Dagens (sjuk)rapport del 3

Jag kan inte ta in all tragik som sker runt om i världen. Visst reagerar jag, men det går liksom inte att reflektera och det gör att jag känner mig dålig, världsfrånvänd och självisk. Jag äter medicin för att må bättre, alltså i förlängningen kunna orka med annat än mitt mående. Samtidigt gör medicinen mig avtrubbad. Det är inte empatin som försvinner, men stynget i hjärtat som brukar finnas är borta och det känns inte som jag, inte som jag brukar vara. Jag vill bli rejält frustrerad över att inte bli frustrerad. Jag vill känna på djupet att jag inte orkar med att jag inte orkar med att bry mig. På ett intellektuellt plan är jag där, men inte själsligt. Nu hoppas jag verkligen att justeringen av medicindosen kommer att ta mig dit. Ska det vara så jävla svårt?