Jag är bra på att ge människor många chanser. Alla kan göra fel, ingen är felfri, "shit happens" liksom, och man bör kunna glömma, förlåta och gå vidare.
Men på senare tid har jag börjat fundera på varför jag gör det. Varför jag ger andra rätten att trampa på mig och göra mig illa, om och om igen. Varför jag har behov av att ha dessa människor i mitt liv.
Kanske beror det på min bakgrund. Jag flyttade runt i en massa olika fosterhem som barn och tonåring, vilket gjorde det nästan omöjligt att behålla de kompisar och klasskamrater jag hann lära känna lagom till det var dags för nästa flytt.
Kanske förföljer mina barndomstankar mig fortfarande. Känslan av att jag aldrig dög, inte var tillräckligt snäll, att jag var så svår att älska att ingen ville behålla mig. Kanske är det orsaken till att jag nu som vuxen höjt min toleransnivå till max.
Kanske borde jag sluta ge människor fler chanser än de förtjänar och inte längre tillåta mig bli trampad på. Kanske borde jag sätta ner foten en gång för alla och säga "det räcker nu!"
Kanske borde jag i första hand vara snäll mot mig själv och i andra hand resten av mänskligheten.
Kanske.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar