Dagen D för samtal, för dialog

Det har verkligen varit ett terapiarbete att läsa alla journaler från barnpsykiatrin och socialsekreterare. Att minnas har fått mig att skratta och gråta, förundras och förfäras. En lång resa i det förflutna. Och att skriva om det, sätta ord på många känslor jag tidigare aldrig riktigt berört, har fått mig att se mycket ur ett nytt perspektiv. Ur detta har det även fötts en del behov. Till exempel behovet att be om förlåtelse. Förra veckan tog jag modet till mig och ringde en gammal fosterfamilj och bad om ett möte. I dag ska jag träffa dem. Jag vet inte hur mötet kommer att bli eller hur mycket av det jag säger de kommer att ta in. Kommer de att ha saker att säga mig och hur kommer jag att uppleva det? Min förhoppning är i alla fall att  få chansen att berätta hur jag upplevde det och varför det enligt mig gick så fel. Jag hoppas även innerligt att de ska godta mitt ärliga försök att be om förlåtelse. Senare i dag, för första gången sedan jag började skriva om detta, kommer jag inte sitta ensam med mina tankar och journaler. Istället får jag möjlighet till dialog och det är stort. Men jag är fruktansvärt nervös inför mötet. Det har inte gått att sova särskilt bra. Kanske känner jag mig ett uns förväntansfull och det skrämmer mig. Dessutom ska vi träffas på stan. Jag avskyr att vara på stan. Vi ska hitta en lugn restaurang och äta middag tillsammans. Föga troligt att jag får i mig en enda tugga. Jag är orolig över att inte komma ihåg det jag vill säga. Så för att få ordning på tankarna har jag försökt skriva. Inte så att jag kommer att sitta med ett papper framför mig när vi ses, men tankarna brukar klarna bara av att skriva ner dem. Nedan följer lite av det. Dock går det självklart inte veta vad som egentligen kommer att sägas och ske under själva mötet. En dialog är ju faktiskt en levande företeelse.

När jag flyttade till er var jag redan skadad. Jag hade inte kvar någon tilltro eller tillit till vuxenvärlden. Självklart kände mig glad över att ni sett hur dåligt jag hade haft det de senaste åren och att ni "ville ha" mig, men kunde inte lita på att inte även ni till slut skulle ge upp. Jag var redan så matad med att det var fel på mig, att jag var förstörd och att alla människor som socialsekreterare placerade mig hos var fiender som endast tog hand om mig på nåder, för att ingen egentligen ville ha mig. Därför beslutade jag mig för att ligga steget före denna gång, ta saken i egna händer och straffa ut mig. Jag gick medvetet in för att slippa vara kvar hos er. Jag orkade inte knyta an, släppa in eller öppna upp. På bästa sätt försökte jag stänga av mina känslor och när det inte fungerade omvandlade jag dem till ilska istället. Ilska blev mitt normalläge för att slippa känna något annat. Era kramar och försök att verkligen se mig rev och brände i mitt bröst. En del hos mig ville inget annat än att vara liten och få krypa upp i er famn, men jag klarade helt enkelt inte av det. Jag vet att ni på alla sätt försökte och av det jag läst mig till kämpade ni väldigt väldigt hårt för att få det att fungera. Ni kunde inte ha gjort mer. Det var inte ert fel.
Förlåt.