Fosterfamiljer, mina tankar, med BUP-journaler inkluderade (del1)

Jag har redan skrivit lite om hur det var i den första fosterfamiljen. Det går att läsa här. 

Jag tänker fortsätta där en stund, men mer om vad som står i BUP-journaler. Hur socialsekreterare, BUP-personal och fosterföräldrar resonerade. Spelet i vuxenvärlden runt omkring mig. Bristen på att lyssna och tala mig - barnet som allt faktiskt handlade om. Det kommer att bli långt, jag känner att väldigt mycket av det som skrivs i journalerna måste vara med. Alltså kommer det att delas upp. Hur många inlägg det blir vet jag ännu inte, men här kommer Första delen:

Jag kände redan till den familj jag kom att placeras hos. Det berodde på att mor köpt en TV av mannen i familjen och när han hjälpte henne installera den frågade hon helt sonika på sitt distanslösa sätt ifall de kunde tänka sig att ställa upp som barnvakt någon gång. Vilket också skedde vid några tillfällen.

I journalanteckningar från BUP i och med placeringen står det dock om barnpsykologens tveksamhet till att just placeras där:

"Socialsekreteraren har redan utsett fosterföräldrar, den "stödfamilj" som T redan känner. Undertecknad är tveksam till att använda sig av en redan "förbrukad" familj, då risken därmed är större att mamman känner att de endast ställt upp för att lura av henne barnet. Socialsekreteraren står emellertid fast vid sitt beslut."

Psykologen hade helt rätt i att det blev enorma slitningar. Mor kände sig självklart sviken av familjen. Det är stor skillnad på att ha någon som barnvakt och att denne plötsligt är vårdnadshavare över sitt barn. Mor förde över sin misstro och sitt hat till mig. För mig blev lojalitetskonflikten ett faktum från första stund. Det var jobbigt att känna det som att jag svek min mor om jag till henne berättade roliga saker jag varit med om med mina fosterföräldrar. Hon berättade ofta för mig vilka vidriga monster de var som hade tagit mig ifrån henne. Samtidigt var det jobbigt att höra hur fosterföräldrarna rackade ner på min mor. De var tyvärr inte sena med att berätta vilken tragisk och misslyckad person min mor var och att jag hade det betydligt bättre tillsammans med dem. Jag befann mig alltså där i mitten och kände aldrig att jag kunde vara ärligt glad någonstans. Hela tiden kändes det fel, som att jag var fel.

Nästan ett år går innan fler anteckningar i BUP-journaler görs. Det är ett samtal mellan BUP-personal, socialsekreterare och mina fosterföräldrar. Fosterföräldrarna vill ta bort allt umgänge mellan mig och mor.

"T är lovad att vara hos mamma 1 dag/månad. I nuläget skulle fosterföräldrarna helst vilja skära ner på det, men vi här på BUP vidhåller att det är bra. Inte minst utifrån att flickan har sådant ansvar för sin mamma och utan kontakt kanske ändå oroar sig väldigt för henne."

"Ärendet diskuteras i remissgruppen. Övriga stöder mig i att man bör ha en lång kontakt med fosterföräldrarna och mycket handledning för dem i hur de skall nalkas och respektra S som en människa och också ytterligare betoning till socialsekreteraren och fosterföräldrarna om vikten av att T har kontakt med sin biologisak mamma och att det verkligen vore ett misstag att bryta den. Kanske också försöka visa för dem att hon mår dåligt inte beror på att hon faktiskt har haft det svårt utan mera att de vuxna inte klarar av varandras kontakt. När det gäller S finns det funderingar om det överhuvudtaget går att få henne vänligt inställd till fosterföräldrarna när utgångsläget är att de faktiskt har medverkat till att hon inte har T kvar. Också funderingar i remissgruppen om någon annan än vi skulle ta sig an S och i så fall vem. Överallt är vi människor som på något sätt medverkat till att S inte får ha kontakt med T eller ha T hemma hos sig."

Jag tycker att BUP-personalen resonerade väldigt klokt här. Dels gällande lojalitetskonflikten för mig och dels den svikenhet min mor kände. Klart hon inte ville ha någon kontakt med människor som medverkat till att hon inte fick ha kvar sitt barn.

Någon månad senare går det även att läsa:

"Lovar också att jag skall ta upp i mitt team om vi bör tänka särskilt på T. Bör hon ha någonstans att gå med sina svårigheter när hon är i sådan lojalitetskonflikt att hon själv inte kan anförtro sig åt någon där hemma?"

En mycket bra fundering, men borde det inte varit en självklarhet att jag skulle få en egen samtalskontakt? Om de nu oroade sig för att jag inte hade någonstans att gå med mina tankar och vad det i förlängningen kunde leda till, borde det då inte varit självklart att prata med mig? I stället fastnade allt i teorin, på papper och fosterföräldrarna lämnade återbud till sin inplanerade tid på BUP en månad senare, där även jag skulle varit med.

Ett par månader efter det skedde ett kidnappningsförsök av mig. Det är i alla fall så det beskrivs i journalen. Mor och hennes nya sambo kom en dag med taxi, fulla, och hade bestämt sig för att jag skulle med. Det uppstod tumult och det som kom ut ur hela den smått tragikomiska händelsen var att mors sambo blev anmäld för misshandel på fostermamman och ett umgängesförbud upprättades.

I anteckningar från ett telefonsamtal från BUP-kurator till fostermamma ett par månader efter umgängesförbudet står det:

"Enligt fostermamman mår T alldeles utmärkt nu. Hon är lugn och harmonisk. F n tycker då fostermamman att det antagligen inte finns anledning till kontakt med barnpsyk."

Samma dag telefonkontakt mellan BUP-kurator och socialsekreterare:

"Socialsekreteraren tycker det är synd att fosterfamiljen inte nappar på fortsatt kontakt med oss. Hon tycker inte att T mår riktigt bra. Jag säger dock att det alltid går att ta ny kontakt med oss och de är välkomna igen"

Fostermamman sa alltså att hon tyckte jag mådde bra. Socialsekreteraren tyckte det inte. Och det BUP gjorde var att avvakta. Det känns som att detta var ett mönster som upprepades hela tiden. Det pratades om att jag inte verkade må bra, att jag eventuellt borde erbjudas stöd, men inget hände. Detta med att se till barnets bästa var något som enbart fastnade i teorin. Det står klart och tydligt om min lojalitetskonflikt i journalerna, varför var det då ingen som tog på sig ansvaret att tala med mig om mina upplevelser och känslor, om hur det kändes att inte alls få ha kontakt med mor, en kontakt som tidigare påpekats vara ytterst viktig? Jag är nio år, ett otryggt, skadat barn som det pratas om men inte med.