Jag har även blivit lite smått nördig och skrivit ner alla arter som befunnit sig vid fågelbordet. Ungefär femton arter har det blivit så här långt.
Och nu när vårfåglarna kommit är det än mer spännande. Det är inte bara fint att titta på dem, det vittnar också om ett hopp om sommar.
Samtidigt är det något förgängligt med dessa fåglar. Ena sekunden är de här, andra har de försvunnit. Som allt annat levande.
Vi gläds så lätt, och vi glömmer så lätt. Bör vi oroas över att glömma, eller är det bara våra samveten som gnager i oss?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar