Jag behöver ett gips för att slippa bli ifrågasatt.

Det är för mycket tankar i mitt huvud. Jag skulle behöva ha igång diktafonen på mobilen konstant för att lyckas sortera. Allt i livet försöker tränga sig in i tankarna och slåss om plats. En tanke spinner genast vidare till en annan och en annan. Det gör mig orolig. Jag vet att det brukar vara så här innan jag börjar falla ner i det där väldigt mörka och svarta. Vill inte. Orkar inte. Rädd. Så jag skriver och skriver och skriver, för jag vet att det brukar kunna kännas lite lättare då.

I morse började jag skriva om att balansera måendet är som att tänka likt ekonomi. Balans på det själsliga kontot, för att använda en klyscha. (Klyschor och floskler kring mående är för övrigt en annan sak jag skrivit om i dag.) Inkomster och utgifter. Debet och kredit. Vad som gör att det sinar på kontot. Och vad som fyller på. Men medan jag skrev om detta började en annan tanke tränga sig på. Den handlande om ifrågasättande. Ett minne gjorde sig påmint och mitt (bristande?) fokus hamnade där istället.

En gång när jag var på inflyttningsfest med mest okända människor hamnade jag i ett samtal om psykiskt ohälsa. Jag nämnde lite om mina depressioner och min ångest. En kvinna jag aldrig tidigare träffat sa då till mig: "Du verkar ju inte alls må dåligt. Vadå ångest, du sitter ju här och är jättesocial och hur glad som helst. Tror du inte att du bara har fastnat i tanken på att du är deprimerad?" Vid sådana tillfällen önskar jag mig ett benbrott. Kunde jag visa upp ett gips skulle ingen ifrågasätta min benfraktur. Men nu syntes det inte utanpå hur jag mådde inuti. Hon hade inte en aning om hur jag fått stålsätta mig för att lyckas ta mig igenom kvällen. Ångestattackerna innan. Och att jag även visste att kvällen skulle ha sitt pris i form av att inte kunna ta mig upp ur sängen dagen efter på grund av matthet och överansträngning. Hon såg bara den yta jag satt upp. Det var fest. Jag hade valt att gå på den. Självklart försökte jag med all min kraft att le. Ifrågasättande tar kraft, gör mig liten och skapar onödig oro.

Det syns inte utanpå hur jag mår inuti. De som inte känner mig kan inte se att jag lider av depression, eller att jag fem minuter tidigare haft en ångestattack. De kan inte se hur jobbigt jag har det i folksamlingar. De ser inte att det river och sliter så mycket inombords att jag funderar på att fly därifrån. Och de ser inte heller hur jag mår efteråt. Då jag rasar ihop hemma för att det tog på för mycket när jag försökte.

Jag behöver ett gips. Något synbart. För att slippa bli ifrågasatt. Ett stort maffigt gips över bröstet för att kunna säga; Tackar som frågar. Jo, det gör lite ont.