En icke-terapeutisk sommar

I dag var jag hos min terapeut för sista gången på hela sommaren. Hela åtta veckor ska jag alltså klara mig utan henne! Jag förstår inte riktigt att hon har mage att ta så lång semester, tänker hon inte på sina patienter?¹ Hon borde ju förstå att hon kommer att få plocka upp en mycket liten och ynklig jag när hon hon kommer tillbaka.
 Eller så går det galant för mig. När jag träffar henne efter semestern och hon frågar hur jag haft det kommer jag kanske bara "Äh, jag mår skitbra nu och behöver inte dig nå mer!" Nja, skulle inte tro det. Men jag har faktiskt klarat mig utan henne tidigare så jag får väl göra ett försök även denna sommar. Och på tal om sommar. Är det bara jag som fortfarande går och väntar på att den ska komma igång?

___________________________________________________________
1. Det var ett skämt. Jag unnar henne verkligen semester.