Får jag ge upp försöken nu?

Om förrförra inlägget skrevs i nervositet är detta skrivet i ilska, frustration och sorg. Jag är så fruktansvärt trött på att ständigt vara tvungen att antingen tassa på tå, eller vara stridsberedd.

I går innan jag skulle på mötet med min gamla fosterfamilj talade jag i telefonen med mor. Det blev inget bra samtal och slutade med att hon slängde på luren. Strax efter skrev jag av mig:

Jag försökte visa mig lite sårbar. Talade om för dig att jag var nervös, men möttes av: "Du får skylla dig själv! Varför ska du gräva i en massa skit?! Varför kan du aldrig gå vidare?!" Jag gör ju det här för att kunna gå vidare. Det här är mitt sätt att äntligen försöka få till ett bokslut.

Kan det vara så att det är rädsla du känner, över att jag ska lura in dig i ett hörn och konfrontera dig? Är det därför du reagerar så kraftigt? Jag kan lugna dig med att säga att om jag hade tyckt det varit en bra idé skulle jag gjort det för längesedan. Du är för mig ett omöjligt fall gällande bearbetning. Det kommer aldrig att fungera att prata om det och även om jag ibland gör små ansatser till att försöka vet jag så väl att det inte är någon idé. Inget bra kan komma ur det.

Det känns som att du alltid lyckas vända på saker till att få det att handla om dig. På ett sätt har du en poäng i det här fallet. Skulle din situation varit annorlunda hade jag ju inte placerats i några fosterhem och skulle inte ha saker som gnager, river och sliter från den tiden. Men upplevelserna från dessa familjer är inte dina. De är mina och jag behöver bearbeta det på mitt sätt. Ett sätt är just detta möte.

Sedan under mötet med fostermamman började det droppa in några sms från mor. Det kändes som att det var så medvetet att skicka dem just den tidpunkten. Att hon gjorde det för att störa eftersom hon mycket väl visste att det var just då jag skulle träffa fostermamman. Hon skrev saker som: "Orkar ej med dina förehavanden." och "Det är lika bra du springer jorden runt och plockar upp all skit du finner, först då blir du nöjd." Just då var jag så fokuserad på själva mötet att jag inte tog in något känslomässigt. Istället skämtade jag och fostermamman om att jag minsann hade lyckats plocka upp en stor skit som jag nu satt och samtalade med. Efteråt började dock känslorna pocka på. Det är inte ovanligt att det blir så här och att mor sätter igång en sms-kaskad av elakheter. Men för den sakens skull gör det inte mindre ont och det tar mycket kraft i både tanke och känsla. Precis när jag hade somnat plingade det åter till i telefonen. Det var mor igen som skrev: "Nu gör vi ett uppehåll här tills du lugnat ned dig med alla fjaskigheter du håller på med och då menar jag det. Det får vara nog tills du ordnat upp ditt jävla liv. Vill ej ha det så här. Är så trött och less." Jaha, tänkte jag. Måtte det nu bara hålla i sig ett tag också. Gärna över jul så den får bli lugn i år. Sedan somnade jag om och sov dessutom gott. När jag vaknade på morgonen var det först och främst lättnad och glädje över gårdagens möte jag kände, men sedan mindes jag även sms:en från mor och genast kom mattheten över mig. Nu på eftermiddagen trillade det in ett till sms där hon skrev att jag minsann inte skulle kontakta henne ifall jag fick problem. Men det är ju just problem jag har - med henne! Jag vet inte hur många gånger jag har tänkt att det bästa vore ifall jag inte hade kontakt med henne. Att det skulle vara så mycket enklare och att jag i slutändan skulle må bättre. Men sedan har det dåliga samvetet kommit. Min mor är en ensam människa och om inte jag finns för henne vem har hon då? En knepig situation med många 'å ena sidan, å andra sidan' och många års olösta saker som konstant ligger och pyr och som tyvärr aldrig kommer att kunna lösas. Ingen annan människa skulle få bete sig mot mig som hon gör. Där skulle jag brutit kontakten för längesedan, men i det här är det inte lika enkelt. Det finns heller inga garantier för att det blir lugnt då. Så många gånger hon i ilska har slängt på luren med orden: "nu bryter vi" för att sedan två veckor senare ringa och prata väder och vind och låtsas som att inget hänt. När jag sedan försökt beröra det som utlöste bråket, eller säga att det inte är okej att slänga på luren så blir det bråk igen och jag blir anklagad för att älta saker.

Så mycket rundgång där jag försökt hitta det alternativ som blir minst dåligt. Jag har vridit ut och in på mig själv. Försökt prata, försökt att inte prata. Varit lugn, varit arg. Låtit henne hållas, satt ner foten. Inget fungerar! Och nu...nu suckar jag och funderar på om jag kanske borde ge upp försöken?