Då och nu (och lite Anna Gavalda)

Tidigare idag började jag läsa "Lyckan är en sällsam fågel" av Anna Gavalda. Det är en bok med många tillbakablickar och kanske en sväng av nostalgi. Den fick mig  att tänka på en planerad klassåterträff, ett 20-årsjubileum som snart ska äga rum. Förra gången, när det var 10-årsjubileum, fanns det inte en chans i h-e att jag kunde tänka mig att gå. Jag kände att jag genast skulle hamna tillbaka till den jag var då, när jag var 16 år gammal. Anta samma roll jag hade då, och även se andra, inte som de personer de är nu, utan som småfinniga, fjuniga, smått rabiata tonåringar. Jag var nog även lite orolig över hur jag skulle presentera mig själv som 26-åring, en rätt annorlunda människa än när jag var 16 år, men som ändå inte riktigt passade in i hur livet "bör" se ut. Förmodligen var de flesta av mina farhågor överdrivna, men jag kände mig på något sätt inte tillräckligt stark för det hela.

Men det här är nu 10 år sedan och nu är det alltså dags för ännu en återträff, och denna gång är jag faktiskt lite sugen på att gå. Varför inte liksom? Även om jag kanske inte uppfyller kriterierna över hur en lyckad person ska vara när man år 36 år, så är jag ändå rätt stolt över vad jag åstadkommit i livet och HUR jag gjort det. Ingen (inte ens jag själv) ska kunna trycka ner mig eller förminska mig till den 16-åring jag var då. Och mitt gråa hår beror med all säkerhet på det hårda jobb jag faktiskt lagt ner på att kunna bli den jag är nu, en allt annat än perfekt och fullkomlig människa, men en som hela tiden strävar och hungrar.