Filmen svinalängorna har jag varit lite rädd att se. Jag läste boken för några år sedan och den framkallade ack så många jobbiga minnen.
I alla fall så tittade jag på filmen för några dagar sedan. Det var obehagligt, ångestframkallande och ledsamt. Jag kunde känna lukterna, minnas fylleslagen och alla lögner. Det kändes som att det min barndom som skildrades.
Jag ville inte gråta, (varför egentligen?) men under slutscenerna kunde jag inte hålla mig längre. Direkt eftertexterna började stängde jag av filmen. Jag orkade helt enkelt inte vara kvar i känslan jag hade och musik har en tendens att förstärka den.
Jag kommer alltid att minnas...
4 kommentarer:
Jo jag har också nyss sett den och förstår att den väcker en hel del gammla minnen till liv för dig, Jag tänkte till och med på dig när jag såg filmen eftersom du har berättat litegranna om den tiden i ditt liv och det känner jag mig hedrad av att du har gjort. Tack för det och puss på dig min favvo storasysster
Många minnen blir det...
Puss på dig också fina broder.
Jag försöker ge mig på boken, men jag är jämt så trött så jag får bara börja om hela tiden. Egentligen ska man väl se filmen först så blir man kanske inte så besviken när man väl läser boken. Det brukar ju vara tvärtom...
Jag tror faktiskt att det funkar oavsett ordning, det går nog inte att bli besviken, eventuellt bara lite för rörd.
Skicka en kommentar