Störiga försäljare

Vissa försäljare kan få mig att inte vilja handla alls utan bara gå ut från butiken. När jag för några dagar sedan skulle köpa en kamera, kom en försäljare fram till mig och sa "jag har den perfekta kameran till dig" Jag blev väldigt irriterad över hans attityd. Han hade inte en aning om vilka behov jag hade. Faktiskt sa jag lite ironiskt till honom "jasså det har du, du vet alltså precis vem jag är, vad jag behöver och vad jag ska ha kameran till?" Trodde att han skulle lugna sig lite, men han bara fortsatte att mala på om vilken suverän kamera han hade som skulle passa mig perfekt.

Jag borde ha gått ut då, eller sagt att jag ville prata med en annan försäljare. Men det är sådant jag tyvärr inte gör. 

Dagen innan hade jag varit inne i just den butiken, pratat med en vettig försäljare och blivit väldigt sugen på en specifik kamera som det bara fanns ett exemplar kvar av. Just det gjorde att jag ändå handlade av den extremt korkade försäljaren.  Men det blev en helt annan kamera än den han föreslog. En kamera som passar mig perfekt.

Fågelskådning tas till nya höjder.

Jag skyller min frånvaro på nya kameran (och annat meningsfullt att sysselsätta mig med) och konstaterar att min nördstämpel nått nya höjder. Jag tror att det kan vara något beroendeframkallande med fåglar. Nu med nya kameran räcker det inte att bara observera dessa dunbollar, jag måste även fotografera dem. Många fågelbilder blir det, och jag är nog den enda som uppskattar att titta på dem.

 

Nu sitter jag alltså som oftast vid köksbordet, spanar genom fönstret och hoppas på lite action runt fågelbordet. Det påminner mig om att jag VERKLIGEN måste putsa fönstren.

Fåglar och förgänglighet

Fåglar har jag matat hela vintern. Det har varit fantastiskt trevligt att ha en massa små (och stora med för den delen) fjäderbeklädda flygfän utanför fönstret.

Jag har även blivit lite smått nördig och skrivit ner alla arter som befunnit sig vid fågelbordet. Ungefär femton arter har det blivit så här långt.

Och nu när vårfåglarna kommit är det än mer spännande. Det är inte bara fint att titta på dem, det vittnar också om ett hopp om sommar.

Samtidigt är det något förgängligt med dessa fåglar. Ena sekunden är de här, andra har de försvunnit. Som allt annat levande.

Vi gläds så lätt, och vi glömmer så lätt.  Bör vi oroas över att glömma, eller är det bara våra samveten som gnager i oss?

Såg detta klipp och förundrades mest över kommentarerna som lämnats på aftonbladet och dylika medier. Många har förfasats över hur han ser ut, att han är tjock, har en ful frisyr och att han låter som en kvinna.

Varför inte koncentrera sig på talangen han besitter istället för utsidan? Och vad är det för fel på att en man låter som en kvinna?

Vad mina artfränder gör

Jag läste precis i tidningen om ett par personer som på skoter jagat ett rådjur. Bara för att, bara på skoj. Har all empati för levande varelser helt försvunnit? Jag blir så trött. Varför finns det så många människor som inte tänker?

Glad Påsk

Ibland finns det ingen måtta på min konstnärliga ådra.