Skogen är full av magi

Det är inte mycket som är så vackert som detta.

Eller denna

Gömma nyckel

En av mina bästa vänner kom förbi en sväng igår. Min fru och jag gömde hennes bilnycklar och tvingade henne att sova över hos oss. Jag tror att det kallas för riktig vänskap.

Ppn! (nä, det var inget stavfel, bara ett extremt internt uttryck.)

Kantarellmacka och ormmöte

Jag tog med mig kamera, svampkniv och en papperspåse för att se vad skogen hade att erbjuda denna förmiddag. Utdelningen gjorde att det blev blåbärsgröt och kantarellmacka till lunch. Tänk att bara kunna gå ut i skogen och plocka det man vill ha. Fasen vad vi i Sverige är privilegierade som har allemansrätten.

Sånt här bör man inte stoppa i sig, men vackert är det!

Eftermiddagspromenaden resulterade i ett lite för nära huggormsmöte. Både jag och hunden var bara en knapp decimeter från att trampa på den. Ormar är vackra och fascinerande, bara mina hundar slipper deras tänder.

Den här filuren var nära att bli trampad på.

Klar luft men luddig hjärna

Jag fick som jag ville, det började regna. Luften är klar och svampar ploppar upp lite här och var.
 Något som dock känns mindre bra är att vakna klockan fyra på morgonen av både egna husdjur, men framförallt djur utanför fönstret. Fåglar, vilda som tama (grannens tuppjävel) har hållit symfoni i ottan och det var omöjligt att somna om. Fast nu, fyra koppar kaffe senare, är det faktiskt inte så jobbigt.

Vad händer?

Sorg.
Norge har varit tryggt.
Varit lugnt.
Varit bra.

Det krampar.
Jag tänker på er.
Jag lider med er
Jag hoppas på att det fortfarande finns hopp.
Sorg.

Torka

Det lovas och lovas att det ska komma regn, men inte kommer det nåt. Hur ska det gå för svampen? Kantarellerna har kommit upp så smått, men är redan alldeles torra. Som den soldyrkare jag är trodde jag aldrig att jag skulle säga detta, men denna sommar behöver regn! Antingen har jag blivit helt bushifierad, eller så är det ett ålderstecken. I vilket fall står jag för min åsikt, låt det börja regna!

Regn kom över mig
Skölj mig ren

I natt jag drömde

I natt drömde jag att jag var med i en alldeles för pretentiös teaterföreställning, där vi alla var klädda i svart, sa djupa saker och tog oss själva på alldeles för stort allvar.

När jag vaknade var det faktiskt en mening jag mindes.
 "Svidande är människosläktet!"

            

Efter återträffen

Jag är nu hemkommen från klassåterträffen. Den jag hade bävat för, den som nästan gjorde mig sömnlös om nätterna. Just den återträffen har jag varit på och det jag upptäckte var att det var ROLIGT! Alla demoner är besegrade, all oro som bortblåst. Att träffa människorna från den tiden var inte alls så ångestladdat som jag trodde.

Ibland är det bra att lyckas övervinna hinder och detta var ett sådant, ett monstruöst och meterhögt hinder jag inte trodde var möjligt att ta mig över. Nu befinner jag mig på andra sidan. Jag lyckades, en aning starkare och faktiskt uppfylld av mestadels positiva känslor.

Ordlös

Det känns så futtigt att komma med ord om vad jag gjort i helgen, när en sjuåring har blivit knivskuren till döds av sin egen pappa.
I samma kommun som jag bor i, ett helt vanligt område i utkanten av stan.
Vad är det för tragik som ligger bakom,
vad är det för människor som går omkring i den här världen?

Jag återkommer.

Gruset i ögonen och det skyhöga kaffekontot

Min hund håller sakta på att slita ut mig, göra mig till en zombie, se till att uttrycket "grus i ögonen" blir permanent. För inte så länge sedan var hon en väldigt morgontrött hund, som aldrig skulle få för sig att stiga upp innan klockan tio. Skulle man göra något innan dess och var tvungen att gå upp tidigare, tittade hon bara på mig och tyckte att jag var väldigt konstig.

Nu är hon som förbytt och börja pipa redan vid halv sju. Jag har inte hängt med i hennes nya vanor -  jag vill inte ens det! Sommarnätter är fantastiska och jag vill kunna uppleva dem, utan att vara så trött på morgonen att huvudet spränger och kaffekontot blir skyhögt.

Fast hon är ändå rätt söt när hon sätter sig bredvid mig, piper lite och lägger tassen på min axel till dess jag vaknat ordentligt. När vi väl går ut i morgonsolen och hon småspringer efter en fågel hon aldrig kommer ikapp, framkallar hon ett leende hos mig. De gånger jag glömmer bort att ge henne en tuggpinne efter maten och hon stirrar på mig till jag förstått, får hon mig att skratta lite.

Hon är ju faktiskt alldeles bedårande, min morgonpigga hund.

Smärtsamt altanfixande

Jag stapplar omkring som en 90-åring, med värk. Orsak: Fixande och trixande med altanen.

Jag glömmer så lätt bort tid och rum, att jobba i bra ställningar och ta pauser emellanåt. I går, tidig förmiddag, började jag och höll på konstant till 14-tiden, då min fru kom hem. Efter en pratstund och vattenpaus fortsatte jag arbetet. Altanen blev till slut färdig, men självklart fanns det andra saker som behövde göras, till exempel att rensa ogräs. En vettig människa hade väntat någon dag med detta, men uppenbarligen inte jag.

VM-fotbollen började vid 18-snåret och då slutade jag för dagen och satte mig i soffan. Eftersom jag har ett krånglande bäcken var det sedan enormt problematiskt att stiga upp ur soffan. Det smärtade så grymt, och jag bannade mig själv för att jag ibland blir så inne i saker att jag helt glömmer bort förnuftet.

Ibland borde jag tänka efter före...

Gräsklippning

Jag startade min dag med att klippa gräs och lyssna på P1. För att inte störa grannarna så mycket valde jag handjagaren. Fasen vad hänsynstagande jag är. Borde det förresten inte heta hänsynsgivande? Jag visar hänsyn, alltså GER jag hänsyn? Jo, jag vet att ett det egentligen kommer från att man tar hänsyn till någon/något, men ändå...

Hursomhelst så märkte jag att det inte går alltför bra att köra den i terräng. Det blev många pauser där jag fick försöka ta bort en massa långt gräs som fastnat runt hjulen.

Men nu är det i alla fall gjort. Gött, gött!

Svinalängorna

Filmen svinalängorna har jag varit lite rädd att se. Jag läste boken för några år sedan och den framkallade ack så många jobbiga minnen.

I alla fall så tittade jag på filmen för några dagar sedan. Det var obehagligt, ångestframkallande och ledsamt. Jag kunde känna lukterna, minnas fylleslagen och alla lögner. Det kändes som att det min barndom som skildrades.

Jag ville inte gråta, (varför egentligen?) men under slutscenerna kunde jag inte hålla mig längre. Direkt eftertexterna började stängde jag av filmen. Jag orkade helt enkelt inte vara kvar i känslan jag hade och musik har en tendens att förstärka den.

Jag kommer alltid att minnas...

Krax

Jag har blivit hes. I morgon ska jag sjunga på ett dop och min röst ska vara klar, som det renaste källvatten, men jag är hes.

En god vän till mig sa att det ändå var lite bra, att barnet skulle få en mycket bättre start i livet om det adderades lite rock n' roll. Jag måste nog välja att tro henne.