Jag började alltså med den någon gång i maj, en liten dos, som gradvis skulle ökas under sommaren. Doktorn sa att den inte skulle vara helt i kroppen förrän i augusti. Bara en sån sak! Hon sa även att jag absolut inte fick avbryta om jag ville, utan en nedtrappning skulle göras lika sakta som upptrappningen.
I början märkte jag inget förutom halsbränna och äckelkänslor varje gång jag skulle ta den, och jag är verkligen inte känslig när det gäller att ta piller, men som sagt, hur gärna vill man stoppa i sig saker som luktar kräks?
Under sommaren började många konstiga saker hända med mig. Jag var skakig om händerna, hade sluddrigt tal och dåligt närminne. Och när jag över en natt fick knölar i nacken blev jag smått skräckslagen. Det mest otäcka dock, det som jag själv inte ens märkte, var att jag blev helt avtrubbad. De ord jag använde mest var "what ever" och så kände jag till det mesta. Jag tyckte att det var rätt skönt att vara jag, att inte så mycket spelade roll och att inget var speciellt värt att hetsa upp sig över. What ever, typ! Först när min omgivning verkligen började reagera och uppmärksamma mig på det här förstod jag. Det här är inte jag, hela min personlighet lindades in i en bomullsliknande bubbla. Hela udden av det som är jag var totalt bortblåst.
När jag igen kollade bipacksedeln, men den här gången mer ordentligt läste om biverkningar så stämde allt in. Allt underligt jag upplevt med med min kropp och mitt sinne var alltså biverkningar.
Nu när jag har blivit medveten försöker jag anstränga mig för att inte låta medicinen helt ta över, vilket i sig är galet att jag ska behöva göra. Jag vill verkligen inte ha den här medicinen längre. Jag vill vara jag. Även om det är ibland är uppåt väggarna vidrigt smärtsamt, så vill jag vara jag.
Snart börjar alltså den jobbiga resan att sätta ut skiten...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar