Detta är det absolut svåraste jag försökt mig på att skriva. Det har tagit tid att formulera i mitt huvud och kanske ännu längre tid i mitt hjärta. Ett beslut som så länge jag inte fått ner det på pränt inte känts riktigt verkligt eller fattat. Förutom det svåra i att formulera mig har jag alltså även varit rädd att skriva ner orden. För det blir mer verkligt då. Orden blir till sanning. Men nu skriver jag det; Det här blir det sista du kommer att höra från mig.
Jag känner sorg i det här. Det känns som ett misslyckande från min sida. Att jag inte lyckas nå dig. Att vi aldrig på ett vettigt sätt kan kommunicera. Det blir aldrig en dialog. När du blir arg kastar du på luren och vägrar prata med mig på en vecka eller två. Kanske skriver du en massa sms, vilka jag för länge sedan slutat svara på, men vet inte ens om du märkt det. Jag tror inte du läser dem. Du tar i alla fall aldrig till dig, eller svarar på det jag skriver. Alltså inte ens via sms har det kommit till stånd en dialog. I stället får du ösa ur dig det du för tillfället är mest arg över. Stå oemotsagd med påståenden som sällan är sanna. Sedan, när du lugnat dig ska jag finnas där och prata väder och vind, som om inget hänt. Det mesta jag känner kan sammanfattas i ett ord; frustration.
Och det jag anser vara en stor det av problemet är din självinsikt, eller bristen på den. När du säger att allt är mitt fel. Att det är jag som är arg. Att jag borde kolla upp mitt huvud, för att jag antagligen lider av något. Det finns ett ord för det: Projektion. Om du vill kan du få en länk som förklarar. Mycket av det jag sagt till dig senaste året, till exempel att du inte har rätt att vara så arg på mig har du nu försökt vända på. Men vet du, det är inte jag som vanligtvis är arg, skriker och slänger på luren. Det är du.
Det här är inget lätt beslut. Mitt dåliga samvete kommer att plåga mig, nu och lång tid framöver. Hela mitt hus är fyllt av saker som kommer få mig att tänka på dig. Jag vet att det kommer att bli jobbigt. Men det känns inte som att jag kan göra något bättre för mig själv än att helt bryta med dig. Och det är faktiskt mig själv jag måste tänka på. Så mycket energi går åt till att försöka hålla dig på bra humör. Så mycket oro över vad jag kan eller inte kan säga. Så mycket sorg när du säger och skriver elaka saker till mig. Så mycket frustration över att du aldrig ser mig. Så mycket av allt att inget finns kvar till mig själv. Inget i vår relation har någonsin varit lätt. Kommer inte heller någonsin att bli. Men det är nog nu. Jag orkar inte mer. Nu ger jag upp.
Note to self: Det här ska jag gå tillbaka och läsa de gånger jag kommer att tvivla på mitt beslut, för tvivla kommer jag sannerligen att göra.
2 kommentarer:
Man tvivlar så många gånger i början.. Det tog så många år och flera "återfall" tills jag fick nog på riktigt och insåg att det kommer att sluta illa om jag fortsatte släppa in honom.
Nu har det gått så länge att jag faktiskt kan börja känna lite, lite glädje över det lilla som ändå var bra (ibland)och de minnena kommer bara att vara positiva så länge han är borta ur mitt liv för till slut insåg jag att det faktiskt var han eller jag. Jag insåg till slut att det var JAG som är viktigast.. HAN var alltid den vuxna som kunde ha gjort bättre ifrån sig och jag har fortfarande det lilla barnet i mig som är ledsen över att ha blivit så orättvist behandlat och det lilla barnet i mig kan jag bara trösta genom att visa: Han är borta nu. Jag tar hand om dig på bästa sätt för du är värd det.
Du har tagit ett beslut som kommer att vara jobbigt i början, men eftersom kommer du att må bättre och bättre. Välkomna det för du är värd det!! STOR kram
Ja, jag tvivlar. För självklart, direkt efter så ser jag enbart det bra som var. Och tårarna gråts mycket över att jag känner mig hemsk och misslyckad som överger henne. Men jag vet också att jag måste få känna lugn och att det inte kan bli det om inte hon arbetar med sig själv.
Det är på nåt sätt skönt att läsa att du gjort det här. Och mår bättre av det.
Kram!
Skicka en kommentar