Gränssättning

När jag var barn och tonåring och flyttade runt i olika fosterhem pratades det mycket om gränssättning. Socialsekreterare och BUP nämnde flera gånger i sina rapporter att det var viktigt för fosterföräldrarna att sätta gränser för mig. Så långt är jag med. Det är viktigt att lära sig gränser. Men något som helt kom i skymundan var tanken att jag skulle få lära mig mina egna gränser, om vad som var att okej att göra mot mig, vad jag skulle acceptera. Lära mig om mig helt enkelt! Jag skulle behövt bli peppad till att sätta mina egna gränser och bli stark i den vissheten.

Med all säkerhet var stor del av min gränslöshet och mitt utåtagerande mot vuxenvärlden symptom på att jag var helt gränslös mot mig själv. Jag tillät saker ske som jag egentligen inte ville gå med på, inte ville vara med om och verkligen inte mådde bra av. Jag tillät mig själv att bli illa behandlad för att jag inte visste annorlunda, inte lärt mig annat.

Och jag tror inte min erfarenhet är unik. Jag tänker att det fortfarande finns många barn där ute som inte fått lära sig att att de har rätt till egen gränsdragning. Att de äger rätten till sig själva.

Ett brev, mest som en påminnelse till mig själv.

Detta är det absolut svåraste jag försökt mig på att skriva. Det har tagit tid att formulera i mitt huvud och kanske ännu längre tid i mitt hjärta. Ett beslut som så länge jag inte fått ner det på pränt inte känts riktigt verkligt eller fattat. Förutom det svåra i att formulera mig har jag alltså även varit rädd att skriva ner orden. För det blir mer verkligt då. Orden blir till sanning. Men nu skriver jag det; Det här blir det sista du kommer att höra från mig.

Jag känner sorg i det här. Det känns som ett misslyckande från min sida. Att jag inte lyckas nå dig. Att vi aldrig på ett vettigt sätt kan kommunicera. Det blir aldrig en dialog. När du blir arg kastar du på luren och vägrar prata med mig på en vecka eller två. Kanske skriver du en massa sms, vilka jag för länge sedan slutat svara på, men vet inte ens om du märkt det. Jag tror inte du läser dem. Du tar i alla fall aldrig till dig, eller svarar på det jag skriver. Alltså inte ens via sms har det kommit till stånd en dialog. I stället får du ösa ur dig det du för tillfället är mest arg över. Stå oemotsagd med påståenden som sällan är sanna. Sedan, när du lugnat dig ska jag finnas där och prata väder och vind, som om inget hänt. Det mesta jag känner kan sammanfattas i ett ord; frustration.

Och det jag anser vara en stor det av problemet är din självinsikt, eller bristen på den. När du säger att allt är mitt fel. Att det är jag som är arg. Att jag borde kolla upp mitt huvud, för att jag antagligen lider av något. Det finns ett ord för det: Projektion. Om du vill kan du få en länk som förklarar. Mycket av det jag sagt till dig senaste året, till exempel att du inte har rätt att vara så arg på mig har du nu försökt vända på. Men vet du, det är inte jag som vanligtvis är arg, skriker och slänger på luren. Det är du.

Det här är inget lätt beslut. Mitt dåliga samvete kommer att plåga mig, nu och lång tid framöver. Hela mitt hus är fyllt av saker som kommer få mig att tänka på dig. Jag vet att det kommer att bli jobbigt. Men det känns inte som att jag kan göra något bättre för mig själv än att helt bryta med dig. Och det är faktiskt mig själv jag måste tänka på. Så mycket energi går åt till att försöka hålla dig på bra humör. Så mycket oro över vad jag kan eller inte kan säga. Så mycket sorg när du säger och skriver elaka saker till mig. Så mycket frustration över att du aldrig ser mig. Så mycket av allt att inget finns kvar till mig själv. Inget i vår relation har någonsin varit lätt. Kommer inte heller någonsin att bli. Men det är nog nu. Jag orkar inte mer. Nu ger jag upp.


Note to self: Det här ska jag gå tillbaka och läsa de gånger jag kommer att tvivla på mitt beslut, för tvivla kommer jag sannerligen att göra.

Jag behöver ett gips för att slippa bli ifrågasatt.

Det är för mycket tankar i mitt huvud. Jag skulle behöva ha igång diktafonen på mobilen konstant för att lyckas sortera. Allt i livet försöker tränga sig in i tankarna och slåss om plats. En tanke spinner genast vidare till en annan och en annan. Det gör mig orolig. Jag vet att det brukar vara så här innan jag börjar falla ner i det där väldigt mörka och svarta. Vill inte. Orkar inte. Rädd. Så jag skriver och skriver och skriver, för jag vet att det brukar kunna kännas lite lättare då.

I morse började jag skriva om att balansera måendet är som att tänka likt ekonomi. Balans på det själsliga kontot, för att använda en klyscha. (Klyschor och floskler kring mående är för övrigt en annan sak jag skrivit om i dag.) Inkomster och utgifter. Debet och kredit. Vad som gör att det sinar på kontot. Och vad som fyller på. Men medan jag skrev om detta började en annan tanke tränga sig på. Den handlande om ifrågasättande. Ett minne gjorde sig påmint och mitt (bristande?) fokus hamnade där istället.

En gång när jag var på inflyttningsfest med mest okända människor hamnade jag i ett samtal om psykiskt ohälsa. Jag nämnde lite om mina depressioner och min ångest. En kvinna jag aldrig tidigare träffat sa då till mig: "Du verkar ju inte alls må dåligt. Vadå ångest, du sitter ju här och är jättesocial och hur glad som helst. Tror du inte att du bara har fastnat i tanken på att du är deprimerad?" Vid sådana tillfällen önskar jag mig ett benbrott. Kunde jag visa upp ett gips skulle ingen ifrågasätta min benfraktur. Men nu syntes det inte utanpå hur jag mådde inuti. Hon hade inte en aning om hur jag fått stålsätta mig för att lyckas ta mig igenom kvällen. Ångestattackerna innan. Och att jag även visste att kvällen skulle ha sitt pris i form av att inte kunna ta mig upp ur sängen dagen efter på grund av matthet och överansträngning. Hon såg bara den yta jag satt upp. Det var fest. Jag hade valt att gå på den. Självklart försökte jag med all min kraft att le. Ifrågasättande tar kraft, gör mig liten och skapar onödig oro.

Det syns inte utanpå hur jag mår inuti. De som inte känner mig kan inte se att jag lider av depression, eller att jag fem minuter tidigare haft en ångestattack. De kan inte se hur jobbigt jag har det i folksamlingar. De ser inte att det river och sliter så mycket inombords att jag funderar på att fly därifrån. Och de ser inte heller hur jag mår efteråt. Då jag rasar ihop hemma för att det tog på för mycket när jag försökte.

Jag behöver ett gips. Något synbart. För att slippa bli ifrågasatt. Ett stort maffigt gips över bröstet för att kunna säga; Tackar som frågar. Jo, det gör lite ont.

Får jag ge upp försöken nu?

Om förrförra inlägget skrevs i nervositet är detta skrivet i ilska, frustration och sorg. Jag är så fruktansvärt trött på att ständigt vara tvungen att antingen tassa på tå, eller vara stridsberedd.

I går innan jag skulle på mötet med min gamla fosterfamilj talade jag i telefonen med mor. Det blev inget bra samtal och slutade med att hon slängde på luren. Strax efter skrev jag av mig:

Jag försökte visa mig lite sårbar. Talade om för dig att jag var nervös, men möttes av: "Du får skylla dig själv! Varför ska du gräva i en massa skit?! Varför kan du aldrig gå vidare?!" Jag gör ju det här för att kunna gå vidare. Det här är mitt sätt att äntligen försöka få till ett bokslut.

Kan det vara så att det är rädsla du känner, över att jag ska lura in dig i ett hörn och konfrontera dig? Är det därför du reagerar så kraftigt? Jag kan lugna dig med att säga att om jag hade tyckt det varit en bra idé skulle jag gjort det för längesedan. Du är för mig ett omöjligt fall gällande bearbetning. Det kommer aldrig att fungera att prata om det och även om jag ibland gör små ansatser till att försöka vet jag så väl att det inte är någon idé. Inget bra kan komma ur det.

Det känns som att du alltid lyckas vända på saker till att få det att handla om dig. På ett sätt har du en poäng i det här fallet. Skulle din situation varit annorlunda hade jag ju inte placerats i några fosterhem och skulle inte ha saker som gnager, river och sliter från den tiden. Men upplevelserna från dessa familjer är inte dina. De är mina och jag behöver bearbeta det på mitt sätt. Ett sätt är just detta möte.

Sedan under mötet med fostermamman började det droppa in några sms från mor. Det kändes som att det var så medvetet att skicka dem just den tidpunkten. Att hon gjorde det för att störa eftersom hon mycket väl visste att det var just då jag skulle träffa fostermamman. Hon skrev saker som: "Orkar ej med dina förehavanden." och "Det är lika bra du springer jorden runt och plockar upp all skit du finner, först då blir du nöjd." Just då var jag så fokuserad på själva mötet att jag inte tog in något känslomässigt. Istället skämtade jag och fostermamman om att jag minsann hade lyckats plocka upp en stor skit som jag nu satt och samtalade med. Efteråt började dock känslorna pocka på. Det är inte ovanligt att det blir så här och att mor sätter igång en sms-kaskad av elakheter. Men för den sakens skull gör det inte mindre ont och det tar mycket kraft i både tanke och känsla. Precis när jag hade somnat plingade det åter till i telefonen. Det var mor igen som skrev: "Nu gör vi ett uppehåll här tills du lugnat ned dig med alla fjaskigheter du håller på med och då menar jag det. Det får vara nog tills du ordnat upp ditt jävla liv. Vill ej ha det så här. Är så trött och less." Jaha, tänkte jag. Måtte det nu bara hålla i sig ett tag också. Gärna över jul så den får bli lugn i år. Sedan somnade jag om och sov dessutom gott. När jag vaknade på morgonen var det först och främst lättnad och glädje över gårdagens möte jag kände, men sedan mindes jag även sms:en från mor och genast kom mattheten över mig. Nu på eftermiddagen trillade det in ett till sms där hon skrev att jag minsann inte skulle kontakta henne ifall jag fick problem. Men det är ju just problem jag har - med henne! Jag vet inte hur många gånger jag har tänkt att det bästa vore ifall jag inte hade kontakt med henne. Att det skulle vara så mycket enklare och att jag i slutändan skulle må bättre. Men sedan har det dåliga samvetet kommit. Min mor är en ensam människa och om inte jag finns för henne vem har hon då? En knepig situation med många 'å ena sidan, å andra sidan' och många års olösta saker som konstant ligger och pyr och som tyvärr aldrig kommer att kunna lösas. Ingen annan människa skulle få bete sig mot mig som hon gör. Där skulle jag brutit kontakten för längesedan, men i det här är det inte lika enkelt. Det finns heller inga garantier för att det blir lugnt då. Så många gånger hon i ilska har slängt på luren med orden: "nu bryter vi" för att sedan två veckor senare ringa och prata väder och vind och låtsas som att inget hänt. När jag sedan försökt beröra det som utlöste bråket, eller säga att det inte är okej att slänga på luren så blir det bråk igen och jag blir anklagad för att älta saker.

Så mycket rundgång där jag försökt hitta det alternativ som blir minst dåligt. Jag har vridit ut och in på mig själv. Försökt prata, försökt att inte prata. Varit lugn, varit arg. Låtit henne hållas, satt ner foten. Inget fungerar! Och nu...nu suckar jag och funderar på om jag kanske borde ge upp försöken?

Mötet

Vad svårt det känns att skriva om mötet med fostermamman (fosterpappan kunde inte komma). Just nu känner jag mig så mycket lättare och rakare och krampen inombords är borta. Som att det inte längre smärtar. Att det inte finns så mycket att berätta. Jag vet inte, eventuellt är det lättare att skriva om det som tynger än om lättnad. Men med tanke på att stor del av resan ändå på något sätt lett fram till gårdagens möte måste jag göra ett försök. Det kommer garanterat vara babbligt, ostrukturerat och med mixade tempusformer, men mellan raderna kommer det gå att uttyda LÄTTNAD, LÄTTNAD, LÄTTNAD och det är kanske viktigast.

Den nervositet jag känt under dagen var så kopiös att jag nästan slutat andas. Jag hade tunnelseende och andnöd. Men direkt jag såg fostermamman och sa hennes namn försvann det mesta. Hon sken upp och kramade om mig. En kram kändes stort eftersom jag innan inte haft en aning om hur jag skulle bli bemött. Vi gick till en indisk restaurang där vi satte oss ner vid ett enskilt bås för att kunna prata ostört. Samtalet, som de första meningarna var lite stapplande, kom ändå snabbt igång och när servitören skulle ta vår beställning hade vi inte ens öppnat menyerna. Hon berättade att mitt telefonsamtal hade satt igång mycket tankar hos dem. Många minnen och ett försök att förstå mitt behov av att be om förlåtelse. Att de på ett sätt kunde förstå, men att de absolut inte ansåg det nödvändigt. De skulle aldrig tänka tanken att skuldbelägga en trettonåring. Jag kontrade med att säga att det redan där kändes fint att jag bett om det här mötet. Jag hade ju ansett dem vettiga och bra och just därför var det viktigt för mig att få berätta, förklara och säga förlåt.

Jag berättade om hur jag tidigt bestämt mig för att straffa ut mig. Att jag satte upp försvarsmurar och stängde av för att lyckas. Att det inte hade spelat någon roll hur mycket de än försökt. Att min beslutsamhet i detta även gjorde att jag började förakta mig själv. Jag ville egentligen inte bete mig så illa, men jag klarade inte av något annat. Att deras kärlek gjorde för ont, att jag inte klarade av den, men att jag åtminstone hade känt deras kärlek och insett hur mycket de kämpat. Och att jag just därför verkligen ville be om förlåtelse över hur jag betett mig.

Vi pratade om de fina stunderna. Jag hade glömt att det fanns så många fina stunder. Hon sa att de förstod hur jobbigt det hade varit för mig att knyta an och att de inte alls ansåg det konstigt med den bakgrund jag hade. Hon berättade även om hur det hade smärtat dem att se hur påverkad jag blev av min mor. Att det under lugna och bra perioder räckte med ett telefonsamtal från mor för att jag skulle bli obstinat, oregerlig och omöjlig att nå. Att de förstod men hade svårt att hitta en bra metod för att lösa det. Vi kom in på min socialsekreterare. De hade vi flertal tillfällen försökt be henne om hjälp och resurser, men hon hade sällan förstått. Under ett samtal med socialsekreteraren pratade de om det svåra med att försöka ha ordentliga samtal med mig för att jag alltid tog till ett flyktbeteende. De sa till henne att de hade funderingar på att åka upp till en fjällstuga med mig. Där inget skulle dra, där jag inte kunde ta vägen någonstans. Att det kanske kunde skapa ett lugn som gjorde att de kunde nå mig, få till stånd ett ordentligt samtal. Socialsekreteraren svarade med att säga att om det var en semester de behövde, exempelvis till Mallorca, skulle socialtjänsten självklart bekosta den. De hade bara suckat och försökt säga att de kanske inte riktigt var detta de menade eller var ute efter. Det var skönt att höra att även de ansåg  min socialsekreterare vara underlig och inte riktigt förankrad i verkligheten.

Flera gånger under vårt samtal sa hon att hon hoppades att jag skulle få ut något bra av det här mötet och att de absolut inte skuldbelagt mig på något vis. Det kändes bra för mig. Hon verkade genuint mån om att jag skulle tro henne. I fyra och en halv timme pratade vi. Det kändes enkelt, självklart och fantastiskt skönt. Att få chansen att förklara, att få höra hennes tankar, att få minnas och reflektera tillsammans.

Det går inte att ändra på det förflutna, men just den här delen av mitt förflutna smärtar inte längre på samma sätt. Jag kan lämna och gå vidare. Mindre skuldtyngd. Lättare. Och jag är stolt över mig själv. Stolt över att jag vågade börja röra i allt, minnas och känna. Stolt över att jag vågade söka upp och ringa. Stolt över att jag vågade mötet. Helt enkelt stolt över att jag vågade hela den här resan.

Dagen D för samtal, för dialog

Det har verkligen varit ett terapiarbete att läsa alla journaler från barnpsykiatrin och socialsekreterare. Att minnas har fått mig att skratta och gråta, förundras och förfäras. En lång resa i det förflutna. Och att skriva om det, sätta ord på många känslor jag tidigare aldrig riktigt berört, har fått mig att se mycket ur ett nytt perspektiv. Ur detta har det även fötts en del behov. Till exempel behovet att be om förlåtelse. Förra veckan tog jag modet till mig och ringde en gammal fosterfamilj och bad om ett möte. I dag ska jag träffa dem. Jag vet inte hur mötet kommer att bli eller hur mycket av det jag säger de kommer att ta in. Kommer de att ha saker att säga mig och hur kommer jag att uppleva det? Min förhoppning är i alla fall att  få chansen att berätta hur jag upplevde det och varför det enligt mig gick så fel. Jag hoppas även innerligt att de ska godta mitt ärliga försök att be om förlåtelse. Senare i dag, för första gången sedan jag började skriva om detta, kommer jag inte sitta ensam med mina tankar och journaler. Istället får jag möjlighet till dialog och det är stort. Men jag är fruktansvärt nervös inför mötet. Det har inte gått att sova särskilt bra. Kanske känner jag mig ett uns förväntansfull och det skrämmer mig. Dessutom ska vi träffas på stan. Jag avskyr att vara på stan. Vi ska hitta en lugn restaurang och äta middag tillsammans. Föga troligt att jag får i mig en enda tugga. Jag är orolig över att inte komma ihåg det jag vill säga. Så för att få ordning på tankarna har jag försökt skriva. Inte så att jag kommer att sitta med ett papper framför mig när vi ses, men tankarna brukar klarna bara av att skriva ner dem. Nedan följer lite av det. Dock går det självklart inte veta vad som egentligen kommer att sägas och ske under själva mötet. En dialog är ju faktiskt en levande företeelse.

När jag flyttade till er var jag redan skadad. Jag hade inte kvar någon tilltro eller tillit till vuxenvärlden. Självklart kände mig glad över att ni sett hur dåligt jag hade haft det de senaste åren och att ni "ville ha" mig, men kunde inte lita på att inte även ni till slut skulle ge upp. Jag var redan så matad med att det var fel på mig, att jag var förstörd och att alla människor som socialsekreterare placerade mig hos var fiender som endast tog hand om mig på nåder, för att ingen egentligen ville ha mig. Därför beslutade jag mig för att ligga steget före denna gång, ta saken i egna händer och straffa ut mig. Jag gick medvetet in för att slippa vara kvar hos er. Jag orkade inte knyta an, släppa in eller öppna upp. På bästa sätt försökte jag stänga av mina känslor och när det inte fungerade omvandlade jag dem till ilska istället. Ilska blev mitt normalläge för att slippa känna något annat. Era kramar och försök att verkligen se mig rev och brände i mitt bröst. En del hos mig ville inget annat än att vara liten och få krypa upp i er famn, men jag klarade helt enkelt inte av det. Jag vet att ni på alla sätt försökte och av det jag läst mig till kämpade ni väldigt väldigt hårt för att få det att fungera. Ni kunde inte ha gjort mer. Det var inte ert fel.
Förlåt.

Reviderad vänskap

Jag hittade en text om vänskap jag skrev för länge sedan. Mycket har hänt sedan dess. Dessa människor finns på sin höjd kvar i periferin och sorgen över det har lagt sig. Vänskap för mig är stort. Att få välja de människor jag vill ha nära. Att få känna att de valt mig. Kanske var det sårad stolthet jag kände när jag skrev det här. För att jag valde fel människor. För att de inte valde mig.


Jag har kommit fram till en insikt som gör rätt ont. Men trots allt är en insikt en insikt och i förlängningen oftast något bra. Insikten är att några av de människor jag upplevt stå mig allra närmast är betydligt viktigare för mig än jag är för dem. Att jag bryr mig lite för mycket om människor som bryr sig lite för lite om mig. Från och med nu säger jag; fuck you! Eller det gör jag inte alls, men den här envägskommunikationen funkar inte längre. Jag är inte en krävande vän som ständigt behöver en massa uppmärksamhet. Men ibland behöver jag få känna att jag är ihågkommen. Att jag är viktig. Jag vill uppleva ett deltagande och jag vill ibland få frågan hur jag mår. Det är för mig vad vänskap handlar om. Men vi var kanske aldrig vänner?

Låt oss tala om döden

Låt oss tala om döden för en stund. Eller rättare sagt, låt oss tala om att inte vilja leva. För egentligen, för mig, handlar det inte om att vilja dö. Det handlar om känslan att inte orka leva. Att inte orka livet. Ungefär som titeln i Ann Heberleins bok: "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva." Och nej, jag behöver inte skjutsas till akutpsyk nu. Jag behöver bara få tala om det. Och ja, jag kommer att hårdra det. Jag har även bra perioder i livet. När kampen för att må bra inte alls är på liv och död. Men då är behovet av att tala om det betydligt mindre.


Under stor del av mitt vuxna liv har jag levt med depression och ångest och det har kostat och kostar oerhört. Ofta dagligen, på ett eller annat sätt påtaglig. Mycket i tillvaron handlar om att inte hamna i den djupaste depressionen, eller att försöka mota bort den värsta ångesten. Att ständigt leta efter verktyg, medel och vägar för att kunna få må lite bättre en liten stund. I slutändan om att vilja fortsätta. För fortsätta är vad som förväntas av människan. När så mycket energi läggs på detta handlar det om att försöka överleva istället för att leva. Livet blir till en ständig kamp att hålla smärtan inombords i schack i så stor utsträckning att det knappt går att finna den minsta lilla njutning. Och lyckas jag finna den för stunden kan jag nästan med säkerhet veta att det kostat på så mycket att jag blir liggandes i sängen dagen eller dagar efter.

Många anser det som ett hån att inte vilja livet när det finns människor som fråntas livet fastän de vill leva. Jag kan förstå det, men jag hoppas även att jag får förståelse. När stor del av livet reducerat till en kamp att ens orka vilja överleva gör det att livet inte är önskvärt. Det behöver inte betyda att jag aktivt vill dö. Bara det att jag inte orkar ha viljan att leva.

Och det är svårt att tala om det. Det är nästan omöjligt att till en närstående säga: "jag vill inte leva." För vad ska hen kunna göra, mer än att själv börja må dåligt, känna vanmakt,desperation och sorg? Till exempel vill jag inte tala med min fru om det. Jag tycker inte att hon ska behöva höra mig prata om det, även fast jag vet att hon vet, men det blir så mycket mer påtagligt om orden uttalas. Och det enda det gör är att såra henne och får henne att känna sig otillräcklig. Även fast det inte alls handlar om det.

Samtidigt behöver jag tala om det. Jag behöver människor runt omkring mig som jag obekymrat kan prata om sånt här med. Som inte ser det mer dramatiskt att tala om döden än om ett middagsrecept. Som inte ser det som en egentlig önskan att dö, utan kanske mer som en trötthet över att ständigt med näbbar och klor behöva klamra sig fast vid livet.

Och där, någonstans under samtalet, vet jag att det oftast föds ny energi till att orka vilja livet lite till.

Att få be om förlåtelse. Att få möjlighet till bokslut.

När jag startade skriva om mina upplevelser om att vara fosterbarn började jag självklart tänka lite extra på vissa av de människor som på ett eller annat sätt korsade min väg under dessa år. Några tänkte jag på med ilska. Andra med sorg eller skuld. I synnerhet en fosterfamilj kröp lite extra under mitt skinn. Den familj jag själv betedde mig väldigt illa mot (går att läsa mer om tiden hos den familjen här.) trots deras tappra försök att få det att fungera. Under skrivandets gång kollade jag upp var de numera bor och skrev ner deras telefonnummer. Jag började känna ett starkt behov av att kontakta dem och be om ett möte. Jag ville framförallt få möjlighet att be om förlåtelse över hur jag hade betett mig, men även få komma med en förklaring, inte på något vis en ursäkt, till vad som låg bakom mitt hopplösa beteende.

I dag fattade jag så modet att ringa. Fostermamman svarade. Det är ingen direkt överdrift om jag säger att hon lät förvånad. Jag hasplade ur mig vem jag var och att det kanske var en underlig sak att fråga om så här långt i efterhand, men skulle det finnas en chans att de kunde tänka sig en träff med mig? Hon sa faktiskt genast ja, men undrade även varför just nu. Jag svarade att jag behövde det i något slags terapeutiskt syfte. Att det för mig just nu kändes aktuellt och att vår relation fått ett väldigt abrupt slut. Just där låste sig min telefon och vrålet jag fick ur mig hördes förmodligen över hela byn. När jag äntligen lyckats fatta mod att ringa och så ville inte telefonen vara med? Varför ska någonting någonsin få vara enkelt? Det kändes som en evighet innan den hade startat om sig och jag kunde ringa upp igen. Dock fanns det kanske ändå något bra med att telefonen låste sig. Det andra samtalet upplevde jag inte fullt lika laddat och den värsta förvåningen för henne hade kanske hunnit lägga sig.

Vi bestämde att hon ska ringa mig nästa vecka för att stämma träff. Jag har ingen aning om hur det mötet kommer att vara. Om det kommer bra eller dåliga saker ur det. Det jag vet är att jag följde mitt behov av något slags bokslut och att det i sig bara är positivt. Jag vet också att jag kommer att vara ett nervvrak fram till dess vi ses.

Miljöpåverkan

I dag hos terapeuten blev det rejäl spinn på tankarna. Hon sa att hon egentligen inte ser min person, eller personlighet, som den typiska att ha psykiska funktionshinder. Om det går att skriva både ett och annat om men det kräver ett eget inlägg. Hon sa även för första gången rakt ut att hon tror att de psykiska funktionshinder jag lever med helt bottnar i den miljö jag vistades i som barn och den otrygghet jag upplevde. Att mitt dåliga mående i vuxen ålder på ett eller annat sätt grundlades där. Om så är fallet gör det mig än mer förbannad över hur framför allt barnpsykiatrin lät mig falla genom stolarna alla dessa år. Hade det mesta av mitt psykiskt dåliga mående som vuxen kunnat undvikas? Kunde jag sluppit mina diagnoser? Inte behövt äta medicin med hemska biverkningar? Hade jag kunnat arbeta i stället för att försöka hanka mig fram på sjukersättning?

Om det inte vore så att de ansvariga över mitt ärende på BUP gått i pension eller arbetar på annan ort hade jag gått dit och frågat hur fan de tänkte! Social fobi, ångest och all annan möjlig skit till trots hade jag banne mig gått dit! Efter att jag lugnat mig lite.


P.S. Egentligen tycker jag att ett sådant system är fördummande, men just nu önskar jag att det gick att stämma de ansvariga på miljonbelopp. Det är ju i alla fall ett liv det handlar om och ingen microvågsugn som gått sönder på grund av att jag haft metall i den.

P.P.S. Det snurrar fortfarande i huvudet. Jag har ännu inte riktigt smält, vänt och vridit på allt hon sa. Nästa gång jag träffar henne har jag nog landat mer i tankarna och kommer att prata mer ingående med henne om det hela.

P.P.P.S. Om någon inte läst det jag skrivit om min uppväxt och undrar vad jag menar finns en länksammanställning här.