Att få be om förlåtelse. Att få möjlighet till bokslut.

När jag startade skriva om mina upplevelser om att vara fosterbarn började jag självklart tänka lite extra på vissa av de människor som på ett eller annat sätt korsade min väg under dessa år. Några tänkte jag på med ilska. Andra med sorg eller skuld. I synnerhet en fosterfamilj kröp lite extra under mitt skinn. Den familj jag själv betedde mig väldigt illa mot (går att läsa mer om tiden hos den familjen här.) trots deras tappra försök att få det att fungera. Under skrivandets gång kollade jag upp var de numera bor och skrev ner deras telefonnummer. Jag började känna ett starkt behov av att kontakta dem och be om ett möte. Jag ville framförallt få möjlighet att be om förlåtelse över hur jag hade betett mig, men även få komma med en förklaring, inte på något vis en ursäkt, till vad som låg bakom mitt hopplösa beteende.

I dag fattade jag så modet att ringa. Fostermamman svarade. Det är ingen direkt överdrift om jag säger att hon lät förvånad. Jag hasplade ur mig vem jag var och att det kanske var en underlig sak att fråga om så här långt i efterhand, men skulle det finnas en chans att de kunde tänka sig en träff med mig? Hon sa faktiskt genast ja, men undrade även varför just nu. Jag svarade att jag behövde det i något slags terapeutiskt syfte. Att det för mig just nu kändes aktuellt och att vår relation fått ett väldigt abrupt slut. Just där låste sig min telefon och vrålet jag fick ur mig hördes förmodligen över hela byn. När jag äntligen lyckats fatta mod att ringa och så ville inte telefonen vara med? Varför ska någonting någonsin få vara enkelt? Det kändes som en evighet innan den hade startat om sig och jag kunde ringa upp igen. Dock fanns det kanske ändå något bra med att telefonen låste sig. Det andra samtalet upplevde jag inte fullt lika laddat och den värsta förvåningen för henne hade kanske hunnit lägga sig.

Vi bestämde att hon ska ringa mig nästa vecka för att stämma träff. Jag har ingen aning om hur det mötet kommer att vara. Om det kommer bra eller dåliga saker ur det. Det jag vet är att jag följde mitt behov av något slags bokslut och att det i sig bara är positivt. Jag vet också att jag kommer att vara ett nervvrak fram till dess vi ses.