Mötet

Vad svårt det känns att skriva om mötet med fostermamman (fosterpappan kunde inte komma). Just nu känner jag mig så mycket lättare och rakare och krampen inombords är borta. Som att det inte längre smärtar. Att det inte finns så mycket att berätta. Jag vet inte, eventuellt är det lättare att skriva om det som tynger än om lättnad. Men med tanke på att stor del av resan ändå på något sätt lett fram till gårdagens möte måste jag göra ett försök. Det kommer garanterat vara babbligt, ostrukturerat och med mixade tempusformer, men mellan raderna kommer det gå att uttyda LÄTTNAD, LÄTTNAD, LÄTTNAD och det är kanske viktigast.

Den nervositet jag känt under dagen var så kopiös att jag nästan slutat andas. Jag hade tunnelseende och andnöd. Men direkt jag såg fostermamman och sa hennes namn försvann det mesta. Hon sken upp och kramade om mig. En kram kändes stort eftersom jag innan inte haft en aning om hur jag skulle bli bemött. Vi gick till en indisk restaurang där vi satte oss ner vid ett enskilt bås för att kunna prata ostört. Samtalet, som de första meningarna var lite stapplande, kom ändå snabbt igång och när servitören skulle ta vår beställning hade vi inte ens öppnat menyerna. Hon berättade att mitt telefonsamtal hade satt igång mycket tankar hos dem. Många minnen och ett försök att förstå mitt behov av att be om förlåtelse. Att de på ett sätt kunde förstå, men att de absolut inte ansåg det nödvändigt. De skulle aldrig tänka tanken att skuldbelägga en trettonåring. Jag kontrade med att säga att det redan där kändes fint att jag bett om det här mötet. Jag hade ju ansett dem vettiga och bra och just därför var det viktigt för mig att få berätta, förklara och säga förlåt.

Jag berättade om hur jag tidigt bestämt mig för att straffa ut mig. Att jag satte upp försvarsmurar och stängde av för att lyckas. Att det inte hade spelat någon roll hur mycket de än försökt. Att min beslutsamhet i detta även gjorde att jag började förakta mig själv. Jag ville egentligen inte bete mig så illa, men jag klarade inte av något annat. Att deras kärlek gjorde för ont, att jag inte klarade av den, men att jag åtminstone hade känt deras kärlek och insett hur mycket de kämpat. Och att jag just därför verkligen ville be om förlåtelse över hur jag betett mig.

Vi pratade om de fina stunderna. Jag hade glömt att det fanns så många fina stunder. Hon sa att de förstod hur jobbigt det hade varit för mig att knyta an och att de inte alls ansåg det konstigt med den bakgrund jag hade. Hon berättade även om hur det hade smärtat dem att se hur påverkad jag blev av min mor. Att det under lugna och bra perioder räckte med ett telefonsamtal från mor för att jag skulle bli obstinat, oregerlig och omöjlig att nå. Att de förstod men hade svårt att hitta en bra metod för att lösa det. Vi kom in på min socialsekreterare. De hade vi flertal tillfällen försökt be henne om hjälp och resurser, men hon hade sällan förstått. Under ett samtal med socialsekreteraren pratade de om det svåra med att försöka ha ordentliga samtal med mig för att jag alltid tog till ett flyktbeteende. De sa till henne att de hade funderingar på att åka upp till en fjällstuga med mig. Där inget skulle dra, där jag inte kunde ta vägen någonstans. Att det kanske kunde skapa ett lugn som gjorde att de kunde nå mig, få till stånd ett ordentligt samtal. Socialsekreteraren svarade med att säga att om det var en semester de behövde, exempelvis till Mallorca, skulle socialtjänsten självklart bekosta den. De hade bara suckat och försökt säga att de kanske inte riktigt var detta de menade eller var ute efter. Det var skönt att höra att även de ansåg  min socialsekreterare vara underlig och inte riktigt förankrad i verkligheten.

Flera gånger under vårt samtal sa hon att hon hoppades att jag skulle få ut något bra av det här mötet och att de absolut inte skuldbelagt mig på något vis. Det kändes bra för mig. Hon verkade genuint mån om att jag skulle tro henne. I fyra och en halv timme pratade vi. Det kändes enkelt, självklart och fantastiskt skönt. Att få chansen att förklara, att få höra hennes tankar, att få minnas och reflektera tillsammans.

Det går inte att ändra på det förflutna, men just den här delen av mitt förflutna smärtar inte längre på samma sätt. Jag kan lämna och gå vidare. Mindre skuldtyngd. Lättare. Och jag är stolt över mig själv. Stolt över att jag vågade börja röra i allt, minnas och känna. Stolt över att jag vågade söka upp och ringa. Stolt över att jag vågade mötet. Helt enkelt stolt över att jag vågade hela den här resan.