Sammanfattning

Juldagarna är över.

Mor är rar, kaos i tågtrafiken, kyla.

Dags att ladda inför nästa sammandrabbning.

Elektromyografi

I går morse var jag på sjukhuset och gjorde en Elektromyografi för att se om mina domningar och min svaghet i handen var något neurofysiologiskt. Det var en rätt rolig undersökning, förutom när doktorn kom in och började sticka i mina muskler med en nål.

Tyvärr såg mina värden bra ut. Jag säger tyvärr för att jag nu står på ruta ett igen. Det känns bara jobbigt att de inte hittade något avvikande när alla problem kvarstår.

Nu får jag hoppas på att min doktor förstår vikten av att fortsätta utreda detta. Nästa steg ska visst kunna vara att undersöka om det kommer från nacken. Men det lär ju inte bli förrän nästa år.

Jag håller verkligen på att bli galen på min icke-fungerande hand!

Birgit

Vilken stor dag det är i dag - Birgitdagen! Den är nästan lika stor som julafton och en mycket trevlig tradition. Den kan firas precis hur som helst, bara den firas ordentligt!

TV-sport och viktnedgång

Jag tror faktiskt att det är fysiskt möjligt att gå ner i vikt genom att utöva sport från TV-soffan. När jag nyss tittade på EM-semifinalen i handboll mellan Sverige och Rumänien så var jag nog nästan lika svettig som spelarna på planen. Det blev ett enormt hoppande upp och ner i soffan och en massa skrikande. Helt klart finns det alltså risk för träningsvärk, även för mig som åskådare.
Så jag börjar allvarligt fundera på om inte TV-handboll skulle kunna funka som bantningsmetod.

I vår, inför beach 2011 kan ni ju kolla huruvida jag följt metoden, eller ej.

Hurra för Sverige! Vilken grym match! Fatta att det är dags för EM-final i morgon!
Torstensson och Grubbström: Ni är mina hjältinnor!

Mutter mutter

Alltså, detta med att skjutsa mor som ska handla en fredag, dessutom strax innan jul, suger hårt! Ännu värre blir det när man bara hunnit med en kopp kaffe och enormt stressad måste skotta en massa för att få upp dörrarna till garaget där bilen står.

Okej, kanske är det I-landsproblem, men inte fan gjorde det min start på dagen särskilt bra.

Geminider

Är man norrlänning, eller är man? Temperaturen är nere på -22 grader och vad gör vi? Självklart går vi ut, med hundar och glögg för att titta på all magi, i form av geminiderna.

Magiskt!

Lucia

När dagen började med att jag försov mig, inte hann dricka mitt morgonkaffe, såg att temperaturen var nere på -20 och fick stressa som en tokig för att hinna i tid till min terapeut, trodde jag att hela dagen skulle vara förstörd.

Men då lyste Lucia (eller fru terapeut som hon kallas alla andra dagar på året) upp min dag genom att ge mig kaffe och pepparkakor under vårt samtal.

Det är en Luciagärning i all sin prakt!

Teknikens under

Mellan nätpoker och tv-handboll blir det inte mycket tid över till att socialisera. Men i dagens tekniksamhälle går det ju att sitta djupt försjunken i både det ena och det andra, samtidigt som min fru nästan gör samma sak.

Dagens uttryck: - Hallå, vad fan, jag kan faktiskt inte titta på tv, spela poker och prata med dig samtidigt! Tre saker är faktiskt en sak för mycket för mig!

Ibland tar tekniken över.
Ibland är det inte lätt att ha mig som fru.

Kanske var det bättre när det enbart fanns böcker (och livet) som kunskap och njutningskälla.


ps. Jag lyckades dessutom få in ett blogginlägg mitt i allt. ds.

look a likes

Väldigt länge har jag funderat över vem Linnea Torstensson är så otroligt lik och äntligen har jag kommit på det! Hon och Tom Lister (Carl King i den eminenta långköraren "hem till gården") är ju lika som tvillingar, eller hur?

Linnea Torstensson?

Tom Lister?

Ibland blir det bara hundpromenader

När ingen ork finns

och det saknas ord.

Advent och icke-ångest.

1:a advent är i antågande och passande nog har jag i dag förberett genom att hänga upp stjärnor, plockat fram stakar, bytt till julgardiner, satt fram juldukar och annat småkrafs som hör till.

Tänk att jag, som tidigare varit en extrem julhatare, numera ser fram emot att få det lite juligt. Förut var julen alltid förknippad med en fruktansvärd ångest för mig. Och ju tidigare folk runt omkring mig tog upp ämnet jul, desto längre varade ångestklumpen i magen.

Tack och lov är den tiden förbi. Nu behöver jag inte längre anpassa mig till alla andra. Nu får jag äntligen ha julen på mitt sätt, med mina traditioner. Och tänka sig, då kan julen vara väldigt mysig.

Tant doktor

Jag måste ha världens bästa husläkare! Hon lyssnar, tar mig på allvar och tycker inte det är konstigt att jag kommer påläst med egen diagnos. Tänk om bara nästa distans kunde kännas lika bra. Elektromyografi låter lite obehagligt, men jag är verkligen glad över att gå till botten med min handskada.

Kärlek

Liten skrotkisse hemma igen.

Jag är mållös, tårögd och alldeles överlycklig! Liten Vilda kom hem i dag -  efter att ha varit borta i fyra och en halv månad! Vi hade precis gett upp hoppet, städat undan henne på något sätt, accepterat det faktum att hon aldrig skulle komma tillbaka. Och så dyker hon bara upp - vilken otroligt häftig känsla!

De andra två katterna tog det med ro, bara nosade lite på henne och sedan åt de alla ur samma matskål. Hundarna var mer uppspelta. De tyckte att hon var lite spännande och att hon luktade väldigt annorlunda.

Hon kommer inte att få gå ut på ett tag nu och när hon väl får det ska sändaren sitta på henne så att vi kan pejla in henne ifall hon skulle få för sig att försvinna igen.

Jag önskar verkligen att hon kunde berätta vilka äventyr hon varit med om, var hon hållit hus, om hon haft någonstans att sova, ifall någon har gett henne mat, men tyvärr funkar det ju inte så att hon kan berätta för oss.

Hon är mager och lite flottig i pälsen, men annars verkar hon vara fysiskt okej. I morgon blir det till att köpa vitaminer, en namnbricka och göra en rejäl avmaskning av alla tre katter. Ha, jag kan igen säga att vi har tre katter!

Just ja, numera har hon bytt namn, från Vilda till Milda. Vi tror nämligen att det namnet är bättre för henne, eller åtminstone för oss.

Välkommen hem lilla skrotan!

Liten slampa?

När jag tittade på tv4:as "Så mycket bättre" hörde jag Lasse Berghagen säga
"liten slampa..."  Smått chockerad över att höra den mannen använda såna ord i offentlighetens rum förstod jag några sekunder senare att han faktiskt sa "flitens lampa", vilket kändes enormt mycket bättre - nästan som bomull i mina öron.
Kanske säger det dock lite om hur min hjärna associerar.

Jag hade bestämt mig, peppat mig själv och i mitt huvud kommit fram till bra saker att säga. När jag ringer möts jag då av "I dag är vårdcentralens öppettider 8-12, välkommen åter på måndag."

Nu måste jag hålla mitt mod uppe flera dagar till. Jag som hatar att ringa såna samtal. Fan för röda dagar!

Det är tisdag och jag är fortfarande väldigt trött. Om det beror på "normaltid" eller andra saker må vara osagt...

Normaltid?

Alltså detta med vintertid, eller som det heter på riktigt, normaltid - Visst, det är en aning ljusare på morgonen, men ska man behöva känna sig sovtrött klockan sju på kvällen? Vad är normalt med det?

Fåfäng?

Om jag skulle vara mer fåfäng än jag är hade jag stannat i Tunisien. Mitt hår var enormt mycket lättare att få till där. Jag vet inte om det berodde på det klorerade kranvattnet eller det salta havsvattnet, men här hemma får jag bråka med håret på ett helt annat sätt. Det gör att jag de flesta dagar inte ens orkar bry mig om att fixa till det. Tur att jag bor i bushen och att det mest bara är djur och min fru som ser mig. De verkar inte bry sig nämnvärt ifall jag har en dålig hårdag.

Tigerdans

Jag ramlade nyss över någon slags dikt jag skrev för sisådär tolv år sedan. Herregud så tiden rusar fram - tolv år sedan?!


Jag dansar för livet
Jag dansar för döden
Ett steg för det goda
Ett steg för det onda

En dans för det ljuva
En dans för det bittra
Ett steg åt varje håll
Rytmiskt medryckande


Hopp och förtvivlan
Glädje och sorg
I varje steg
I varje andetag


En dans för mitt liv och min död
En dans för mig
Min dans
Endast min



Undrar hur jag tänkte när jag skrev det här. Dans är ju inte riktigt min grej.

Lusta

I går var jag fylld av tankar jag tänkte skriva ner. Självklart låg då nätet nere. Jo, man kan ju skriva ner saker ändå, (jag är mycket väl medveten om att det finns exempelvis word) men då slog filmdjävulen till istället. Ack så skönt det kan vara att ägna en hel kväll åt filmfrosseri.

På tal om dödssynder så hette en av filmerna jag såg "Cracks". En av huvudpersonerna sa något i stil med "Om du inte känner lusta, om du inte åtrår i livet, så lever du inte alls".

Kanske är det så att man måste känna lusta och åtrå för att livet ska vara meningsfullt. Lusta till en människa, ett intresse, ett jobb, eller vad som helst. Utmaningen ligger nog i att aldrig sluta. Att inte sätta sig ner och vara nöjd, utan hitta nya sätt och nya mål att åtrå. Nu menar jag inte att man ska söka sig till nya partners hela tiden eller så, men ni förstår säkert.

Eventuellt bör det tilläggas att personen i filmen med ovannämnda citat inte var alltför mentalt stabil, så möjligtvis bör man inte ens fundera över det här, eller?

Jag känner att mina tankar virriga och att jag svamlar. Mitt internet borde ha fungerat igår kväll, för på morgonen är min hjärna fullkomligt värdelös. Men det bjuder jag på i dag.

Min hjärna på morgonen

Borta bra, men hemma bäst.

Hade jag fått bestämma skulle jag nog stannat några dagar till, samtidigt som det är fantastiskt härligt att vara hemma hos djuren igen.

Vi bodde på hotell Fourati, som jag tycker var ett väldigt trevligt hotell, med bra service och enormt charmig arkitektur. Eftersom det inte direkt var högsäsong var det lätt att få en bra relation med både hotellpersonal och andra människor.

Taxifärderna gav mig lite dödsångest. Alla körde som idioter och det var inte direkt förvånande att majoriteten av bilarna hade bucklor. Men billigt var det!

Vi hittade några riktigt trevliga restauranger, och förutom inhemska rätter såsom brik och ojja, blev det även mycket fisk och skaldjur.

Vad sägs om att ha mumsat på denna läckerbit?



Den härliga stranden vid hotellet



Stränderna var vackra, sanden silkeslen och vattnet härligt turkost. Vi testade en riktig turistgrej, någon slags gigantisk uppblåsbar soffliknande sak som drogs efter motorbåt. De frågade om vi ville ha en lugn eller "crazy" åktur. Inte så svårt att lista ut vad vi valde. Jag skrattade och skrek mig hes under färden. Helt klart en upplevelse!



Hyfsat galen färd efter båt!



Det fanns en händelse som nästan grumlade hela resan, men den orkar jag inte gå in på nu. Kan dock säga att det handlade om katter.

"Liten" som lekte med min ryggsäck



Och när jag ändå är inne på området katter kan jag berätta att det fanns en hel del av dessa ljuvliga små krabater. Även några trevliga lösspringande hundar som mest höll sig på stranden och lekte, sprang och tiggde lite kel. De underbara djuren gjorde att saknaden efter mina egna här hemma inte blev helt olidlig.

"Svartvit" och jag adopterade varandra.

"Treben" som även fast han inte kunde använda alla fyra ben var en väldigt glad hund.

Mycket mer finns att berätta om resan, men nu ska jag krypa ner under filten och kurera mig. För självklart blev jag förkyld när jag kom hem - vem skulle inte bli det av den här kontrasten?

 

Borta bra, men hemma bäst

Tack till er alla trevliga människor jag lärde känna under resan, för allt roligt och tråkigt vi delade! Och tack "gubbelubben" ;-)

Nu skiter jag i kylan

och drar till Tunisien istället!

Lydnadstävling

Det är så skönt när folk bjuder på sig själva och det här klippet blev en bra start på min morgon.

Chanser, kanske

Jag är bra på att ge människor många chanser. Alla kan göra fel, ingen är felfri, "shit happens" liksom, och man bör kunna glömma, förlåta och gå vidare.

Men på senare tid har jag börjat fundera på varför jag gör det. Varför jag ger andra rätten att trampa på mig och göra mig illa, om och om igen. Varför jag har behov av att ha dessa människor i mitt liv.

Kanske beror det på min bakgrund. Jag flyttade runt i en massa olika fosterhem som barn och tonåring, vilket gjorde det nästan omöjligt att behålla de kompisar och klasskamrater jag hann lära känna lagom till det var dags för nästa flytt.

Kanske förföljer mina barndomstankar mig fortfarande. Känslan av att jag aldrig dög, inte var tillräckligt snäll, att jag var så svår att älska att ingen ville behålla mig. Kanske är det orsaken till att jag nu som vuxen höjt min toleransnivå till max.

Kanske borde jag sluta ge människor fler chanser än de förtjänar och inte längre tillåta mig bli trampad på. Kanske borde jag sätta ner foten en gång för alla och säga "det räcker nu!"

Kanske borde jag i första hand vara snäll mot mig själv och i andra hand resten av mänskligheten.

Kanske.

Landssorg

Både svenska och utländska medier fylls i dag med skrifter om Sverigedemokraterna (SD) och dess vågroll. Sverige har blivit ett land med främlingsfientligt parti i riksdagen. Reinfeldt får en svår uppgift att styra landet utan att blanda in SD, vilket han själv hävdar inte kommer att ske. Det lär kunna bli turbulent de nästkommande fyra åren.

Jag är bedrövad. Inte alls chockerad men bedrövad. Sverige har tagit ännu ett kliv mot egoismen, ytterligare ett steg mot rädslan för det okända och kastat sig rakt i armarna på den empatilösa djävulen.

Vad hände med det land som byggdes på välfärd, där människor hade rätten att känna sig trygga, oavsett härkomst, sexualitet, sjukdom eller ålder? När blev girighet en folkrörelse?

Hissa flaggan på halv stång. I dag bör vi sörja över vårt land.

Nötväcka väcker tankar

Jag har funderat lite på det här med ensamhet. Människor är flockdjur och behöver ibland sällskap för att kunna fungera. Vi har byggt upp ett socialt samhälle där de flesta har något slags nätverk. Är det inte en partner eller föräldrar, så fungerar det lika bra med vänner. Och nu med all teknologi behöver vi inte ens fysiskt befinna oss på samma plats för att mota bort ensamheten. Ett telefonsamtal, sms, mejl, chatt eller liknande kan fungera som substitut.

Men hur är det bland djuren, till exempel fåglarna? Under en veckas tid har jag studerat en liten rackare utanför fönstret - en vacker nötväcka, som ter sig vara alldeles ensam, och det har fått mig att fundera. Kan denne gynnare känna ensamhet? Nu menar jag inte att förmänskliga den på något sätt, och jag har läst på hur den bor, äter och dylikt, men hur fungerar det för den? Vad gör den på dagarna när den inte söker efter föda? Vem känner den tillhörighet med? Vem spelar den för? Kan den flyga sig fram genom livet utan att ha någon att dela det med? Har den överhuvudtaget behov av någon slags tillhörighet?

Jag borde nog inte fundera så mycket över det här då det får mig att bli en aning melankolisk.

Rumpnissarna regerar

Det är ju vansinnigt så dålig jag är på att uppdatera! Jag är en usel usel människa, som förhoppningsvis ska kunna bli lite bättre.

Om några dagar är det dags för val. Alliansen leder, och jag vet inte om jag orkar med en till mandatperiod med dessa självgoda översittare, som med alltför snabb fart demonterar det som finns kvar av vår välfärd. Jag ska i alla fall göra vad jag kan för att stoppa det.

I skogen är det trattkantareller som gäller. Det verkar som att jag och älgarna tävlar med varandra om vem som ska hinna först till dessa läckerheter. Just nu är det hyfsat jämnt.

För övrigt är jag trött. Trött, trött trött. Det är den här årstidens fel. Jag undrar varför den vill mig så illa. Vad har jag gjort mot hösten för att den ska behandla mig så?

Ingen kan säga det bättre än rumpnissarna; "Voffor gör di på detta viset?"

De underbara rumpnissarna

Koppeltvång

Jag blev igår, totalt oprovocerat, attackerad av en humla. Den hittade mitt öra som tydligen var ett perfekt ställe att sticka i. En sådan vansinnig smärta var det länge sedan jag kände. Det tog drygt fem minuter innan jag slutade jämra "aj som fan, aj som fan, aj som faaaan!"

Är det inte dags att införa obligatoriskt koppeltvång på dessa farliga fän?

Björnfrossa och kvav luft.

Igår såg min granne en björn ett par hundra meter upp i skogen. Jag hörde den bara. Varför kunde inte även jag fått se den?

Det regnar och är kvavt i luften, snuset är slut, och ja, jag vet att jag gnäller.

Här har jag befunnit mig de senaste dagarna. Balsam för själen. Hittade en ställe där det växte Guckusko, och just där har Carl von Linné vandrat. Jag och Calle på samma ställe, vilken historia.

Kungens jänta

Ibland stendiggar jag min mor, åtminstone när hon utbrister: " Fy fan vad less jag är på allt tjat om att hon har gift sig, ja hon, kungens jänta!"

Inga högtravade titlar. Så okonstlat och så ointresserat.

Kronprinsessans bröllop är vackert, men...

Vi skriver 2010 i almanackan. Demokrati, allmän rösträtt, allas lika värde är saker vi ser som en självklarhet.

Vi skriver 2010 i almanackan. Kronprinsessans bröllop är det största på alla löpsedlar. En reporter säger "...gåvan till folket..." Folket är vi, vi som inte har föräldrar som är kungligheter. Vi som arbetar och betalar skatt för att kronprinsessan ska kunna ha detta påkostade bröllop. Folket är vi, vi som år 2010 verkar tycka att det är okej att människor ska kunna ärva titlar genom födsel, eller i Daniels fall, gifta sig till en.

Vi är folket, och vi verkar inte bry oss om att inget hänt på hundratals år.

Prinsessbröllop eller VM-fotboll

Jag tycker väldigt synd om de människor som varken är rojalister eller fotbollsintresserade. Det går liksom inte att stänga ute all dess mediabevakning.

För mig är det i alla fall rätt enkelt, jag zappar mellan de kanaler som visar en massa vuxna människor, springandes efter en boll på liv och död.

Hur tråkigt man än tycker att VM-fotboll är så går det inte att förneka dramatiken. Vad har till exempel hänt med de försvinna nordkoreanska spelarna, och kommer någon lyckas skicka en brevbomb till de nigerianska spelarna?

Som sagt, på liv och död.

Bröllop

Nu är allt hysteriskt planerande över. Nu är den stora dagen förbi. Nu börjar jag sakta återhämta mig. Men vilken grej! Och vilken dag! Tack alla som hjälpte till. Tack alla som kom. Det blev en oförglömlig dag.

Jag kan dock utan tvekan säga; aldrig mer, (vilket i och för sig är bra i detta sammanhang) aldrig aldrig mer. Det finns enklare saker att syssla med än att försöka sköta logistiken till ett bröllop för sextio personer. När det dessutom är ens egen bröllopsdag blir det lätt väl mycket känslor inblandade. Jag var ett monster veckan innan - förlåt alla!

Nu ska jag vila, vila lite till, och ännu mer.
Och njuta.

Soon to be married

Jag vet att det inte har uppdaterats på evigheter, men jag hinner verkligen inte. Något annat, stort, upptar all min tid (nu pratar jag inte om eurovision song contest) och jag är en aning stressad.

Snart ska jag kunna sitta ner och skriva, snart kommer jag att hinna andas igen. Snart snart snart hinns livet med igen.

Till dess - simma lugnt!

Störiga försäljare

Vissa försäljare kan få mig att inte vilja handla alls utan bara gå ut från butiken. När jag för några dagar sedan skulle köpa en kamera, kom en försäljare fram till mig och sa "jag har den perfekta kameran till dig" Jag blev väldigt irriterad över hans attityd. Han hade inte en aning om vilka behov jag hade. Faktiskt sa jag lite ironiskt till honom "jasså det har du, du vet alltså precis vem jag är, vad jag behöver och vad jag ska ha kameran till?" Trodde att han skulle lugna sig lite, men han bara fortsatte att mala på om vilken suverän kamera han hade som skulle passa mig perfekt.

Jag borde ha gått ut då, eller sagt att jag ville prata med en annan försäljare. Men det är sådant jag tyvärr inte gör. 

Dagen innan hade jag varit inne i just den butiken, pratat med en vettig försäljare och blivit väldigt sugen på en specifik kamera som det bara fanns ett exemplar kvar av. Just det gjorde att jag ändå handlade av den extremt korkade försäljaren.  Men det blev en helt annan kamera än den han föreslog. En kamera som passar mig perfekt.

Fågelskådning tas till nya höjder.

Jag skyller min frånvaro på nya kameran (och annat meningsfullt att sysselsätta mig med) och konstaterar att min nördstämpel nått nya höjder. Jag tror att det kan vara något beroendeframkallande med fåglar. Nu med nya kameran räcker det inte att bara observera dessa dunbollar, jag måste även fotografera dem. Många fågelbilder blir det, och jag är nog den enda som uppskattar att titta på dem.

 

Nu sitter jag alltså som oftast vid köksbordet, spanar genom fönstret och hoppas på lite action runt fågelbordet. Det påminner mig om att jag VERKLIGEN måste putsa fönstren.

Fåglar och förgänglighet

Fåglar har jag matat hela vintern. Det har varit fantastiskt trevligt att ha en massa små (och stora med för den delen) fjäderbeklädda flygfän utanför fönstret.

Jag har även blivit lite smått nördig och skrivit ner alla arter som befunnit sig vid fågelbordet. Ungefär femton arter har det blivit så här långt.

Och nu när vårfåglarna kommit är det än mer spännande. Det är inte bara fint att titta på dem, det vittnar också om ett hopp om sommar.

Samtidigt är det något förgängligt med dessa fåglar. Ena sekunden är de här, andra har de försvunnit. Som allt annat levande.

Vi gläds så lätt, och vi glömmer så lätt.  Bör vi oroas över att glömma, eller är det bara våra samveten som gnager i oss?

Såg detta klipp och förundrades mest över kommentarerna som lämnats på aftonbladet och dylika medier. Många har förfasats över hur han ser ut, att han är tjock, har en ful frisyr och att han låter som en kvinna.

Varför inte koncentrera sig på talangen han besitter istället för utsidan? Och vad är det för fel på att en man låter som en kvinna?

Vad mina artfränder gör

Jag läste precis i tidningen om ett par personer som på skoter jagat ett rådjur. Bara för att, bara på skoj. Har all empati för levande varelser helt försvunnit? Jag blir så trött. Varför finns det så många människor som inte tänker?

Glad Påsk

Ibland finns det ingen måtta på min konstnärliga ådra.

Backhoppning och skytte

Vad är det som gör den mansdominerade idrottsvärlden så rädda för kvinnor? Där män och kvinnor kan tävla på lika villkor tillåts inte ens kvinnor att delta. Jag tänker på backhoppning. Någonstans läste jag att den som har längdrekordet i den backe som användes under OS i Vancouver är en kvinna. Kvinnor och män skulle alltså kunna tävla på lika villkor, men under OS får inte ens kvinnor utöva backhoppning. Det är den enda OS-grenen där kvinnor överhuvudtaget inte får delta. Hemska tanke om en kvinna skulle hoppa längre än en man!

Skytte är en annan idrott där kvinnor och män kan delta på samma villkor. Men där finns ju risken att en kvinna skulle skjuta bättre än en man.
Hemska tanke!