja för dem och göra allt för dem - även om de gör mig pank och gråhårig. Att de för alltid kommer att ingå i min flock och familj. Det känns stort och viktigt för mig.

Så kanske handlar det väldigt mycket om att jag vill göra bättre än det jag själv fick som barn.