Underlag för beslut av LVU-placering

 ”Under flickans 7-åriga liv har hon och modern flyttat sju gånger och på flera orter har socialvården varit inkopplad med förebyggande åtgärder för familjen”

Detta var ett direktcitat ur socialnämndens beslutsprotokoll för mitt LVU-omhändertagande. Ändå tog det nästan två år och otaliga hembesök av socialsekreterare innan en placering kom till stånd. Det går att läsa att vid nästan varje besök är lägenheten i total oordning och att mor ofta är onykter vid tillfället. Att mitt rum är stökigt, med nedkissade lakan och att min hygien är eftersatt. Även grannar och dagispersonal vittnar om den otrygga miljön. Fler utdrag ur protokollet: (fortsättningsvis benämner jag min mor som S och mig själv som T när namn skrivs ut.)

”Juni 1981 anmäler en granne att S vid besök varit onykter. Hon hade haft flickan med och velat att grannen skulle vara barnvakt. Grannen var obekant med flickan och flickan ville inte stanna där, varför grannen nekade ställa upp. S blev då upprörd och svor och bannande flickan för att hon inte ville stanna och under skrik, hot och svordomar gick S och flickan in till sig.”

”September 1981 ringer en annan granne och berättar att S tillsammans med flickan en lördagkväll kommit och bett att få lämna flickan där för S skulle på dans. S var onykter. Grannen kände dem endast till utseendet och nekade att vara barnvakt. På väg hotade S flickan att då får du vara ensam hemma. Efter en stund kom grannens 8-åriga flicka in och hade T med sig och sa att T skulle stanna hos dem för hennes mamma hade farit bort. T hade en kasse med sig. Grannen tog då hand om flickan. T ville inte sova i sängen utan bad att få ligga på golvet då hon brukade kissa på sig. Grannen förklarade för T att hon skulle väcka henne på natten och hjälpa henne på toaletten och det gick då bra att ligga i sängen. Vid 5.30 på morgonen kom S för att hämta flickan. Hon var onykter och det gick inte att övertala henne att lova flickan sova ut. Strax innan S kom hade grannen hjälpt T på toaletten och sängen var då torr. När flickan hörde mamman sängvätte hon.”

”Oktober 1981 görs hembesök på morgonen för att avhysa en avsmullen man hos S. S är onykter och lägenheten ostädad och nergrisad med matrester på golvet och bordet, mycket disk och pengar liggande på golvet. I detta finns också flickan T. Flickans rum är i kaos med sängkläderna våta av kiss. Polisen hämtar mannen och flickan skjutsaas till dagis.”

”Enligt översända journalanteckningar från regionsjukhuset till BVC har T kommit till akuten tillsammans med S och hennes sambo den 30 dec. Flickan hade reagerat kraftigt på en dispyt mellan moderns sambo och hennes f d fästman, som besökt hemmet i onyktert tillstånd. Flickan klagade över magont och huvudvärk. Undersökande läkare tolkar detta som ett affektutbrott beroende på flickans otrygga sociala situation.”

”Hembesök den 28 januari 1982. S och flickan hemma. Lägenheten i total oordning. Vi pratar igenom vad som hände när T åkte in på akuten. S kan inte förstå att flickan reagerade så (kastade sig på golvet och blev liksom livlös) bara för att de blev lite högljudda. S vill eller kan inte förstå att flickan far illa av de oroliga, oordnade och otrygga hemförhållanden hon har. S tror att flickan lider av hjärntumör.”

”Den 23 mars 1982 görs hembesök på begäran av S som är ur balans och säger sig inte orka med flickan ensam. Vi diskuterar hennes olika problem: alkohol, ekonomin, ansvaret för flickan och S rädsla för att vara ensam. S tycks förstå att flickan far illa av hennes sätt att leva men förmår själv inte ändra något. Hon vill komma från spriten men är negativ till behandling. Vi är överens om att söka plats på Älvbrinkens barnhem och samtidigt begära en barnpsykiatrisk utredning av flickan för att finna rätt vårdform därefter.”

Ett omhändertagande sker till slut. 25:e mars placeras jag på barnhem. Det som inte står i några papper, vilket jag finner underligt, är att min mor självklart hade ändrat sig och inte alls ville att jag skulle placeras. Polis fick därför tillkallas och det blev ett minst sagt traumatiskt uppbrott där polisen fick bryta upp dörren till toaletten där mor låst in sig med mig och bokstavligen slita mig ur hennes famn. Behöver jag ens nämna att hon inte var nykter vid tillfället? Jag hade inte ens fyllt sju, men den händelsen kommer alltid att vara smärtsamt närvarande.

I socialnämndens beslut ingår även ett barnpsykiatriskt utlåtande. Ur det går bland annat att läsa:

”T är en normalbegåvad flicka, som sin otrygga hemsituation till trots, lyckats ta för sig av tillvaron i intellektuellt avseende. När det gäller intellektuella prestationer förefaller T snarast överkompenserad och brådmogen.”

”Det alltför tidiga ansvar som T tvingats ta i sitt omvända mor-barnförhållande talar för att hon ej fått tillfredställt de beroendebehov som är nödvändiga för ett barns känslomässiga utveckling.”

”T är mycket fäst vid mamman men hennes relation tycks, som tidigare påpekats, bygga på att flickan intar den mest vuxna hållningen. Hon uttrycker t ex dåligt samvete över att ha lekt med kamrater istället för att ägna sig åt mamman vid dennas besök på barnhemmet”

”T har ett torftigt känsloregister; hon har svårt att uttrycka rädsla, besvikelse och beroende annat än via aggresivitet och taggarna utåt. Hon har dock hittat accepterade kanaler för sin aggresivitet – vilda pojklekar och intellektuella prestationer – och detta tyder på viss jagstyrka.”

”T är en charmig och välbegåvad liten pojkflicka som det är lätt att tycka om. Med sin väldiga känslomässiga barlast kommer hon dock med all säkerhet att bli mycket liten och krävande om hon vågat knyta an till den nya familjen.”

Detta är alltså utdrag ur underlaget för beslutet av min LVU-placering. Det smärtar att läsa om hur det var. Det lilla barnet som så uppenbart for illa under lång tid. Och just tiden det tog innan något ingripande skedde är det jag reagerar kraftigast mot. Alla anmälningar från grannar, dagispersonal, läkare, ordningsvakter, tv-försäljare – you name it! Alla hembesök som gjordes från sociala myndigheter, där det rapporterades om misären. Ändå tog det nästan två år innan jag placerades. Detta med att se till barnets bästa, sätta barnets behov främst och att det då kunde fastna i det administrativa under så pass lång tid. Det rimmar fruktansvärt illa i mina öron.