När jag var barn och tonåring och flyttade runt i olika fosterhem pratades det mycket om gränssättning. Socialsekreterare och BUP nämnde flera gånger i sina rapporter att det var viktigt för fosterföräldrarna att sätta gränser för mig. Så långt är jag med. Det är viktigt att lära sig gränser. Men något som helt kom i skymundan var tanken att jag skulle få lära mig mina egna gränser, om vad som var att okej att göra mot mig, vad jag skulle acceptera. Lära mig om mig helt enkelt! Jag skulle behövt bli peppad till att sätta mina egna gränser och bli stark i den vissheten.
Med all säkerhet var stor del av min gränslöshet och mitt utåtagerande mot vuxenvärlden symptom på att jag var helt gränslös mot mig själv. Jag tillät saker ske som jag egentligen inte ville gå med på, inte ville vara med om och verkligen inte mådde bra av. Jag tillät mig själv att bli illa behandlad för att jag inte visste annorlunda, inte lärt mig annat.
Och jag tror inte min erfarenhet är unik. Jag tänker att det fortfarande finns många barn där ute som inte fått lära sig att att de har rätt till egen gränsdragning. Att de äger rätten till sig själva.
2 kommentarer:
Läser dig. Gränser är så mycket för den vuxna ibland. Att bestämma över. Och aldrig för barnet att lära sig egna gränser. Växa och bli stark.
Mm, det är verkligen inte bra när vuxenvärlden tappar bort barnperspektivet. När inte utrymme ges till växtkraft.
Skicka en kommentar