Låt oss tala om döden

Låt oss tala om döden för en stund. Eller rättare sagt, låt oss tala om att inte vilja leva. För egentligen, för mig, handlar det inte om att vilja dö. Det handlar om känslan att inte orka leva. Att inte orka livet. Ungefär som titeln i Ann Heberleins bok: "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva." Och nej, jag behöver inte skjutsas till akutpsyk nu. Jag behöver bara få tala om det. Och ja, jag kommer att hårdra det. Jag har även bra perioder i livet. När kampen för att må bra inte alls är på liv och död. Men då är behovet av att tala om det betydligt mindre.


Under stor del av mitt vuxna liv har jag levt med depression och ångest och det har kostat och kostar oerhört. Ofta dagligen, på ett eller annat sätt påtaglig. Mycket i tillvaron handlar om att inte hamna i den djupaste depressionen, eller att försöka mota bort den värsta ångesten. Att ständigt leta efter verktyg, medel och vägar för att kunna få må lite bättre en liten stund. I slutändan om att vilja fortsätta. För fortsätta är vad som förväntas av människan. När så mycket energi läggs på detta handlar det om att försöka överleva istället för att leva. Livet blir till en ständig kamp att hålla smärtan inombords i schack i så stor utsträckning att det knappt går att finna den minsta lilla njutning. Och lyckas jag finna den för stunden kan jag nästan med säkerhet veta att det kostat på så mycket att jag blir liggandes i sängen dagen eller dagar efter.

Många anser det som ett hån att inte vilja livet när det finns människor som fråntas livet fastän de vill leva. Jag kan förstå det, men jag hoppas även att jag får förståelse. När stor del av livet reducerat till en kamp att ens orka vilja överleva gör det att livet inte är önskvärt. Det behöver inte betyda att jag aktivt vill dö. Bara det att jag inte orkar ha viljan att leva.

Och det är svårt att tala om det. Det är nästan omöjligt att till en närstående säga: "jag vill inte leva." För vad ska hen kunna göra, mer än att själv börja må dåligt, känna vanmakt,desperation och sorg? Till exempel vill jag inte tala med min fru om det. Jag tycker inte att hon ska behöva höra mig prata om det, även fast jag vet att hon vet, men det blir så mycket mer påtagligt om orden uttalas. Och det enda det gör är att såra henne och får henne att känna sig otillräcklig. Även fast det inte alls handlar om det.

Samtidigt behöver jag tala om det. Jag behöver människor runt omkring mig som jag obekymrat kan prata om sånt här med. Som inte ser det mer dramatiskt att tala om döden än om ett middagsrecept. Som inte ser det som en egentlig önskan att dö, utan kanske mer som en trötthet över att ständigt med näbbar och klor behöva klamra sig fast vid livet.

Och där, någonstans under samtalet, vet jag att det oftast föds ny energi till att orka vilja livet lite till.