I dag hos terapeuten blev det rejäl spinn på tankarna. Hon sa att hon egentligen inte ser min person, eller personlighet, som den typiska att ha psykiska funktionshinder. Om det går att skriva både ett och annat om men det kräver ett eget inlägg. Hon sa även för första gången rakt ut att hon tror att de psykiska funktionshinder jag lever med helt bottnar i den miljö jag vistades i som barn och den otrygghet jag upplevde. Att mitt dåliga mående i vuxen ålder på ett eller annat sätt grundlades där. Om så är fallet gör det mig än mer förbannad över hur framför allt barnpsykiatrin lät mig falla genom stolarna alla dessa år. Hade det mesta av mitt psykiskt dåliga mående som vuxen kunnat undvikas? Kunde jag sluppit mina diagnoser? Inte behövt äta medicin med hemska biverkningar? Hade jag kunnat arbeta i stället för att försöka hanka mig fram på sjukersättning?
Om det inte vore så att de ansvariga över mitt ärende på BUP gått i pension eller arbetar på annan ort hade jag gått dit och frågat hur fan de tänkte! Social fobi, ångest och all annan möjlig skit till trots hade jag banne mig gått dit! Efter att jag lugnat mig lite.
P.S. Egentligen tycker jag att ett sådant system är fördummande, men just nu önskar jag att det gick att stämma de ansvariga på miljonbelopp. Det är ju i alla fall ett liv det handlar om och ingen microvågsugn som gått sönder på grund av att jag haft metall i den.
P.P.S. Det snurrar fortfarande i huvudet. Jag har ännu inte riktigt smält, vänt och vridit på allt hon sa. Nästa gång jag träffar henne har jag nog landat mer i tankarna och kommer att prata mer ingående med henne om det hela.
P.P.P.S. Om någon inte läst det jag skrivit om min uppväxt och undrar vad jag menar finns en länksammanställning här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar