Under de senaste veckorna har jag varit så enormt otursdrabbad (eller förbannat klantig) och känner mig som ett vandrande vårdpaket. Den ena skadan avlöser den andra och jag hinner aldrig läka innan nästa skada sker.
Den senaste var i går morse då jag stod på en liten tuva och trampade snett. Jag hörde hur det sprakade i fotleden och smärtan var outhärdlig. Det var inte mer än hundra meter hem, men det kändes som en mil - en lång vidrig mil.
När jag skulle runda huset svartnade det för ögonen och jag missade att det stod en skottkärra framför mig, varpå jag gick in i den så att både den och jag ramlade omkull. Snacka om att känna sig ynklig och en aning fånig.
Det enda positiva med att vara justerad är att min fru slipper se mig dansa omkring till Haba Haba.
 |
| En blå och väldigt uppsvälld fot |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar