Ekobananer och skuld.

Ett inlägg av Cissi Wallin på blogg och Twitter om ekomat har skapat en del debatt. Wallin tycker att många på Twitter och andra sociala medier har reagerat omotiverat starkt och bara VILL se problem. Men är det verkligen okej att skriva så generaliserande och raljerande som hon ofta gör? Bör inte de som har förmånen att ha många följare på sociala medier också ha ett ansvar att tänka igenom en eller två gånger innan de skriver? Själv tycker jag att hennes inlägg är patroniserande, föraktfullt och empatilöst, även om det säkert inte var hennes mening när orden kom på pränt.

Jag har inte barn, men en av de saker jag reagerar starkast på i det Wallin skriver om (och som även vissa kommentarer handlar om) är att människor (barnfamiljer) med djur inte har rätt att säga att de lever fattigt så länge de har djur. Hon säger att det handlar om prioriteringar. Att de bör satsa på ekomat istället för att behålla djuren. Visst, för det är ju extremt ansvarsfullt? Finns det inte tillräckligt med Blocketannonser där djur slumpas bort till höger och vänster p.g.a. "ändrade familjeförhållanden"? Och vem vet, det här husdjuret är kanske det enda som ger barnet tröst i en hopplös värld?

När jag mådde som sämst och levde på extremt låg sjukersättning var det bokstavligen talat min katt som gjorde att jag överlevde. Visst, hon kostade pengar och jag var ibland tvungen att köpa vanlig mjölk istället för ekomjölk. Jag sparade ca 2.50 kr på det, pengar jag kunde köpa jäst för som jag kunde baka bröd på. Bröd som var det enda jag hade råd att äta. Så små marginaler var det. Så små marginaler lever många på, med eller utan djur. Jag prioriterade kattmat istället för ekologisk mjölk. Min katt var det enda ansvaret jag inte kunde släppa. Hon räddade mitt liv. Jag skulle inte ha varit här i dag om det inte var för henne.

Jag är övertygad om att alla vill att bananarbetare ska slippa gifter, men kanske inte ansvaret ska läggas på de som knappt har råd med mjölk till sina barn. Kanske bör ansvaret ligga hos de som har det bättre ställt. Kanske Wallin med sin mediala makt kan skriva raljerande till och om bananimportörer istället för att skuldbelägga de som redan lever i skuld?

Wallin tycker att många reagerar för starkt och läser in saker hon inte skriver. Men kanske är det så att vi som reagerar på det och framförallt HUR hon skriver är vi som faktiskt kan vara inkännande och medkännande även i situationer vi själva inte befunnit oss i?

Även om det är en rättighet att få tycka, tänka och säga det som finns i hjärtat, så är det banne mig också en skyldighet av veta när det bör stanna där för ytterligare en tankevända innan det sätts på pränt.

Och människor som inte kan sätta sig in i andra människors situation kanske rent av ibland bör hålla käften.

Efterlysning

Jag har kunskapen och insikten, men teori och praktik, förnuft och känsla går sällan hand i hand. Under perioder jag mår bättre vill jag så mycket -  kanske mest på grund av att jag så ofta känner mig fullkomligt värdelös under de sämre perioderna. Alltså vill jag ådstadkomma, bidra och prestera när jag kan. Jag vill visa att jag är så mycket mer än mitt mående. Självklart gör jag ofta för mycket dessa bra perioder. Jag sliter ut mig, både fysiskt och psykiskt. För att ständigt vara klok, tänka framåt och göra lagom är så förbannat svårt när jag vill visa hela världen att jag faktiskt KAN och är BRA! Eller världen... jag vill nog främst intala mig själv, eftersom självföraktet har brakfest under sämre perioder.

Så tar det plötsligt stopp. Jag orkar inte mer och börjar känna mig dålig för att jag inte längre kan göra allt det jag vill. Och den känslan ger ju inte direkt mer energi.

Hela tiden måste jag tänka klokt. Jämt måste jag aktivt jobba med att tänka klokt för att försöka behålla balansen. För att inte ramla ner i den svarta depressionen. Och den där rädslan för att falla tar så mycket energi att det dränerar energidepån. En ond cirkel där dårskapen lätt vinner över klokheten.

Det jag allra mest önskar mig är stabilitet. Ett ord jag både älskar och föraktar, för att den är eftertraktad och mystisk, men också oerhört svårnådd.
Att slippa kämpa varenda dag för att finna det som gör att jag tycker det är värt. Värt att överleva. Och att någon gång få skippa första delen i ordet överleva och bara få LEVA. Jag behöver känna mer liv än överlevnad för att vilja, orka och slippa kampen var evigaste dag. För det krävs stabilitet.

Har du sett den så tipsa mig gärna var den är. Hittelön lovas.

Omplaceringsdjur/omplaceringsbarn

De flesta djur som bott under mitt tak har varit omplaceringar. Visst är det alltid enklare att forma och bonda med någon som varit med från start (gäller både mig och djuret) och visst är valpar och kattungar- ja, alla djurbebisar det sötaste som finns! Men ändå har det känts bättre att ta hand om någon som ingen annan vill eller kan ta hand om. Någon som kommer med en egen historia.

Jag tror att det delvis beror på mina egna tvivel på mig själv. Det är ett enormt ansvar att ta hand om ett djur och det har alltid legat och grott i mig att jag inte kan ha det ansvaret. Att då ta hand om någon så liten och oskyldig kan kännas övermäktigt. Men jag tror även att det delvis beror på min bakgrund som ett kringflackande fosterhemsbarn. Ett omplaceringsbarn.

Att få ge ett djur en andra chans. Bygga upp ett förtroende. Få dem att känna att jag aldrig kommer att överge dem. Visa att jag kommer att sörja för dem och göra allt för dem - även om de gör mig pank och gråhårig. Att de för alltid kommer att ingå i min flock och familj. Det känns stort och viktigt för mig.

Så kanske handlar det väldigt mycket om att jag vill göra bättre än det jag själv fick som barn.

Det blir aldrig enkelt med medicin

Detta med mediciner blir aldrig enkelt för mig. Medicin - som en hjälpande stege upp ur depressionsträsket - men även som en bedövande personlighetsförändrare. Vad är jag och vad är mediciner? På något sätt alltid förvirrande.

Vissa stunder tänker jag att det är som att vara hjärtsjuk. Att jag alltid kommer att behöva mediciner för att överleva. Andra gånger känns det som att det faktiskt inte är JAG som är den som vandrar genom livet eftersom jag är fullpumpad med mediciner som förändrar mig. Att det bara är ett skal av mig, ett bedövat och borttappat jag. Ett jag som inte är äkta och verkligt. Var och vad är det sanna jaget bakom alla mediciner?
Dessa funderingar har gjort att jag ibland kastat medicinerna åt helvete när jag jag tyckt mig må stabilt. För jag har velat se vad som är jag UTAN kemikalier i kroppen.

Jag behöver medicin. När ångesten är så stor att varenda muskel i kroppen krampar för att jag kämpar så hårt med att andas, då behöver jag medicin. Den hjälper. Jag blir lugnare och kan andas hyfsat normalt igen. Och när depressionen satt sina klor i mig så hårt att jag inte tar mig upp ur sängen, inte ser någon meningen med att fortsätta kämpa, då behöver jag medicin för det. Den hjälper. Jag blir lugnare och mer förvissad om att det faktiskt finns en mening med att leva.

Men sedan när kroppen är fullpumpad med mediciner kommer tankarna på att det inte är jag som är. Att det är de kemiska substanserna i kroppen som är och att jag egentligen bara går omkring och låtsas.

Mediciner gör att jag blir bedövad. Min kreativitet sjunker. Jag tappar drivet att skriva och spela musik. Mina tankar blir slöa och tillvaron blir lite av ett "whatever". Nästan som en depression skulle kunna beskrivas - fast utan det gör ont och utan det mörka. Istället känns INGET.

Det här är en rätt negativ beskrivning. En mer positiv bild finns också om jag vänder och vrider på det några varv till. Men så här känner jag just nu och dessa tankar är ständigt återkommande.

Det blir aldrig enkelt med medicin.

Ett vanligt förfarande inom psykiatrin?

Min terapeut gick i pension vid årsskiftet. Innan dess, under hösten, försökte hon ordna så att jag skulle få en bra ny kontakt. Hon föreslog en kvinna som jag kände till sedan tidigare. Hon och min terapeut hade båda jobbat tillsammans på det behandlingscenter jag tidigare varit på, ett ställe som nu är nedlagt. Självklart var tanken på ny terapeut jobbig, det tog ett helt år innan jag kände tillit och var helt bekväm med den nuvarande, (ja, jag har problem med tillit) men kände även att detta skulle vara den bästa lösningen.

Det var dock inte så enkelt att få till det hela. Min terapeut pratade med sin chef som pratade med den tilltänktas chef. Svaret från denne blev att det nog inte fanns plats för mig, att jag kanske istället kunde gå till Vårdcentralen. Vårdcentralen? Vad skulle Vårdcentralen kunna göra för mig, mer än att låta mig träffa en nyutexaminerad socionom med steg 1-utbildning i KBT, som skulle bli livrädd för min historia, mitt mående, mina diagnoser, hela mig och känna sig tvungen att remittera mig till allmänpsykiatrin? Och jag skulle vara tillbaka på ruta ett igen.

Förutom paniken inför detta mådde jag allmänt väldigt dåligt vid den här tidpunkten. Min grad av ångest var extremt mycket högre än på flera år och en depression var på gång igen. I samråd med min terapeut ökade vi samtalstätheten. Från att under början av hösten haft varannan vecka till att vara en till två gånger i veckan. Jag kände att jag även behövde mer medicinhjälp (det ska mycket till innan jag föreslår det) men det strulade med den doktor som var ansluten till enheten. En lördag strax innan jul gick det inte längre. Min bästa vän tog med mig till akutpsykiatrin (jag skulle aldrig klarat av att ta mig dit själv) där jag hade turen att träffa en bra överläkare som ökade befintlig ångestmedicin och satte in antidepressiv medicin. Han förstod också - utan att jag behövde säga något - att det i det skick jag befann mig i var ett stort hinder att ta mig till apoteket, så han skickade med en veckas ranson av medicinen. Han förhörde sig även att jag hade en befintlig samtalskontakt som uppföljning.

Efter många turer fram och tillbaka fick jag beskedet att jag skulle få en plats på Ångestmottagningen, men vem min samtalskontakt skulle bli var inte klart och blev inte heller det innan min terapeut gick i pension vid årsskiftet. Hon skulle dock fortsätta jobba två dagar varannan vecka med utbildning så hon lovade att fortsätta bevaka mitt ärende.

Från att ha haft samtal minst en gång i veckan till noll och inget. Ingen medicinuppföljning, inget samtal för att klara tillvaron här och nu.

För ett par dagar sedan, fem veckor utan samtalskontakt, talade hon in ett meddelande på mitt mobilsvar där hon sa att det fortfarande inte var klart med ny person, men att det var på gång och om det var något speciellt kunde jag ringa henne hem till henne. Dagen efter fick jag en kallelse från Ångestmottagningen. Jag skulle få en tid i slutet av mars. Jag borde varit glad eftersom ovissheten var en av de saker jag upplevt mest jobbigt med det här, men istället kändes allt jobbigt. Samtalskontakten var man och skötare. Detta med att det var en man kändes fel och kanske lite fånigt reagerade jag även på titeln "skötare" som säger rätt lite om utbildning, även om personen absolut kan vara bra.


Nu sitter jag och försöker samla mod till att ringa hem till min (fd) terapeut. Hon har lovat att följa med på första mötet med den nya terapeuten, ett så kallat överlämningsmöte och jag måste höra med henne om den bokade tiden passar henne. Jag hade tillräckligt svårt att ringa henne på jobbet och nu ska jag alltså - vad jag anser - gå över gränsen och ringa henne hemma.

Jag är svag och skör just nu (bättre orkar jag inte beskriva mitt mående) och jag är medveten om att min hållning är svart. Men det är så jag känner och det är ju inte direkt så att jag på sistone fått någon hjälp med att orka försöka se det annorlunda.

Kärlek och energi från okänd avsändare.

Ibland händer det där som gör att jag förundras på ett positivt sätt och blir alldeles varm av människors omtanke. Som igår när det kom ett fint litet skramlande paket med posten. När jag öppnade det var det energi i form av teer och pastiller och kärlek i form av ett fantastiskt fint peppande brev. Allt med avsändare "en hemlig bloggkompis som saknar dina inlägg". Självfallet blev jag galet nyfiken på vem det kunde vara från och försökte uttyda poststämpeln, men den var helt utsuddad. På språkstilen har jag ändå mina misstankar, (du FÅR gärna ge dig till känna) men oavsett om jag har rätt eller inte vill jag ändå säga: TUSEN TUSEN TACK! Du gjorde mig oerhört glad och rörd över omtanken och de fina orden! Och efter att genansen lagt sig lite (jag är verkligen inte van vid sånt här) började jag faktiskt nästan gråta för att jag upplevde det som en sådan fantastisk gest. TACK!


Ja, det var några månader sedan jag skrev något inlägg. Orsakerna till det är flera, men den främsta är att jag hade det rejält tungt under slutet av förra året. Ångesten var så stor och kraftig att även min fysiska kropp tog stryk och jag kom även ner i en depression. Den vanliga terapin och medicinen hjälpte inte utan jag fick öka och utöka. Nu känns det dock som att det sakta men säkert börjar vända. Och kanske börjar jag kunna uttrycka mig igen, eller åtminstone känna viljan till det.

Om inte annat så blev ju detta ett inlägg.