Fosterfamiljer, mina tankar, med inkluderade journaler (del 5)

Femte delen

Frustrationen inom mig växte sig allt starkare. Det började planeras inför en flytt hem till min mor och jag mådde extremt dåligt över det. Jag var tolv år och försökte hitta min plats i tillvaron, men det gick verkligen inte bra. Även i skolan var det jobbigt med de två lärare som umgicks med fosterfamiljen. Jag upplevde ofta hånfullhet och ignorans från deras håll. Min bästa kompis mamma hade jobbat där men slutat på grund av hon känt sig mobbad och utfryst. Även det bidrog till att jag upplevde det jobbigt i skolan. Jag tyckte om henne och kunde prata med henne, men nu hade jag ingen. En dag i januari skedde en incident som i förlängningen gjorde att jag väldigt snabbt flyttade från fosterfamiljen. Det var under en rast när vi var ute och lekte i snön. Vår fantastiskt roliga mattant kom ut på andra våningens balkong för att röka. Hon kastade en snöboll på oss och vi började genast kasta tillbaka. Det var inte tillåtet att kasta snöbollar på den sidan av skolbyggnaden, men i ivern glömdes det bort. Plötsligt kom en annan ur skolpersonalen ut på balkongen och en av snöbollarna hamnade rakt på hennes glasögon. Gissa vem som fick skulden? Min klassföreståndare blev rasande och sprang ut till oss, tog tag i mig och slet in mig till lärarrummet där han började kräva ett erkännande och en ursäkt. Jag vägrade, för det var inte jag som hade kastat den. Jag visste det med säkerhet för strax innan hade jag blivit väldigt irriterad på mig själv över att mina kast inte på långa vägar nådde dit upp. Klassföreståndaren fortsatte skrika på mig och sa att att jag var ett otacksamt problembarn som borde veta min plats. Han ringde även till fosterföräldrarna och efter samtalet ställde han in hela skolans lektioner, föste alla barn till gymnastiksalen, placerade mig i mitten och sa att vi alla skulle stanna där tills jag bett om ursäkt. Jag brast inombords och känslan av att ständigt bli misstrodd befästes. Jag reagerade med tystnad. De andra eleverna skruvade på sig och även de övriga lärarna verkade känna sig obekväma i situationen, men ingen reagerade. I två timmar stod jag där utan att säga något. Klockan ringde ut för dagen och det var äntligen över. Jag bestämde mig för att inte åka tillbaka till fosterfamiljen.

Det fanns ingen plan för vad jag skulle göra eller vart jag skulle ta vägen. En klasskompis sa att jag kunde vara i hennes lekstuga. Hon tyckte säkert det var lite spännande. Jag funderade mest på vart jag senare skulle ta vägen. Lekstugan var kall, men det fanns ett litet element där inne som jag startade då och då för att värma mina fötter. Det blev pådrag under kvällen. Flera klasskompisars föräldrar deltog i sökandet efter mig. Klasskompisarna hade berättat för sina föräldrar vad som hänt i skolan under dagen och som vettiga vuxna människor reagerade de. Vissa hade lärt känna mig väl och visste att det var allt annat än enkelt för mig i tillvaron och fosterfamiljen. De var ute och ropade på mig. Jag ville att de skulle sluta, jag ville att det skulle bli lugnt så jag kunde planera min vidare flykt. Polis tillkallades och jag blev rädd och fortsatte gömma mig i lekstugan. Sent på kvällen hörde jag min bästa kompis mamma ropa på mig utanför. Jag beslutade mig för att ge upp. Tänkte att det var bättre att bli hittad av henne än av polisen. Jag fick gå in till kompisen vars lekstuga jag befunnit mig i. Utanför stod några vuxna och diskuterade högljutt med min fosterfamilj som också hade kommit. Polisen försökte lugna ner. Jag uppfattade inte så mycket av det,  mer än att det handlade om vad som hänt i skolan tidigare under dagen. Efter att själv ha pratat lite med polisen fick jag tillåtelse att sova över hos kompisen om jag lovade att åka tillbaka till fosterhemmet dagen efter, vilket jag också gjorde, till en extremt tryckt stämning. Jag tror inte att vi växlade ett enda ord den kvällen.

Dagen därpå, när jag kom hem efter skolan såg jag att det stod en bil på gården. Jag visste att den tillhörde min socialsekreterare och förstod direkt att något var på gång. Det knöt sig i magen. Min socialsekreterare var där tillsammans med min mor som var full. De sa att jag skulle flytta hem till min mor på en gång. Jag fick fullkomlig panik. Det fanns inte en chans att jag ville flytta hem till mor och hur kunde min socialsekreterare ha min mor med, märkte hon inte att hon var full? Jag försökte prata med socialsekreteraren, men hon sa bara till mig att om jag inte ville flytta hem till mor så fick jag minsann själv tala om det för henne. Ännu mer panik från min sida. Även om jag kände att jag inte ville flytta hem så var det sista jag ville att såra min mor och jag visste att hon skulle bli ledsen, Jag visste att det skulle göra ont i henne. Vi gick upp till mitt rum på övervåningen, min mor och jag. Rakt ut talade jag om för henne att jag inte ville flytta till henne. Hon började gråta. Jag kände mig fullkomligt förkrossad. Jag sa till min socialsekreterare att jag var villig att flytta varsomhelst, bara inte hem. Hon började ringa runt, men det verkade svårt att hitta någonstans för mig att hamna akut. Min mor kom ner. Hon grät förtvivlat och sa att hon ville åka hem. Hon orkade inte möta min blick. Jag kunde knappt andas och det gjorde fruktansvärt ont i mig.

Efter att mor blivit hemskjutsad lyckades jag erövra telefonen en stund. Jag ringde min bästa kompis och berättade om min panik och vad som var på gång. Hennes mamma och pappa (i forts. kallad fru och herr K) tog över telefonen och sa lugnande till mig att de skulle ordna detta. Efter några timmars dividerande och telefonerande mellan olika personer och instanser kom herr K och hämtade mig. För första gången någonsin kände jag att det fanns en vuxen som kämpade för mig och såg mig.


Soc-rapport 880127 "Fostermamman ringer hem till min bostad under kvällen och berättar att T inte kommit hem från skolan och att hon vet att sitter i en lekstuga tillsammans med en kamrat och vägrar komma hem. Fostermamman vill ha råd hur det skall agera, om de skall koppla in polis eller inte. De vet att en av grannarna nu är ute och på väg till T där hon är. Råder familjen att ligga lågt, när de nu vet att T inte är i någon fara, men om hon tar vägen någon annanstans måste de agera via polis för att få hem henne. Upprinnelsen till att T inte kom hem i eftermiddag med skoltaxin är enligt vad de hört genom skolan att T slängt en isig snöboll på en personal i skolan /förbjudet av skolledningen/ och för detta begärde då hennes lärare att hon skulle gå till personen i fråga och be om ursäkt. De försökte med T ca 2 timmar utan att lyckas. Det är T:s sätt att reagera att aldrig ta på sig skuld eller be om ursäkt för något. Detta är en jobbig bit som alla har svårt med som kommer i närmare kontakt med T. Dagen efter meddelade fostermamman att det varit tvungna att kontakta polisen som fick tag i T hos en familj och där ville T sova över och det fick hon. Fostermamman säger på torsdagsmorgon att nu orkar de inte med fler liknande incidenter och hon kände stor oro över att inte T skulle komma hem samma dag, dvs idag. Fosterföräldrarna ville bli befriade från uppdraget att vara familjehemsföräldrar med omedelbar verkan. Lyckades få uppskov till på måndag att ta hem T. Samtalade med fostermamman på fredagmorgon och då ville hon att T skulle hämtas. de hade haft ett samtal från S som sagt att hon skulle ta över på fredag, att det var det bästa och det ville även fosterföräldrarna. Vi överenskom att komma till familjehemmet vid 13.30 tiden. Torsdag samma vecka ringde kurator från BUP och berättade att fostermamman även ringt henne angående terapi för T och hon hade då berättat om rymningen och om hur jobbigt de hade det. Vi kom överens om att kuratorn skulle informera barnpsykjouren, om att T kunde komma in akut och att de då skulle lägga in henne.
U t hämtade S kl 13.00 fredag 22.1.88. Genom balkongdörren kom S:s före detta farande. Han valde tydligen den vägen då han såg att jag kom. Efter många påringningar öppnade S och låtsades vill jag påstå vara rädd för att hennes före detta höll på att bryta sig in hos henne. Sanningen var den att han och S suttit och druckit tydligen, eftersom hon inte var helt nykter, vilket var synnerligen olämpligt med tanke på att vi skulle hämta T. Min bedömning var att hon skulle följa med som överenskommet var. Då vi kom fram till fosterfamiljen hade T inte kommit hem från skolan, men kom efter en stund. T visade att hon blev uppenbart oroad över vårt besök och hon gick upp på sitt rum och S följde efter och kom ner efter en stund och sa att hon inte ville följa med. U t talade med T i enrum och hon stod fast vid att hon inte ville följa sin mamma hem utan hon skulle vilja åka till barnhem, men det visade sig vid kontakt vara fullt. T gick med på att åka till BUP, men ville att u t skulle ta kontakt så att någon snäll person skulle ta emot henne. Det visade sig var inte enkelt att få någon hjälp från BUP, ett evigt ifrågasättande att skulle de drabbas av henne och hur hade vi tänkt det framöver m m. under de timmar u t fick vänta på ett ställningstagande från BUP, om T skulle få komma in eller inte ringde T till en kamrat och fick av hennes pappa löfte att få komma och bo hos dem. Efter att T fick det budskapet satte hon sig på tvären och vägrade åka med till BUP. Efter en stund sa fosterföräldrarna (och efter det att u t sagt till kamratens pappa att det inte skulle bli så att T i detta läge skulle flytta till dem) att det var bäst för T att åka till dem, eftersom de såg på T:s agerande att det förmodligen skulle bli omöjligt att frivilligt få med henne till BUP och därifrån hade ej heller något positivt besked kommit att hon skulle tas in. Under väntan på sista samtalet från avdelningsläkare på barnpsykjouren var T inte lite påstridig och menade att hon skulle inte åka till BUP. Samtalet kom från avdelningsläkaren som berättade att kamratens pappa, herr K ringt och "erbjudit" sig att de skulle ställa upp upp för T nu och framöver och avdelningsläkaren tyckte det var det bästa och att det inte fanns någon plats på BUP. I detta läge fanns inget annat att göra än att låta T få följa med herr K, som kom och hämtade henne senare på kvällen. T överlämnades till makarna K med löfte att vi skulle ta kontakt härifrån på måndag och u t bad att de skulle försöka reda upp den osämja som uppstått mellan dem och fosterföräldrarna. Det lovade de att göra. Modern underrättades under helgen var T g´fanns och hon fick telefonnummer och ringde både lördag och söndag. Försökte få modern att inse att T inte nu skulle straffas för vad som hänt utan att hon som vuxen måste reagera som sådan. I nuläget ville hon inte diskutera längre."

BUP-journal 880125-880128 Sammanfattning av vecka 4. " Fostermodern ringer med anledning av att förhållandena kring T akutiserats. Inför planeringen att lämna flickan har hon själv bett om en kontakt, typ stödkontakt vid BUP. Vi har gett besked om att försöka ordna en kontaktperson här som skulle kunna vara flickans stöd inför separationen från familjehemmet tillbaka till modern eller ev annan placering. Socialförvaltningens socialsekreterare informerad och inne på samma behandlingslinje. Modern rädd inför flickans återkomst till hemmet, men ändå beredd att ta henne tillbaka och begära hämtning. 880126 rymmer T och hålls gömd av klasskamrat och det visar sig att hon fått en hel bygd med sig i manipulationer kring fosterhemmet och läraren. Många i skolan och även skolkamrater far illa av flickans utspel liksom familjehemmet. Utifrån alla turer kring denna rymning bestämmer sig fosterföräldrarna att lämna flickan den 1 feb. vart åker hon? Vart tar hon vägen? Fosterfar har ringt Barnpsyk för ev förflyttning hit om ingen annan lösning finns.
Planering: Flickan tillbaka till mor den  feb, senare planering avgörs av sociala som har ansvaret för flickan. Vid extrema svårigheter inläggning vid BUP."

BUP- journal 880201 Telefonsamtal från socialsekreterare och tidigare under dagen kontakt från avd. läkare. "Enligt avd. läkare har T placerats hos en klasskamrat och dennes föräldrar, makarna K. Dottern i familjen är T:s bästis i skolan. T är nu lovad att bo hos familjen K över helgen ev längre. 1/2 uppger soc sekr i tel samtalet att T vägrar denna dag att åka hem till mor. Hon tänker sig att stanna hos kompisens familj tills vidare och då barnpsyk inte kan erbjuda flickan ngn plats trots att familjehemmet är lovad avlastningsplats vid BUP vid behov vilket detta tycks vara enl en slutant 851121 finns naturligtvis en viss förtvivlan i familjehemmet över att flickan nu lyckats med sitt utspel. Samtidigt tycker också soc sekr att T befinner sig i en bättre miljö för tillfället än på BUP vilket väl stämmer. Dock är hennes framtid mkt oviss och soc sekr kommer att utreda detta under veckan. F n icke aktuellt med kontakt från BUP dock fortsätter vi att träffa familjehemmet i den situationen de nu befinner sig i där separationen från T blivit mkt svår och dramatisk.En annan viktig faktor är att T lyckats manipulera hela bygden mot familjehemmet inkl familjehemmets gemensamma vänner. Samtal med familjehemmet planerat till 880202."

BUP-journal 880202 Samtal med fosterföräldrarna: "Ett par förkrossade fosterföräldrar kommer och uttrycker en förväntan på mötet med BUP, en längtan att komma till neutral mark där de kan lasta av sig sina oerhört svåra upplevelser den gångna veckan. Ingenting har blivit vad de ens kunnat drömma om. De mest otroliga saker händer i relationer med grannar och de som familjen tidigare sett som vänner. Vi använder oss av en del ordspråk såsom "vännen prövas i nödaen", "otack är världens lön" och det känns som en klar krisbearbetning där föräldrarna stöttar varandra på ett mkt fint sätt och där vi kan ytterligare vara till viss hjälp.

Aktuellt: Nuvarande bostad för T är hos makarna K. De har nu tagit hand om T eftersom hon uppges vara bästis med deras dotter. 880201 hämtar herr K, hans dotter och T alla T:s tillhörigheter och herr K hälsar i svagt ljud på fosterfar, han hälsar dock inte på fostermor. Säger inte ett ord utan samlar ihop tillhörigheterna och hoppar in i bilen och åker därifrån. T kan dock möta fostermor genom att krama henne, genom att vara vänlig och visa värme. Detta gjorde fostermamman mkt gott och hon kan möta flickan, ta henne tillbaka till sig, dock ej för boende. Vill också och uttryckte till T att vi ska träffas, du är välkommen att hälsa på oss. Detta att T behöver en egen kontakt, att hon behöver hjälp via BUP blir mkt viktigt men också att familjehemmet som nu kanske blir får handledning härifrån och att även skolan får stöd. Sålunda uttrycks fyra behov: handledning till familjehemmet vilket vi fortsätter med, handledning till ev nytt hem, handledning till lärarna och egen stödterapi för T

Familjehemmet uttrycker viss förtvivlan över att BUP inte tagit emot T under fredagseftermiddag när läget var kaotiskt men hoppas att hon kommer hit ifall det inte går med den nu provisoriska lösningen."

BUP-journal 880203 "Diskussion på konferens i mottagningsteamet. Beslutas erbjuda T egen stödkontakt. Handledning till familjehemmet såsom tidigare och ev avslutning så småningom. Handledning till ev ny boendeform. Kontakt med sov sekr som får besluta ang långsiktig behandling, rek behandlingshem, tonårshem el liknande, samt handledning till skolan. BUP finns kvar som absolut nödåtgärd men nytt ställningstagande vid ev ny situation.

Tel samtal från lärare vid skolan. Uttrycker sin förtvivlan över hur spelet i bygden sett ut, hur skolan inte har några möjligheter att möta T och honom finns en ängslan för att T kan skada sig själv vilket hon via en pjäs kunnat uttrycka. Ser också en önskan hos T att vara vän med läraren men också en oerhörd rädsla för närhet. Stöd till läraren måste ges i ngn form och jag informerar om att ansvarig är soc sekr och att jag kommer att kontakta henne denna dag och då också rek henne att kontakta läraren. Det utspel som pågår i skolan är uttryck för T:s svårigheter och pga vissa samarbetsproblem har detta accentuerats till den grad att en hel föräldragrupp och en hel barngrupp arbetar mot sin lärare.

Tel samtal till socialsekreterare som informerats om ovanstående. Hon är på väg till ett möte med nuvarande familjeboendet och har redan nu fått tel samtal där familjen K undrar om inte ytterligare en familj ska vara med, en familj med resurser som ev kunde ha T boende hos sig. Utifrån detta blir det mkt klart för mig att T inte får utsättas för förflyttningar runt i familjerna i bygden allteftersom det passar sig med ork och motivation utan kan inte familjen K måste plats beredas på BUP inför en placering på beh hem. Socialsekreterare tar på sig att rek ett ev hem för boende och erhålla handledning på BUP och att T kan få en egen kontakt här samt att inte tillåta en karusell utan i så fall inläggning på BUP.

Informerar klinikchef om förhållandena just på eftermidd. Ny familj anmält sitt intresse, alla försöker att på ngt sätt hjälpa T som går runt och fiskar efter boende, vem vill ta hand om mig. Vi måste från BUP hjälpa flickan att hamna på neutral plats inför långsiktig behandling. Inte ett pussel av lösningar där hon far mkt illa."


Det BUP inte visste var att familjen K och en annan familj under cirka ett års tid hade sett hur dåligt det var hos min fosterfamilj och redan då börjat fundera på ifall de kanske skulle kunna erbjuda mig ett stadigvarande hem. Mer kommer att skrivas om detta.

Få saker har jag så svårt att förlåta som att socialsekreteraren tog med sig min onyktra mor ut för att hämta mig. Att hon tvingade mig att rakt ut säga till min mor att jag inte ville flytta hem till henne. Tvingade mig att krossa min mors hjärta. Och åter ställer jag frågan, framförallt när det gäller BUP; Var är barnperspektivet? Inte en enda gång under den här placeringen de här åren fick jag komma till tals. Inte en enda gång fick jag egen hjälp.

Fortsättning kommer att följa.