Hurra för mig och för tant doktor!

I över ett år har jag oroat mig för att gå till doktorn med mina besvär. Jag går aldrig till doktorn, alldeles för mycket obehag och ångest, så det går liksom inte. Men i går tog jag mig dit, med min terapeut som följeslagare. Tänk att snart vara 34 år och vara tvungen att med sin terapeut. Ändå är jag väldigt stolt över mig själv, att jag överhuvudtaget gick dit.

Min doktor var enormt trevlig och lyssnade bra på mig. Jag har hunnit bli rätt påläst om min sjukdom, så jag kunde nästan mer om ämnet än doktorn, haha. Hon tog det dock väldigt bra, (vilket inte vissa doktorer skulle göra) och önskade sig fler patienter som mig. Det känns som att jag kommer att gå till henne fler gånger, och vem vet, kanske klarar jag då av att gå dit utan följeslagare.

Nu har jag således äntligen fått medicin. En antibiotikakur som jag ska äta i flera månader, vilket känns en aning skumt. Dessutom får man inte äta kalcium inom tre timmar före eller efter intagandet av medicinen. Ingen frukostyoghurt alltså, vilket brukar vara det enda, förutom kaffe, jag får i mig på morgonen.


Stort steg och stor seger för mig. Jag har varit till tant doktor:-)