Jag hittade precis något jag kladdade ner i våras. Det var en sen vår och sommaren kom aldrig riktigt igång - segt som sirap.
Nu känns det i alla fall bättre.
Mörkret tornar upp sig.
Raseriet påtagligt.
Gråten i bröstet.
Går därifrån.
Svär och gormar i min ensamhet.
Vill inte gå över gränsen.
Så nära att krackelera.
På bristningsgränsen.
Det är vår.
2 kommentarer:
Du skriver så målande att man känner varje stavelse som sin egen!
Puss puss vännen!
Tack! Och som sagt, ibland känns det bara överjävligt för mycket.
Skicka en kommentar