De flesta djur som bott under mitt tak har varit omplaceringar. Visst är det alltid enklare att forma och bonda med någon som varit med från start (gäller både mig och djuret) och visst är valpar och kattungar- ja, alla djurbebisar det sötaste som finns! Men ändå har det känts bättre att ta hand om någon som ingen annan vill eller kan ta hand om. Någon som kommer med en egen historia.
Jag tror att det delvis beror på mina egna tvivel på mig själv. Det är ett enormt ansvar att ta hand om ett djur och det har alltid legat och grott i mig att jag inte kan ha det ansvaret. Att då ta hand om någon så liten och oskyldig kan kännas övermäktigt. Men jag tror även att det delvis beror på min bakgrund som ett kringflackande fosterhemsbarn. Ett omplaceringsbarn.
Att få ge ett djur en andra chans. Bygga upp ett förtroende. Få dem att känna att jag aldrig kommer att överge dem. Visa att jag kommer att sörja för dem och göra allt för dem - även om de gör mig pank och gråhårig. Att de för alltid kommer att ingå i min flock och familj. Det känns stort och viktigt för mig.
Så kanske handlar det väldigt mycket om att jag vill göra bättre än det jag själv fick som barn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar