Väderstyrd

Herregud vad tydligt det är hur väderstyrd jag är. Hela våren och försommaren har jag liksom gått och väntat på att sommaren ska komma igång. Jag har varit trött och orkeslös, grinig och nere. I går kväll när jag var ute på hundpromenad uppe på hällarna var det nästan magiskt. Kvällssolen var fantastisk, det var vindstilla och varmt i luften. Men ändå kände jag nästan enbart vemod. Som att det inte var riktigt på riktigt, som att det fattades något.

Det tog mig ända till i dag på förmiddagen innan jag förstod vad det var som fattades mig. För i morse när jag steg upp var det en jämngrå massa på himlen. Jag bannade SMHI som hade lovat sol och jag återvände till sängen och kände återigen orkeslösheten slå rot. En timme senare skedde det som jag behövde. Solen kom fram och jag tog med mig en kopp kaffe ut på bron, knådade en snus, lyssnade på Ring P1 och löste korsord. Det blev nästan som en kemisk reaktion. Jag kände hur vemodet och orkeslösheten i princip drogs ur kroppen och avdunstade i solen. Det själsliga lugnet inföll sig och energin återvände. Efter ett par till koppar kaffe åkte gräsklipparen fram och jag njöt i fulla drag.

Jag vet nu så väl vad jag behöver. Solens strålar mot mitt ansikte på morgonen och varma ljusa sommarnätter. Ljummet sommarregn och åskoväder. Myggor som surrar och getingar som vill åt mitt rosévin. Det är inte solen i sig utan kanske mer den där stabila sommarvärmen jag behöver för att komma åt känslan av att det faktiskt ÄR sommar.