Hurra för mig och för tant doktor!

I över ett år har jag oroat mig för att gå till doktorn med mina besvär. Jag går aldrig till doktorn, alldeles för mycket obehag och ångest, så det går liksom inte. Men i går tog jag mig dit, med min terapeut som följeslagare. Tänk att snart vara 34 år och vara tvungen att med sin terapeut. Ändå är jag väldigt stolt över mig själv, att jag överhuvudtaget gick dit.

Min doktor var enormt trevlig och lyssnade bra på mig. Jag har hunnit bli rätt påläst om min sjukdom, så jag kunde nästan mer om ämnet än doktorn, haha. Hon tog det dock väldigt bra, (vilket inte vissa doktorer skulle göra) och önskade sig fler patienter som mig. Det känns som att jag kommer att gå till henne fler gånger, och vem vet, kanske klarar jag då av att gå dit utan följeslagare.

Nu har jag således äntligen fått medicin. En antibiotikakur som jag ska äta i flera månader, vilket känns en aning skumt. Dessutom får man inte äta kalcium inom tre timmar före eller efter intagandet av medicinen. Ingen frukostyoghurt alltså, vilket brukar vara det enda, förutom kaffe, jag får i mig på morgonen.


Stort steg och stor seger för mig. Jag har varit till tant doktor:-)

Tekniska prylar som går sönder

Varför är det så att det alltid är flera tekniska apparater som går sönder samtidigt? Facit för de senaste veckorna är; två bärbara datorer, en router, och nu senast, min gitarr/basförstärkare.

Jag som precis kommit igång med basspelandet igen - fan! Hann bara spela ett par timmar i går innan den började brusa och leva om något alldeles kopiöst. Okej, jag kan förstå den eftersom den har cirka sexton år på nacken, och det var inte precis den dyraste av modeller, men ändå. Varför precis nu? När allt annat går sönder?

Dessutom måste jag nog köpa en ny mobiltelefon igen. Jag råkade bada med den för ett par dagar sedan och efter det är den inte sig lik. Jag har en tendens att bada med mobiler. Inte så smart, jag vet. Men jag har börjat acceptera faktum att det går en mobiltelefon per år för mig.

Vissa saker går liksom bara inte att ändra på...

Blodsband på gott och ont

Nu var det ett tag sedan jag fick ner några ord här. Det har varit rätt mycket på sista tiden. Varken hunnit skriva om vardagshändelser, eller orkat skriva om det som händer inombords. Så är det ibland, att det inte funkar att skriva om det känslomässiga. Dessutom har datorproblem ställt till det hela ytterligare. Svårt att blogga när inget fungerar. Men en kort uppdatering om helgen kan jag i alla fall göra nu.

Min syster och hennes son har varit här i helgen. Det har varit väldigt mysigt. Vi har nyss börjat lära känna varandra och det känns enormt stort att jag helt plötsligt är moster till en snart femårig störtskön kille. Rätt fascinerande detta med relationer. För ett år sedan visste jag inte att jag hade tre syskon på min fars sida. Helt klart kan det vara knepigt att lära känna sina syskon när vi alla är vuxna, men jag känner det som en stor ynnest.

Tyvärr har min mor fått spel över det hela. Jag antar att hon känner någon slags rädsla och svartsjuka. Men jag tänker inte köpa att hon försöker ge mig dåligt samvete för att jag tycker om att umgås med mina syskon. Hon har ingen rätt att göra sig till en martyr i det här fallet. Inte ska hon få jämföra hennes och min relation med den jag försöker upprätta med mina syskon. Den här gången ska hon inte lyckas få mig att må dåligt - inte över detta!

Jag kanske återkommer i detta ämne, när tankarna klarnat och känslorna lagt sig lite. Just nu har jag uppenbarligen väldigt svårt att skriva om det som händer i mitt inre. Fast lite vanlig hederlig "kära dagbok, i dag har jag..." kan säkert inte skada heller.

Over and out.

Nya tag

Soffan på plats, tapeterna sitter kvar på väggen och nya mattor på golvet. Ett helt nytt rum. Snyggt.

Nu är Broder Tuck och Påven här för att fälla några gigantiska tallar. Mat och alkohol blir betalningen.

Skönt att ha gäster som inte kräver så mycket och framförallt jobbar lite, haha.


Och så en efterlysning; Yrvaedret, var är du? Skogen är full av älgar, som du kanske skulle kunna få span på.

Slut del 2

Jag orkar inte tänka, känna eller skriva.
Orkar helt enkelt inget.
Återkommer sedan, när syret finns, när hjärnan orkar...

Slut

Jag är så jävla sliten att jag knappt vet vad jag heter! Tänk att renovera och göra om ska kosta på så mycket. Samtidigt vet jag att jag kommer att avnjuta resultatet ett bra tag framöver.

Kanske lika bra att bita ihop lite till. Tänka att snart kommer vilan. Snart är det soliga dagar vid sjön med en flaska bubbel som gäller.

Ja, det är det jag får tänka för att inte stupa just nu,

Mönsterpassade tapeter

Det blev eld i baken i dag när de ringde från möbelaffären och sa att soffan hade kommit. Vi hade inte vi tänkt sätta igång med tapetseringen förrän nästa vecka, men tji fick vi.

Fy fan vilket jobb! Inte skoj att försöka få mösterpassade tapeter att sitta bra när inte en enda vinkel är rak. Men nu är det klart och resultatet, efter enormt många svordomar, blev fantastiskt snyggt.

Jag blir inte förvånad om jag inte alls tar mig upp ur sängen i morgon. Min rygg är i akut behov av en kiropraktor. Så kan det vara när man inte använder ett vettigt tapetserarbord.
Men vad gör det när väggen är snygg, haha.

Förlösande regn

Jag kan inte minnas när jag senast log när jag var ute i regnet. Men i dag var en sådan dag.
På något sätt förlösande och hoppingivande.

Regnet tar bort den sista snön som ligger kvar, river sjön, renar luften och kanske även mitt inre.

Eventuellt, med lite tur, kommer jag att lättare kunna andas...

Soffköp

Tänk att man en dag åker ut för att shoppa lite småsaker och kommer hem med (eller i alla fall beställer) en drömsoffa och ett väldigt snyggt rumsbord. Tack Boom!

Det innebär att renoveringen av sovrummet får vänta och att det istället blir ett ryck med vardagsrummet. Fast att slänga upp några våder tapet ska kunna fixas rätt enkelt, bara det nedrans elementet går att montera ner.

Sedan hur vi ska lyckas med konststycket att få ut den hysteriskt tunga bäddsoffan blir ett annat bekymmer. Det krävdes mycket svett, svordomar och muskler att överhuvudtaget få in åbäket.


Vilka I-landsproblem, stackars mig!

Fullt hus

I nästan fyra dagar har det varit fullt i huset. Många trevliga människor och nästan alla sängplatser fyllda.

Jag kan ha lite svårt att umgås med folk under för lång tid, eftersom jag har ett enormt behov av att få gå undan emellanåt.

Men det är det underbara med hus. Orkar jag inte umgås precis hela tiden är det liksom ingen sak att gå till ett annat rum, eller varför inte sno åt sig en ensam stund i tunnan.

En supermysig helg med mysiga människor.
Ni är alla välkomna tillbaka.

Nu är det dock en kontemplationsvecka som väntar. Det enda som ska fixas är saker med huset, kratta lite, gå långa promenader med hundarna och bara känna lugnet, andas.