Välja sina strider för att göra NÅGOT

Världen är skev, galen, ful och smutsig. Jag blir berörd och upprörd över typ allt i livet. Många ämnen att ha åsikter om. Många tankar om förändring. Jag vill ut och strida, skrika och kämpa för varje sak jag tror på. Men min energi räcker inte till just nu. Fan, den räcker ju knappt till för att hålla mitt eget huvud ovanför vattenytan. Och det genererar dåligt samvete. Över att jag inte orkar ta in, inte är den som står på barrikaderna och kämpar, ibland inte ens orkar ha en åsikt och när det blir för mycket stänger av P1, slår över från nyhetskanalen till HDMI1 och tittar på serier istället. Gärna något som är så långt från verkligheten som möjligt. Jag flyr till en sagovärld för att jag inte orkar med verkligheten.

Men jag ska försöka sluta låta det dåliga samvetet äta upp mig. Jag tänker att detta med att prioritera och välja mina strider, för att orka ha viljan att förändra något i alla fall, är en bra väg att gå. För tillfället är psykvården ett av de ämnen jag rasar över mest. Jag befinner mig själv i den och känner en oerhörd maktlöshet i den. Att börja där jag själv står är kanske en bra början?

Och samtidigt tillåta mig slå över till HDMI1 när jag behöver, för det är inget fel i det, så länge det inte blir den enda verkligheten.

Ja, så tänker jag. Förhoppningsvis en strategi som fungerar för mig.

Och till alla som orkar bråka, höras och kämpa över världens alla fulheter och orättvisor - NI ÄR GRYMMA!

Smakar det så kostar det?

Numera är det sällan jag är iväg och gör saker. Det beror på flera faktorer, bl.a. dåligt mående och rädslan att det ska kosta mer än det smakar. Ibland är det svårt att veta om saker kommer att ge mer än de tar. Om jag går på den där festen kanske jag träffar lite människor jag har trevligt med, blir alldeles upprymd och glad, i förlängningen något som ger mig energi. Eller så tar det på för mycket. Tänk om jag drabbas av panikångest, måste därifrån på stört och behöver dagar av återhämtning. Och den där jävla rädslan. Ibland är det den allena som sätter stopp. Att vara rädd för att det eventuellt ska komma något dåligt ur att jag försöker, så bara därför gör jag det inte.

Det krävs att jag ständigt för dialog med mig själv, men det är också väldigt energikrävande. Samtidigt vet jag att om jag inte orkar föra dialogen är det lätt att allt blir destruktivt. När jag hänsynslöst kastar mig ut för att jag är så fullkomligt trött på "å ena sidan, å andra sidan", att jag inte bryr mig om vad som sker efteråt.

Jag är redan begränsad i tillvaron och risken att jag begränsar mig ytterligare om mitt resonemang bygger på rädsla är något jag inte kan räkna bort. Hatar att behöva vara så jävla förnuftig hela tiden. Hatar att känna mig så begränsad. Vill kunna bara göra, utan att det kostar på för mycket, eller vara rädd att det ska göra det.

Gränssättning

När jag var barn och tonåring och flyttade runt i olika fosterhem pratades det mycket om gränssättning. Socialsekreterare och BUP nämnde flera gånger i sina rapporter att det var viktigt för fosterföräldrarna att sätta gränser för mig. Så långt är jag med. Det är viktigt att lära sig gränser. Men något som helt kom i skymundan var tanken att jag skulle få lära mig mina egna gränser, om vad som var att okej att göra mot mig, vad jag skulle acceptera. Lära mig om mig helt enkelt! Jag skulle behövt bli peppad till att sätta mina egna gränser och bli stark i den vissheten.

Med all säkerhet var stor del av min gränslöshet och mitt utåtagerande mot vuxenvärlden symptom på att jag var helt gränslös mot mig själv. Jag tillät saker ske som jag egentligen inte ville gå med på, inte ville vara med om och verkligen inte mådde bra av. Jag tillät mig själv att bli illa behandlad för att jag inte visste annorlunda, inte lärt mig annat.

Och jag tror inte min erfarenhet är unik. Jag tänker att det fortfarande finns många barn där ute som inte fått lära sig att att de har rätt till egen gränsdragning. Att de äger rätten till sig själva.

Ett brev, mest som en påminnelse till mig själv.

Detta är det absolut svåraste jag försökt mig på att skriva. Det har tagit tid att formulera i mitt huvud och kanske ännu längre tid i mitt hjärta. Ett beslut som så länge jag inte fått ner det på pränt inte känts riktigt verkligt eller fattat. Förutom det svåra i att formulera mig har jag alltså även varit rädd att skriva ner orden. För det blir mer verkligt då. Orden blir till sanning. Men nu skriver jag det; Det här blir det sista du kommer att höra från mig.

Jag känner sorg i det här. Det känns som ett misslyckande från min sida. Att jag inte lyckas nå dig. Att vi aldrig på ett vettigt sätt kan kommunicera. Det blir aldrig en dialog. När du blir arg kastar du på luren och vägrar prata med mig på en vecka eller två. Kanske skriver du en massa sms, vilka jag för länge sedan slutat svara på, men vet inte ens om du märkt det. Jag tror inte du läser dem. Du tar i alla fall aldrig till dig, eller svarar på det jag skriver. Alltså inte ens via sms har det kommit till stånd en dialog. I stället får du ösa ur dig det du för tillfället är mest arg över. Stå oemotsagd med påståenden som sällan är sanna. Sedan, när du lugnat dig ska jag finnas där och prata väder och vind, som om inget hänt. Det mesta jag känner kan sammanfattas i ett ord; frustration.

Och det jag anser vara en stor det av problemet är din självinsikt, eller bristen på den. När du säger att allt är mitt fel. Att det är jag som är arg. Att jag borde kolla upp mitt huvud, för att jag antagligen lider av något. Det finns ett ord för det: Projektion. Om du vill kan du få en länk som förklarar. Mycket av det jag sagt till dig senaste året, till exempel att du inte har rätt att vara så arg på mig har du nu försökt vända på. Men vet du, det är inte jag som vanligtvis är arg, skriker och slänger på luren. Det är du.

Det här är inget lätt beslut. Mitt dåliga samvete kommer att plåga mig, nu och lång tid framöver. Hela mitt hus är fyllt av saker som kommer få mig att tänka på dig. Jag vet att det kommer att bli jobbigt. Men det känns inte som att jag kan göra något bättre för mig själv än att helt bryta med dig. Och det är faktiskt mig själv jag måste tänka på. Så mycket energi går åt till att försöka hålla dig på bra humör. Så mycket oro över vad jag kan eller inte kan säga. Så mycket sorg när du säger och skriver elaka saker till mig. Så mycket frustration över att du aldrig ser mig. Så mycket av allt att inget finns kvar till mig själv. Inget i vår relation har någonsin varit lätt. Kommer inte heller någonsin att bli. Men det är nog nu. Jag orkar inte mer. Nu ger jag upp.


Note to self: Det här ska jag gå tillbaka och läsa de gånger jag kommer att tvivla på mitt beslut, för tvivla kommer jag sannerligen att göra.

Jag behöver ett gips för att slippa bli ifrågasatt.

Det är för mycket tankar i mitt huvud. Jag skulle behöva ha igång diktafonen på mobilen konstant för att lyckas sortera. Allt i livet försöker tränga sig in i tankarna och slåss om plats. En tanke spinner genast vidare till en annan och en annan. Det gör mig orolig. Jag vet att det brukar vara så här innan jag börjar falla ner i det där väldigt mörka och svarta. Vill inte. Orkar inte. Rädd. Så jag skriver och skriver och skriver, för jag vet att det brukar kunna kännas lite lättare då.

I morse började jag skriva om att balansera måendet är som att tänka likt ekonomi. Balans på det själsliga kontot, för att använda en klyscha. (Klyschor och floskler kring mående är för övrigt en annan sak jag skrivit om i dag.) Inkomster och utgifter. Debet och kredit. Vad som gör att det sinar på kontot. Och vad som fyller på. Men medan jag skrev om detta började en annan tanke tränga sig på. Den handlande om ifrågasättande. Ett minne gjorde sig påmint och mitt (bristande?) fokus hamnade där istället.

En gång när jag var på inflyttningsfest med mest okända människor hamnade jag i ett samtal om psykiskt ohälsa. Jag nämnde lite om mina depressioner och min ångest. En kvinna jag aldrig tidigare träffat sa då till mig: "Du verkar ju inte alls må dåligt. Vadå ångest, du sitter ju här och är jättesocial och hur glad som helst. Tror du inte att du bara har fastnat i tanken på att du är deprimerad?" Vid sådana tillfällen önskar jag mig ett benbrott. Kunde jag visa upp ett gips skulle ingen ifrågasätta min benfraktur. Men nu syntes det inte utanpå hur jag mådde inuti. Hon hade inte en aning om hur jag fått stålsätta mig för att lyckas ta mig igenom kvällen. Ångestattackerna innan. Och att jag även visste att kvällen skulle ha sitt pris i form av att inte kunna ta mig upp ur sängen dagen efter på grund av matthet och överansträngning. Hon såg bara den yta jag satt upp. Det var fest. Jag hade valt att gå på den. Självklart försökte jag med all min kraft att le. Ifrågasättande tar kraft, gör mig liten och skapar onödig oro.

Det syns inte utanpå hur jag mår inuti. De som inte känner mig kan inte se att jag lider av depression, eller att jag fem minuter tidigare haft en ångestattack. De kan inte se hur jobbigt jag har det i folksamlingar. De ser inte att det river och sliter så mycket inombords att jag funderar på att fly därifrån. Och de ser inte heller hur jag mår efteråt. Då jag rasar ihop hemma för att det tog på för mycket när jag försökte.

Jag behöver ett gips. Något synbart. För att slippa bli ifrågasatt. Ett stort maffigt gips över bröstet för att kunna säga; Tackar som frågar. Jo, det gör lite ont.

Får jag ge upp försöken nu?

Om förrförra inlägget skrevs i nervositet är detta skrivet i ilska, frustration och sorg. Jag är så fruktansvärt trött på att ständigt vara tvungen att antingen tassa på tå, eller vara stridsberedd.

I går innan jag skulle på mötet med min gamla fosterfamilj talade jag i telefonen med mor. Det blev inget bra samtal och slutade med att hon slängde på luren. Strax efter skrev jag av mig:

Jag försökte visa mig lite sårbar. Talade om för dig att jag var nervös, men möttes av: "Du får skylla dig själv! Varför ska du gräva i en massa skit?! Varför kan du aldrig gå vidare?!" Jag gör ju det här för att kunna gå vidare. Det här är mitt sätt att äntligen försöka få till ett bokslut.

Kan det vara så att det är rädsla du känner, över att jag ska lura in dig i ett hörn och konfrontera dig? Är det därför du reagerar så kraftigt? Jag kan lugna dig med att säga att om jag hade tyckt det varit en bra idé skulle jag gjort det för längesedan. Du är för mig ett omöjligt fall gällande bearbetning. Det kommer aldrig att fungera att prata om det och även om jag ibland gör små ansatser till att försöka vet jag så väl att det inte är någon idé. Inget bra kan komma ur det.

Det känns som att du alltid lyckas vända på saker till att få det att handla om dig. På ett sätt har du en poäng i det här fallet. Skulle din situation varit annorlunda hade jag ju inte placerats i några fosterhem och skulle inte ha saker som gnager, river och sliter från den tiden. Men upplevelserna från dessa familjer är inte dina. De är mina och jag behöver bearbeta det på mitt sätt. Ett sätt är just detta möte.

Sedan under mötet med fostermamman började det droppa in några sms från mor. Det kändes som att det var så medvetet att skicka dem just den tidpunkten. Att hon gjorde det för att störa eftersom hon mycket väl visste att det var just då jag skulle träffa fostermamman. Hon skrev saker som: "Orkar ej med dina förehavanden." och "Det är lika bra du springer jorden runt och plockar upp all skit du finner, först då blir du nöjd." Just då var jag så fokuserad på själva mötet att jag inte tog in något känslomässigt. Istället skämtade jag och fostermamman om att jag minsann hade lyckats plocka upp en stor skit som jag nu satt och samtalade med. Efteråt började dock känslorna pocka på. Det är inte ovanligt att det blir så här och att mor sätter igång en sms-kaskad av elakheter. Men för den sakens skull gör det inte mindre ont och det tar mycket kraft i både tanke och känsla. Precis när jag hade somnat plingade det åter till i telefonen. Det var mor igen som skrev: "Nu gör vi ett uppehåll här tills du lugnat ned dig med alla fjaskigheter du håller på med och då menar jag det. Det får vara nog tills du ordnat upp ditt jävla liv. Vill ej ha det så här. Är så trött och less." Jaha, tänkte jag. Måtte det nu bara hålla i sig ett tag också. Gärna över jul så den får bli lugn i år. Sedan somnade jag om och sov dessutom gott. När jag vaknade på morgonen var det först och främst lättnad och glädje över gårdagens möte jag kände, men sedan mindes jag även sms:en från mor och genast kom mattheten över mig. Nu på eftermiddagen trillade det in ett till sms där hon skrev att jag minsann inte skulle kontakta henne ifall jag fick problem. Men det är ju just problem jag har - med henne! Jag vet inte hur många gånger jag har tänkt att det bästa vore ifall jag inte hade kontakt med henne. Att det skulle vara så mycket enklare och att jag i slutändan skulle må bättre. Men sedan har det dåliga samvetet kommit. Min mor är en ensam människa och om inte jag finns för henne vem har hon då? En knepig situation med många 'å ena sidan, å andra sidan' och många års olösta saker som konstant ligger och pyr och som tyvärr aldrig kommer att kunna lösas. Ingen annan människa skulle få bete sig mot mig som hon gör. Där skulle jag brutit kontakten för längesedan, men i det här är det inte lika enkelt. Det finns heller inga garantier för att det blir lugnt då. Så många gånger hon i ilska har slängt på luren med orden: "nu bryter vi" för att sedan två veckor senare ringa och prata väder och vind och låtsas som att inget hänt. När jag sedan försökt beröra det som utlöste bråket, eller säga att det inte är okej att slänga på luren så blir det bråk igen och jag blir anklagad för att älta saker.

Så mycket rundgång där jag försökt hitta det alternativ som blir minst dåligt. Jag har vridit ut och in på mig själv. Försökt prata, försökt att inte prata. Varit lugn, varit arg. Låtit henne hållas, satt ner foten. Inget fungerar! Och nu...nu suckar jag och funderar på om jag kanske borde ge upp försöken?

Mötet

Vad svårt det känns att skriva om mötet med fostermamman (fosterpappan kunde inte komma). Just nu känner jag mig så mycket lättare och rakare och krampen inombords är borta. Som att det inte längre smärtar. Att det inte finns så mycket att berätta. Jag vet inte, eventuellt är det lättare att skriva om det som tynger än om lättnad. Men med tanke på att stor del av resan ändå på något sätt lett fram till gårdagens möte måste jag göra ett försök. Det kommer garanterat vara babbligt, ostrukturerat och med mixade tempusformer, men mellan raderna kommer det gå att uttyda LÄTTNAD, LÄTTNAD, LÄTTNAD och det är kanske viktigast.

Den nervositet jag känt under dagen var så kopiös att jag nästan slutat andas. Jag hade tunnelseende och andnöd. Men direkt jag såg fostermamman och sa hennes namn försvann det mesta. Hon sken upp och kramade om mig. En kram kändes stort eftersom jag innan inte haft en aning om hur jag skulle bli bemött. Vi gick till en indisk restaurang där vi satte oss ner vid ett enskilt bås för att kunna prata ostört. Samtalet, som de första meningarna var lite stapplande, kom ändå snabbt igång och när servitören skulle ta vår beställning hade vi inte ens öppnat menyerna. Hon berättade att mitt telefonsamtal hade satt igång mycket tankar hos dem. Många minnen och ett försök att förstå mitt behov av att be om förlåtelse. Att de på ett sätt kunde förstå, men att de absolut inte ansåg det nödvändigt. De skulle aldrig tänka tanken att skuldbelägga en trettonåring. Jag kontrade med att säga att det redan där kändes fint att jag bett om det här mötet. Jag hade ju ansett dem vettiga och bra och just därför var det viktigt för mig att få berätta, förklara och säga förlåt.

Jag berättade om hur jag tidigt bestämt mig för att straffa ut mig. Att jag satte upp försvarsmurar och stängde av för att lyckas. Att det inte hade spelat någon roll hur mycket de än försökt. Att min beslutsamhet i detta även gjorde att jag började förakta mig själv. Jag ville egentligen inte bete mig så illa, men jag klarade inte av något annat. Att deras kärlek gjorde för ont, att jag inte klarade av den, men att jag åtminstone hade känt deras kärlek och insett hur mycket de kämpat. Och att jag just därför verkligen ville be om förlåtelse över hur jag betett mig.

Vi pratade om de fina stunderna. Jag hade glömt att det fanns så många fina stunder. Hon sa att de förstod hur jobbigt det hade varit för mig att knyta an och att de inte alls ansåg det konstigt med den bakgrund jag hade. Hon berättade även om hur det hade smärtat dem att se hur påverkad jag blev av min mor. Att det under lugna och bra perioder räckte med ett telefonsamtal från mor för att jag skulle bli obstinat, oregerlig och omöjlig att nå. Att de förstod men hade svårt att hitta en bra metod för att lösa det. Vi kom in på min socialsekreterare. De hade vi flertal tillfällen försökt be henne om hjälp och resurser, men hon hade sällan förstått. Under ett samtal med socialsekreteraren pratade de om det svåra med att försöka ha ordentliga samtal med mig för att jag alltid tog till ett flyktbeteende. De sa till henne att de hade funderingar på att åka upp till en fjällstuga med mig. Där inget skulle dra, där jag inte kunde ta vägen någonstans. Att det kanske kunde skapa ett lugn som gjorde att de kunde nå mig, få till stånd ett ordentligt samtal. Socialsekreteraren svarade med att säga att om det var en semester de behövde, exempelvis till Mallorca, skulle socialtjänsten självklart bekosta den. De hade bara suckat och försökt säga att de kanske inte riktigt var detta de menade eller var ute efter. Det var skönt att höra att även de ansåg  min socialsekreterare vara underlig och inte riktigt förankrad i verkligheten.

Flera gånger under vårt samtal sa hon att hon hoppades att jag skulle få ut något bra av det här mötet och att de absolut inte skuldbelagt mig på något vis. Det kändes bra för mig. Hon verkade genuint mån om att jag skulle tro henne. I fyra och en halv timme pratade vi. Det kändes enkelt, självklart och fantastiskt skönt. Att få chansen att förklara, att få höra hennes tankar, att få minnas och reflektera tillsammans.

Det går inte att ändra på det förflutna, men just den här delen av mitt förflutna smärtar inte längre på samma sätt. Jag kan lämna och gå vidare. Mindre skuldtyngd. Lättare. Och jag är stolt över mig själv. Stolt över att jag vågade börja röra i allt, minnas och känna. Stolt över att jag vågade söka upp och ringa. Stolt över att jag vågade mötet. Helt enkelt stolt över att jag vågade hela den här resan.

Dagen D för samtal, för dialog

Det har verkligen varit ett terapiarbete att läsa alla journaler från barnpsykiatrin och socialsekreterare. Att minnas har fått mig att skratta och gråta, förundras och förfäras. En lång resa i det förflutna. Och att skriva om det, sätta ord på många känslor jag tidigare aldrig riktigt berört, har fått mig att se mycket ur ett nytt perspektiv. Ur detta har det även fötts en del behov. Till exempel behovet att be om förlåtelse. Förra veckan tog jag modet till mig och ringde en gammal fosterfamilj och bad om ett möte. I dag ska jag träffa dem. Jag vet inte hur mötet kommer att bli eller hur mycket av det jag säger de kommer att ta in. Kommer de att ha saker att säga mig och hur kommer jag att uppleva det? Min förhoppning är i alla fall att  få chansen att berätta hur jag upplevde det och varför det enligt mig gick så fel. Jag hoppas även innerligt att de ska godta mitt ärliga försök att be om förlåtelse. Senare i dag, för första gången sedan jag började skriva om detta, kommer jag inte sitta ensam med mina tankar och journaler. Istället får jag möjlighet till dialog och det är stort. Men jag är fruktansvärt nervös inför mötet. Det har inte gått att sova särskilt bra. Kanske känner jag mig ett uns förväntansfull och det skrämmer mig. Dessutom ska vi träffas på stan. Jag avskyr att vara på stan. Vi ska hitta en lugn restaurang och äta middag tillsammans. Föga troligt att jag får i mig en enda tugga. Jag är orolig över att inte komma ihåg det jag vill säga. Så för att få ordning på tankarna har jag försökt skriva. Inte så att jag kommer att sitta med ett papper framför mig när vi ses, men tankarna brukar klarna bara av att skriva ner dem. Nedan följer lite av det. Dock går det självklart inte veta vad som egentligen kommer att sägas och ske under själva mötet. En dialog är ju faktiskt en levande företeelse.

När jag flyttade till er var jag redan skadad. Jag hade inte kvar någon tilltro eller tillit till vuxenvärlden. Självklart kände mig glad över att ni sett hur dåligt jag hade haft det de senaste åren och att ni "ville ha" mig, men kunde inte lita på att inte även ni till slut skulle ge upp. Jag var redan så matad med att det var fel på mig, att jag var förstörd och att alla människor som socialsekreterare placerade mig hos var fiender som endast tog hand om mig på nåder, för att ingen egentligen ville ha mig. Därför beslutade jag mig för att ligga steget före denna gång, ta saken i egna händer och straffa ut mig. Jag gick medvetet in för att slippa vara kvar hos er. Jag orkade inte knyta an, släppa in eller öppna upp. På bästa sätt försökte jag stänga av mina känslor och när det inte fungerade omvandlade jag dem till ilska istället. Ilska blev mitt normalläge för att slippa känna något annat. Era kramar och försök att verkligen se mig rev och brände i mitt bröst. En del hos mig ville inget annat än att vara liten och få krypa upp i er famn, men jag klarade helt enkelt inte av det. Jag vet att ni på alla sätt försökte och av det jag läst mig till kämpade ni väldigt väldigt hårt för att få det att fungera. Ni kunde inte ha gjort mer. Det var inte ert fel.
Förlåt.

Reviderad vänskap

Jag hittade en text om vänskap jag skrev för länge sedan. Mycket har hänt sedan dess. Dessa människor finns på sin höjd kvar i periferin och sorgen över det har lagt sig. Vänskap för mig är stort. Att få välja de människor jag vill ha nära. Att få känna att de valt mig. Kanske var det sårad stolthet jag kände när jag skrev det här. För att jag valde fel människor. För att de inte valde mig.


Jag har kommit fram till en insikt som gör rätt ont. Men trots allt är en insikt en insikt och i förlängningen oftast något bra. Insikten är att några av de människor jag upplevt stå mig allra närmast är betydligt viktigare för mig än jag är för dem. Att jag bryr mig lite för mycket om människor som bryr sig lite för lite om mig. Från och med nu säger jag; fuck you! Eller det gör jag inte alls, men den här envägskommunikationen funkar inte längre. Jag är inte en krävande vän som ständigt behöver en massa uppmärksamhet. Men ibland behöver jag få känna att jag är ihågkommen. Att jag är viktig. Jag vill uppleva ett deltagande och jag vill ibland få frågan hur jag mår. Det är för mig vad vänskap handlar om. Men vi var kanske aldrig vänner?

Låt oss tala om döden

Låt oss tala om döden för en stund. Eller rättare sagt, låt oss tala om att inte vilja leva. För egentligen, för mig, handlar det inte om att vilja dö. Det handlar om känslan att inte orka leva. Att inte orka livet. Ungefär som titeln i Ann Heberleins bok: "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva." Och nej, jag behöver inte skjutsas till akutpsyk nu. Jag behöver bara få tala om det. Och ja, jag kommer att hårdra det. Jag har även bra perioder i livet. När kampen för att må bra inte alls är på liv och död. Men då är behovet av att tala om det betydligt mindre.


Under stor del av mitt vuxna liv har jag levt med depression och ångest och det har kostat och kostar oerhört. Ofta dagligen, på ett eller annat sätt påtaglig. Mycket i tillvaron handlar om att inte hamna i den djupaste depressionen, eller att försöka mota bort den värsta ångesten. Att ständigt leta efter verktyg, medel och vägar för att kunna få må lite bättre en liten stund. I slutändan om att vilja fortsätta. För fortsätta är vad som förväntas av människan. När så mycket energi läggs på detta handlar det om att försöka överleva istället för att leva. Livet blir till en ständig kamp att hålla smärtan inombords i schack i så stor utsträckning att det knappt går att finna den minsta lilla njutning. Och lyckas jag finna den för stunden kan jag nästan med säkerhet veta att det kostat på så mycket att jag blir liggandes i sängen dagen eller dagar efter.

Många anser det som ett hån att inte vilja livet när det finns människor som fråntas livet fastän de vill leva. Jag kan förstå det, men jag hoppas även att jag får förståelse. När stor del av livet reducerat till en kamp att ens orka vilja överleva gör det att livet inte är önskvärt. Det behöver inte betyda att jag aktivt vill dö. Bara det att jag inte orkar ha viljan att leva.

Och det är svårt att tala om det. Det är nästan omöjligt att till en närstående säga: "jag vill inte leva." För vad ska hen kunna göra, mer än att själv börja må dåligt, känna vanmakt,desperation och sorg? Till exempel vill jag inte tala med min fru om det. Jag tycker inte att hon ska behöva höra mig prata om det, även fast jag vet att hon vet, men det blir så mycket mer påtagligt om orden uttalas. Och det enda det gör är att såra henne och får henne att känna sig otillräcklig. Även fast det inte alls handlar om det.

Samtidigt behöver jag tala om det. Jag behöver människor runt omkring mig som jag obekymrat kan prata om sånt här med. Som inte ser det mer dramatiskt att tala om döden än om ett middagsrecept. Som inte ser det som en egentlig önskan att dö, utan kanske mer som en trötthet över att ständigt med näbbar och klor behöva klamra sig fast vid livet.

Och där, någonstans under samtalet, vet jag att det oftast föds ny energi till att orka vilja livet lite till.

Att få be om förlåtelse. Att få möjlighet till bokslut.

När jag startade skriva om mina upplevelser om att vara fosterbarn började jag självklart tänka lite extra på vissa av de människor som på ett eller annat sätt korsade min väg under dessa år. Några tänkte jag på med ilska. Andra med sorg eller skuld. I synnerhet en fosterfamilj kröp lite extra under mitt skinn. Den familj jag själv betedde mig väldigt illa mot (går att läsa mer om tiden hos den familjen här.) trots deras tappra försök att få det att fungera. Under skrivandets gång kollade jag upp var de numera bor och skrev ner deras telefonnummer. Jag började känna ett starkt behov av att kontakta dem och be om ett möte. Jag ville framförallt få möjlighet att be om förlåtelse över hur jag hade betett mig, men även få komma med en förklaring, inte på något vis en ursäkt, till vad som låg bakom mitt hopplösa beteende.

I dag fattade jag så modet att ringa. Fostermamman svarade. Det är ingen direkt överdrift om jag säger att hon lät förvånad. Jag hasplade ur mig vem jag var och att det kanske var en underlig sak att fråga om så här långt i efterhand, men skulle det finnas en chans att de kunde tänka sig en träff med mig? Hon sa faktiskt genast ja, men undrade även varför just nu. Jag svarade att jag behövde det i något slags terapeutiskt syfte. Att det för mig just nu kändes aktuellt och att vår relation fått ett väldigt abrupt slut. Just där låste sig min telefon och vrålet jag fick ur mig hördes förmodligen över hela byn. När jag äntligen lyckats fatta mod att ringa och så ville inte telefonen vara med? Varför ska någonting någonsin få vara enkelt? Det kändes som en evighet innan den hade startat om sig och jag kunde ringa upp igen. Dock fanns det kanske ändå något bra med att telefonen låste sig. Det andra samtalet upplevde jag inte fullt lika laddat och den värsta förvåningen för henne hade kanske hunnit lägga sig.

Vi bestämde att hon ska ringa mig nästa vecka för att stämma träff. Jag har ingen aning om hur det mötet kommer att vara. Om det kommer bra eller dåliga saker ur det. Det jag vet är att jag följde mitt behov av något slags bokslut och att det i sig bara är positivt. Jag vet också att jag kommer att vara ett nervvrak fram till dess vi ses.

Miljöpåverkan

I dag hos terapeuten blev det rejäl spinn på tankarna. Hon sa att hon egentligen inte ser min person, eller personlighet, som den typiska att ha psykiska funktionshinder. Om det går att skriva både ett och annat om men det kräver ett eget inlägg. Hon sa även för första gången rakt ut att hon tror att de psykiska funktionshinder jag lever med helt bottnar i den miljö jag vistades i som barn och den otrygghet jag upplevde. Att mitt dåliga mående i vuxen ålder på ett eller annat sätt grundlades där. Om så är fallet gör det mig än mer förbannad över hur framför allt barnpsykiatrin lät mig falla genom stolarna alla dessa år. Hade det mesta av mitt psykiskt dåliga mående som vuxen kunnat undvikas? Kunde jag sluppit mina diagnoser? Inte behövt äta medicin med hemska biverkningar? Hade jag kunnat arbeta i stället för att försöka hanka mig fram på sjukersättning?

Om det inte vore så att de ansvariga över mitt ärende på BUP gått i pension eller arbetar på annan ort hade jag gått dit och frågat hur fan de tänkte! Social fobi, ångest och all annan möjlig skit till trots hade jag banne mig gått dit! Efter att jag lugnat mig lite.


P.S. Egentligen tycker jag att ett sådant system är fördummande, men just nu önskar jag att det gick att stämma de ansvariga på miljonbelopp. Det är ju i alla fall ett liv det handlar om och ingen microvågsugn som gått sönder på grund av att jag haft metall i den.

P.P.S. Det snurrar fortfarande i huvudet. Jag har ännu inte riktigt smält, vänt och vridit på allt hon sa. Nästa gång jag träffar henne har jag nog landat mer i tankarna och kommer att prata mer ingående med henne om det hela.

P.P.P.S. Om någon inte läst det jag skrivit om min uppväxt och undrar vad jag menar finns en länksammanställning här.

Det jag skrivit om att vara fosterbarn. Länksammanställning

Här under är en länksammanställning av det jag skrivit. Om att vara fosterbarn. Om fosterfamiljer. Mina tankar och funderingar. Journaler från BUP och socialsekreterare inkluderade.

Varför jag väljer att skriva om detta.

Underlaget till LVU-placeringen.

Del 1

Del 2

Del 3

Del 4

Del 5

Del 6

Del 7

Del 8

Fosterfamiljer, mina tankar, med inkluderade journaler (del 8)

Åttonde delen.

Tiden på akutbarnhemmet kändes som en slags vila. Psykiskt var jag helt slut och tom och det kändes bra att komma bort från allt det svarta och ångestfyllda som tiden på tonårshemmet varit fyllt av. Visst hände dåliga saker även här, men det blev inte de stora dramatiska sammandrabbningarna. Personalen verkade förstå. De lät mig hållas. De tålde. Min socialsekreterare hittade snabbt ett hem, familjen Blom. Jag hälsade på och det bestämdes att jag skulle flytta dit. Även om familjen verkade bra och trevliga kändes det som att allt gick för fort. Jag var säker på att också den här familjen skulle trötta. Förmodligen redan efter några månader. Så jag försökte dra ut på det hela så gott jag kunde. Få dem att tröttna innan jag ens flyttat dit. Jag orkade inte med ytterligare upprepning om att alla sviker och överger. Jag orkade helt enkelt inte. Dock var familjen ihärdig och jag minns att herr Blom efter att de hälsat på mig på akutbarnhemmet kramade om mig och sa "var inte orolig, för det är jag!" och jag hade svårt att låta bli att le.


BUP-journal 900122 "Telsamtal från socialsekreterare. Hon meddelar att T nu är placerad på barnhem några mil utanför stan efter att ha provat familjehem som inte var så lämpligt och att hela hennes situation är mycket besvärlig. Just nu lugnt men mer långsiktig lösning måste till. BUP dock ej aktuellt för närvarande."

Soc-rapport 900125 "Ringt akutbarnhemmet och talat med en ur personalen som säger att det går bra med T och hon har ännu inte visat tendenser på att spela ut personalen, hon är ganska lugn. Informerar om att u t kommer att åka upp till familjen i inlandet, familjen Blom framöver och ge dem information i ärendet och efter det får de återigen känna sig för, men att redan efter en snabbinfo om T känner att de vill fortsätta diskutera kring en placering hos dem framöver. T går sina lagstadgade 5h/v i skolan samt praktiserar på en sporthall några timmar per dag och det gör hon utan att bråka. U t besökte akutbarnhemmet den 15 jan. efter det att T varit där någon dag och då gick vi igenom med personalen hur T:s vistelse är tänkt hos dem och att den ska pågå till dess vi fått tag i ett familjehem som vi anser har möjligheter att klara av T. U t har haft ett par kontakter, men ingen förutom familjen Blom har varit intresserade, men de är å andra sidan mycket intresserade. Avvaktar besöket hos dem 8 feb."

Soc-rapport 900201 "Ringt akutbarnhemmet och talat med en ur personalen. Hon tycker att det går ganska bra med T. I helgen försökte provocera personalen utan att lyckas och då sa hon skämtsamt "du ska bli arg och slänga i dörrarna, det är så dom brukar bli". I helgen hade hon hotat med att rymma men det blev inte av och personalen tror att det fortsättningsvis skall gå bra. De är inte så lättprovocerade dem hon har omkring sig. Personalens uppfattning är att det som gäller med och omkring T och det kommer att handla om detta när hon kommer till en ny familj, vilket hon gruvar sig för. Hon är rädd för sina egna reaktioner. Informerar personalen att den 8 feb. åker vi upp och träffar den tilltänkta familjen och dagen efter hör jag av mig till akutbarnhemmet."

Soc-rapport 900220 "Besök hos familjen Blom igår tillsammans med föreståndaren från akutbarnhemmet samt T och u t.  Besöket var bra och makarna Blom tog emot T på ett mycket bra sätt och T verkade ganska nöjd med träffen, men innan vi var tillbaka började hon med sitt gamla vanliga prat om att hon inte skall flytta. Personal från akutbarnhemmet ringde i morse och sa att hon börjat på samma sätt när hon kommit tillbaka dit och han vill bara veta vilken linje de skall hålla. Jag säger att det inte finns något annat alternativ för T och överenskommelsen gäller, nämligen att till helgen åker makarna Blom och träffar T och nästa vecka kommer de och hämtar T för att åka norröver till fru Bloms släkt. Och under sportlovet vill de lära känna T bättre så att de vet mer om varandra innan allvaret börjar, då skolan skall börja. T har missat skolgången förutom de 5 timmar per vecka skolan gett henne på akutbarnhemmet. Makarna Blom kommer att åka och träffa T och då återstår att se om hon finns där då eller om hon väljer att rymma. Hon brukar använda den metoden. Herr Blom säger att det kändes bra för dem med mötet med T och framförallt fru Blom kände mycket för henne och de hoppas att hon skall flytta till dem. Avvaktar vad som händer framöver."

Soc-rapport 900226 "Ringt herr Blom för att höra hur besöket på akutbarnhemmet gick och både han och fru Blom tycker det var ett bra besök. T hade först hotat att hon skulle rymma, men det blev inget av med det. Herr Blom tycker att T och fru Blom fick speciellt fin kontakt och de var överens om att de kommer på torsdag för att hämta henne och hon ska stanna och lära känna dem bättre under sportlovet. Båda makarna Blom ser fram emot att T kommer till dem och hon har talat med skolan där. I praktiken skulle det innebära att T flyttar för gott på torsdag men jag säger till herr Blom att hon kan hinna krångla en del innan allt är klart."
"Ringer och talar med personalen som bekräftar att besöket av T:s blivande familjehemsföräldrar var ett bra besök. Visst har T funderingar omkring flytten, men hon måste få fundera och även krångla till det. T har velat tala med u t men vid det telefonsamtalet ångrade hon sig, hon har inget att säga. På eftermiddagen ringer personal från akutbarnhemmet och säger att T vill prata. T säger att hon vill skjuta på den definitiva flytten. Hon vill först tillbaka till akutbarnhemmet någon dag. Hon är på det klara med att det är till detta hem hon skall och det har hon inget emot. Jag lovar henne att tala med familjen Blom om detta. Senare under dagen ringer u t och talar med herr Blom om T:s reaktion. Han säger att han avlyser släpvagnslånet och de avvaktar flyttning av möbler och att de ska hålla kontakt med akutbarnhemmet under veckan. De skall göra allt för att det skall bli bra och herr Blom förstår mycket väl att det känns hotfullt och jobbigt för T att komma till en ny familj och de skall mildra allt som går så att övergången blir så smidig som möjligt."

Soc-rapport 900320 "U t ringer och talar med herr Blom som säger att det går bra. Han berättar att det blev kris den dagen T definitivt skulle flytta dvs den 10 mars. De kom på e m  som överenskommet var, men T var helt avig och låste bl a in sig på toaletten. Efter ca 5 timmar gav hon upp och följde med. Detta var det första testet. Hon ville medvetet eller omedvetet se om de stod ut med hennes krångel, om de ville ha henne. Sedan har det löpt på bra. Hon har fått kompisar och skolan går bra. Vi kommer överens om att u t kommer upp och hälsar på tillsammans med mamma S."

Soc-rapport 900329 "Besökte familjehemmet igår tillsammans med mamma S. T var hemma och mötte oss på gården tillsammans med herr Blom. S är väldigt spänd men stämningen lättar när vi sätter oss vid lunchbordet. T far runt och visar mamman allt och vill att hon ska bry sig, men S har det just nu så jobbigt att det inte är lätt för henne att engagera sig. Vi åker in till samhället och T frågar mamma S "visst är de bra?". T vill så gärna att S ska tycka det, men S är alltid avvaktande gentemot nya människor och säger "jag känner ju inte dem än men de verkar bra". T har sagt till u t i telefon att aldrig har haft det så bra som nu. På vägen hem säger S till slut: Kan inte T bo i denna familj så kan hon aldrig göra det. Dom verkar göra allt för henne."

Soc-rapport 900420 "Den gångna månaden har gått bra och påsken var enl herr Blom mycket trevlig. Deras barn var hemma från södra Sverige och de tycker mycket om T som fått vara medelpunkten i familjen hela helgen. T är glad och nöjd. Hon har under den här tiden visat på sitt gamla mönster genom att skriva en dikt och lägga synligt. Dikten heter Ingen förstår. Makarna Blom svarade henne att de förstår och ser och att de vill ha henne och göra allt de kan för att hon skall läka. T håller kontinuerlig kontakt med sin mamma, personalen på akutbarnhemmet och tonårshemmet och hon får ofta vykort och annan post. Hon är populär bland både elever och lärare. Makarna Blom är medvetna om att det kan komma bakslag men de är glada så länge det går bra och det tycker så mycket om henne och visar det. Hon vågar visa känslor och är hjälpsam och sköter sitt rum.

BUP-journal 900528 "Tfn från socialsekreterare som meddelar att T nu är placerad i familjehem i inlandet. Har till soc sekr tackat hjärtligt då hon äntligen kommit till ett hem som hon tror kommer att passa henne precis. BUP har ingen överenskommelse om kontakt utan först om ngn person eller myndighet aktualiserar T:s situation får vi ånyo ta ställningstagande till ev handledning från BUP."

Soc-rapport 900530 "Samtal med herr Blom idag. Fortfarande går det bra i familjen och T mår allmänt bra. Den gångna helgen var T på fotbollsläger och när hon kom tillbaka sa hon spontant "så skönt att vara hemma igen". Herr Blom säger att de känner tillförsikt framöver och för honom och fru Blom finns ingen annan tanke än att T skall stanna hos dem till dess hon är vuxen att klara sitt liv på egen hand och T pratar själv i de termerna. Hon sköter skolan perfekt. De tror att de skall kunna hjälpa henne trots de störningar hon har p g a allt det svåra hon varit med om."

Soc-rapport 900619 "Hembesök i familjehemmet igår och träffade T och makarna Blom. T har haft sin mamma och småsyskon på besök i familjen i 4 dagar och tyckte det var lite jobbigt. T uttryckte till u t att hon trivs och har det bra i familjen och stämningen mellan henne och makarna Blom är fin och det märks och det märks att de verkligen tycker om T och att de betraktar henne som familjemedlem och de vill ha ansvar över henne till dess hon är vuxen att klara sig själv. Makarna Blom gör inte saker så märkvärdiga."

Soc-rapport 901017 "Ringt och talat med herr Blom. Han säger att allt är bra med T. Personal från tonårshemmet och akutbarnhemmet har besökt T och det var mycket positivt för henne. T sköter sig utmärkt och det har nyligen varit på kvartssamtal, som blev trekvart, på skolan. Hennes lärare sa att T är tillgång för klassen. Hon har öppnat upp kamraterna så att det också vågar ifrågasätta och prata. Visst är hon lite pratig, säger lärarna, men de har överseende med det. T har enhälligt invalts som ordförande i elevrådet och hon skall på kurs nu till helgen."

Soc-rapport 901206 "Ringt och talat med herr Blom. Han berättar att det är så bra i familjen och att T är helt inne i familjen. Hon pratar jämt i termerna "vi" numera. T har tänkt söka teaterlinje i Norrbotten fr o m hösten 1991 men vet att det är svårt att komma in så vi får se vad som händer. Herr Blom säger att fru Blom har släkt där och T får gärna bo där och de tar i så fall ansvar över henne jämsides med makarna Bom. Herr Blom säger att T talar om allt som händer omkring henne i skolsituationer och i övrigt och att fru Blom är hennes förtrogna."

Soc-rapport 910220 "Ringt och talat med herr Blom som berättar att allt är bra runt T. Hon ska upp till Norrbotten och göra inträdesprov till teaterlinjen och herr Blom ska skjutsa henne. T har sagt att det är ett himmelrike som hon har det jämfört med hur hon haft det tidigare och det är ett stort erkännande för att komma från T. Herr Blom säger att de tycker så mycket om T att de nästan hoppas på att hon inte kommer in på skolan i Norrbotten, men att de självklart stödjer henne om det blir så."

Soc-rapport 910726 "Besök i familjehemmet igår och träffade T och makarna Blom. Vi går igenom hur det kommer att se ut framöver för T eftersom hon kommit in på teaterlinjen. T mår bra och är idag en lugn och harmonisk och balanserad tjej som kan se bakåt på sitt liv och analysera det som hänt och varför det varit så mycket problem under åren. U t:s uppfattning är att T kommer att klara av att gå i skolan i Norrbotten om det inte blir något särskilt, att hon kommer ihop sig med lärarna. Skulle något ske flyttar T tillbaka hem till makarna Blom utan varsel, placeringen kommer således att fortsätta vara placerad som tidigare."

Soc-rapport 920210 Sammanfattning av senaste tidens händelser: "T har hoppat av teaterutbildningen och från årsskiftet är hon tillbaka hos makarna Blom. Hon kände sig inte mogen, sa att hon själv kände att det var en nedåtgående spiral och att hon ville ta det säkra före det osäkra. T kommer ev att söka till utbildningen igen nästa höst. T har även sökt praktik via ungdomscentrum och jobbar på således på biblioteket och musikskolan. Fru Blom säger att det är bra att T kom hem igen och att det var T själv som tog det beslutet." 
"Ringt och talat med hett Blom. T är fortfarande kvar på biblioteket och musikskolan. Hon är omtyckt och trivs bra. T kommer förmodligen att söka till teaterutbildningen igen till hösten, men ibland talar hon även om att gå folkhögskola så det är osäkert vad det blir. Hon har börjat i EFS gospelkör och är ute och uppträder med dem ganska ofta. T börjar bli mindre och mindre beroende av sin mamma, vilket har varit ett symbiosförhållande tidigare. T har återigen klippt av sitt hår och har bara en uppåtstående lugg kvar. Hon är fortfarande självdestruktiv trots att hon mår bra nu."

Soc-rapport 920326 "Hembesök i familjehemmet igår och träffade familjehemsföräldrarna i hemmet och T i sitt arbete på biblioteket. Det är ett ungdomsjobb hon har. Makarna Blom tycker att det går bra och och att T mår bra.T:s kontakter med mamma S sker mest på telefon, men nästkommande helg skall T åka och hälsa på henne. Herr Blom och u t åker till biblioteket och pratar även med ett par av personalen och de berömmer T för att hon är duktig i sitt jobb. T säger att hon tvekar ifall hon åter ska till teaterlinjen eller inte och att hon har tankar om att utbilda sig inom kyrkan."

Soc-rapport 920326 "Ringt och talat med fru Blom ang vad det blir för T fr o m hösten. Hon har fått ja från teaterlinjen men har även sökt bibellinje på folkhögskola, men inte fått svar ännu. Blir det nej kommer hon att gå teaterlinjen. Risken finns att hon misslyckas igen men som det är med T är det heller ingen vits att försöka hindra henne med de följder kan få. T har skött arbetet på biblioteket väldigt bra och det är en mätning på vad hon klarar av och det är viktigt att hon kan arbeta med andra. T funderar på allvar ett yrke inom kyrkan och umgås mest med vänner inom EFS."

Soc-rapport 920602 "Herr Blom ringer och vill tala om att det varit problem omkring T i helgen och de hade tänkt reda upp detta utan att blanda in u t. Makarna Blom har varit bort några dagar under helgen och deras grannar har tagit ansvar över T, vilket de gjort förut och det har aldrig varit några problem. Några ungdomar och T ordnade en fest i familjehemmet och en av flickorna blev sjuk och de tog makarna Bloms bil och den voltade och blev totalhavererad. T ringde direkt till makarna Blom men ljög då och sa att en av killarna hade körkort, vilket inte var sant och det var även T som körde och hon är för ung för körkort.  Det är en djupt ångerfull T som tar på sig det hon gjort och de hade kommit överens om att ungdomarna gemensamt skulle ersätta kostnaderna efter skadorna. Nu säger herr Blom att polisen hört av sig och då blir det ett annat läge och han förstår att anmälan kommer till u t och då vill de vara uppriktiga. U t säger att det är deras skyldighet att alltid vara det. Herr Blom förstår att detta kan inverka på på T:s möjlighet att ta körkort nästa år. T kommer att kallas till förhör..."

Soc-rapport 920610 "Ringt familjehemmet och talat med T som berättar om det som hänt. Hon är ångerfull och kan inte riktigt förklara varför det skedde och förnekar att hon varit onykter, vilket u t tar med en nypa salt. Hon har varit på förhör hos polisen och vad det blir av det här vet hon inte. T förstår att det här kan inverka på att hon ska få ta körkort när hon fyller 18 år i juni nästa år. Polisrapporten har ännu inte kommit hit men lär väl göra det. Hon har flera åtalspunkter, bl a tillgripande av fortskaffningsmedel och olovlig körning. T säger att hon varit uppriktig mot polisen, även om de hade svårt att tro henne, men att hon först ljög för makarna Blom, vilket de upplevt som svårt. T säger att hon inte kommer att börja teaterlinjen igen även fast hon kommit in. Utbildningen har ändrats, till det sämre, enligt T. Hon vet inte heller säkert vad hon kommer att göra till hösten eftersom hon inte hört något från folkhögskolan ännu. Kommer hon där blir det på dispens eftersom man egentligen ska vara 18 för att gå där. Hon ska fjällvandra under sommaren och även vara lägerledare på ett EFS-barnläger."

Soc-rapport 920722 "Ringt och talat med fru Blom. T jobbar på EFS-läger denna vecka. Det är lugnt omkring henne och det som hände för en tid sedan har gjort att T fått bättre insikt och hon umgås inte längre med de som var med på trippen som slutade med dikeskörning och ramponerad bil. T har kommit in på folkhögskolan och börjar där till hösten. Utbildningen är ettårig, men fru Blom tror att hon vill fortsätta att utbilda sig och efter 18-årsgränsen får man ta ställning till hur det skall se ut. Det troliga är att T behöver familjehemmet till dess hon är 20 år och att hennes utflyttning från familjehemmet sker successivt och att hon har arbete och bostad den dagen det är aktuellt. U t vet vilket svagt käril T ändå är, om hon flyttar ut för tidigt kan hon hamna i missbruk och dåligt leverne. Jag informerar fru Blom om vem de skall vända sig till efter den 1 augusti då u t går i pension."

Soc-rapport 921110 "Besöker T på folkhögskolan. Det är första gången jag träffar T. Hon är glad och entusiastisk inför studierna på folkhögskolan. T trivs mycket bra både med skolarbetet och livet utanför. Hon går i en liten klass och stämningen verkar vara mycket bra. T bor på skolan och det fungerar bra. Hon har många fritidsaktiviteter, spelar innebandy, håller på med musik mm. T berättar öppet om relation till mamma som inte alltid är helt lätt. Mamma S är mycket avundsjuk på makarna Blom och tycker att T prioriterar kontakten med dem framför kontakten med henne. T medger också att det är så. Makarna Blom har kommit att betyda mycket för henne. Hon visar kort och berättar hur hon hamnade hos makarna Blom. T har inga absoluta planer inför framtiden men vill gärna fortsätta inom samma område. Vad det gäller händelsen i somras då T körde av vägen med familjehemmets bil så är det snart rättegång, vilket T oroar sig mycket för."

Soc-rapport 930505 "Besök i familjehemmet. Träffar inte T då hon hon fortfarande är på folkhögskolan. Vi diskuterar T:s situation Hon mår jättebra men har börjar oroa sig över vad som händer då hon fyller 18 år. Samtidigt är det en dag hon har sett fram emot nästan hela sitt liv eftersom det är den dagen som LVU:n ska upphöra. Alla är eniga om att placeringen bör fortgå åtminstone ett år till. T har genomgått en otroligt positiv utveckling i familjehemmet, men man får inte glömma att hon ändå är en skör flicka med allt det hon har med sig av separationer och besvikelser. Vi kommer överens om att jag ska tala med henne innan jag förlänger placeringen."


Här slutar rapporterna. Tvärt. Inget mer finns nedtecknat.

När jag flyttade till familjen Blom kändes det på något sätt "hemma" på en gång. Redan efter första veckan frågade de ifall jag ville gå på disco på fredagen. Jag blev direkt misstänksam. Trodde att de drev med mig. Inte kunde de väl lita på att jag inte skulle rymma? Men de sa att de skulle skjutsa in mig och att jag kunde ringa när jag ville ha hämtning. Efteråt har de berättat att de inte alls litade på mig. Att de var säkra på att jag skulle rymma. Men de tänkte att det var en bättre strategi att låta mig visa i handling ifall de kunde eller inte kunde lita på mig. I efterhand har även jag talat om för dem att jag hade en rymningsplan med telefonnummer och adresser i plånboken ett helt år efter att jag flyttade dit. Jag behövde den dock aldrig och de behövde aldrig hämta upp en rymling.

Det finns inga BUP-journaler efter jag flyttade till familjen Blom. Även frekvensen på Soc-rapporter minskar dramatiskt. Kanske för att familjen Blom inte hade så mycket att rapportera. Deras syn var att det inte var några konstigheter ifall det skedde missöden. Att sånt går att lösa inom familjen. Att alla familjer har dispyter och krångel ibland. Det var definitivt inte problemfritt i familjen. Jag gjorde dumma saker. Tonåringar gör det. Men i stället för att problematisera varenda liten sak, varje litet utspel och ringa socialsekreteraren varje gång, så löstes det inom familjen. Och det var väl just det som gjorde att allt flöt på; för första gången någonsin kände jag att jag tillhörde en familj. Jag bodde inte hos dem, jag bodde med dem.

För att säga det extremt enkelt: Det behöver inte vara så komplicerat. Visa kärlek, var en familj. Och låt inte fina ord stanna på pappret.

Känslomässigt försvann förstås inte allt inre kaos. Jag var skadad. Jag var störd. Med all säkerhet mer än jag skulle varit om jag som liten fått hjälp. Om jag fått någon att prata med. Någon som kunde hjälpt mig bearbeta de saker och händelser som inget barn ska behöva uppleva. Tyvärr fick jag aldrig den hjälpen. Det var många gånger nära. Men nådde aldrig fram. Det är för mig det mest bedrövliga och tragiska i den här historien.

Det här är som sagt min historia. Det finns mängder av andra liknande historier där ute. Det ska inte behövas. Kan vi bestämma det?

Fosterfamiljer, (eller mest tonårshem denna gång) mina tankar, med inkluderade journaler (del 7)

Sjunde delen.

Sommaren innan flytten till tonårshemmet tillbringade jag hos mor och hennes sambo. Jag hade höjt honom till skyarna från första början. Han var bra för henne, en nykter alkoholist. I hans sällskap drack hon inte lika mycket. Åtminstone inte till en början. En kväll hade de fest hemma, tillsammans med grannar och några människor jag inte kände. Det var till en början en trevlig kväll. Mors sambo såg till att det ständigt fanns alkohol i allas glas och till slut blev min mor så full att hon somnade. Han försåg även mig med alkohol. Jag var fjorton år och inte van att dricka. Jag blev full, så full att jag knappt kunde stå på benen. Så jag gick upp till mitt rum för att sova. Hur lång tid som sedan gick eller vad klockan var vet jag inte. Det jag minns är att jag vaknade av att mors sambo låg ovanpå mig. Han var tung, svettig och hans andedräkt luktade av "ettans" snus. Det gjorde ont. Jag frös till is. Både min kropp och själ stängde av. Stängde ner. Än i dag klarar jag inte av lukten av "ettan". Doftminnet är alltför starkt. Min kropp spänner sig och jag får andnöd. Om jag vid den tidpunkten hade någon som helst kärlek till mig själv kvar försvann den fullkomligt den kvällen och ersattes med idel självförakt och hat.

Hans nattliga besök fortsatte hela sommaren. Jag gjorde inget för att hindra honom. Det låste sig. Jag tystnade. Låg platt och stel. Uthärdade. Han försökte även "muta" mig med pengar. Vissa gånger när han med bil hämtat mig från någon kompis kunde han stanna på en p-ficka och säga att jag kunde få en femhundring om jag "hjälpte" honom. Jag försökte ofta komma undan genom att till exempel säga att jag hade huvudvärk, eller mådde dåligt. Ibland funkade det och han lät mig vara.

När min socialsekreterare hälsade på en dag under den sommaren och mer detaljrikt berättade om när och hur jag skulle flytta till tonårshemmet var det en stor lättnad. Snart skulle jag få komma bort från detta, bort från honom. Dock fortsatte jag att tala väl om honom. Han var ju ändå bra för min mor.

Väl på tonårshemmet gick det bra första tiden. Jag tyckte det var lite spännande och det kändes tryggt och enkelt att få identiteten "hon som bor på tonårs". Men hemmets pedagogik rimmade illa med hur jag ville att tillvaron skulle vara. Att sköta sig var lika med belöning. Missköta sig lika med bestraffning. Det blev mycket bestraffning. Även mycket kollektiv bestraffning. På kvällarna gick personalen runt med en svart sopsäck och tittade på våra rum. Fann de exempelvis en strumpa på golvet plockades den upp. Ville vi ha tillbaka den kostade det två kronor. Hade vi inte bäddat sängen kostade det tio kronor. Löste ut våra tillhörigheter gjorde vi på fredagar, efter att vi kvitterat ut veckopengen på femtio kronor. Ungdomarna var uppdelade som "nyingar" och "gamlingar" där gamlingarna som redan hade bott där ett år fick väldigt mycket mer frihet än oss nyingar. Efter ett tag blev jag frustrerad över att inte få några som helst friheter även fast jag ansåg att jag skött mig exemplariskt. Personalen tyckte inte det spelade någon roll. De visade tydligt att de inte litade på mig, eller någon annan ungdom heller för den delen. Strax därefter lärde jag mig förstå det sköna i att berusa sig. Alla intagna ungdomar hade såklart olika saker i sitt bagage. Många hade en drogproblematik och jakten på att berusa och droga sig var det primära för dem. Jag var helt grön på det området, förutom att jag druckit lite alkohol under sommaren. Men när jag fick chansen att testa var jag inte sen med att göra det. Det första jag provade var att sniffa. Någon av ungdomarna hade kommit över lim. Jag hamnade i en skön värld. Utan bekymmer. Utan tankar. Även om ruset var kortvarigt kände jag att det var just berusning som behövdes för att slippa smärtan och ångesten i tillvaron. Jag började använda allt jag kom över. Tabletter, lim, bensin, eller hasch - det spelade ingen roll, bara det gav ett rus. I vardagen började jag strunta i allt. Orkade inte. Kände mig värdelös och misstrodd och varför sköta mig när inget bra kom ut av det? Mitt vokabulär bestod i huvudsak av två ord: "jag vägrar"


BUP-journal: 890926 "Telsamtal från soc.sekr som på detta sätt vill meddela att T kan behöva bedömas av barnpsykiater då hon f n befinner sig på rymmen från tonårshemmet där hon varit placerad sedan höstterminens start. T accepterar inte placeringen och säger sig vara beredd att straffa ut sig om inte annat så genom att ta sitt liv. Hon har också en kompis från tonårshemmet med sig när hon rymmer, vilket hon gör titt som tätt. Placeringen på tonårshemmet ska fortsätta. De har inte på något sätt givit upp T utan hon ska åter dit men först ev suicidriskbedömning. Meddelat detta till bakjouren som är informerad om T:s situation."

Soc-rapport 891020 Sammanfattning sedan T kom till tonårshemmet den 21 aug 89: "Turerna omkring T har varit många sedan hon kom till tonårshemmet.Hon har rymt många gånger och bland annat hunnit med en tur till Stockholm tillsammans med en annan flicka på tonårshemmet. De tog vid det tillfället själva kontakt med polisen där och de fick sova över på ett barnhem och de skickades tillbaka med flyg dagen efter. Även efter den "utflykten" har T rymt och hämtats av polis i olika lägenheter. Senaste rymningen har skett denna vecka och nu är hon åter på Tonårshemmet och går i skola där eftersom hon inte skött skolarbetet på sin vanliga skola. Under alla rymningar har T:s mamma varit informerad hela tiden och hon står fast vid att T ska vara kvar på tonårshemmet och att hon inte kan ta hem henne, eftersom mamman vet att det inte skulle fungera alls. Idag på morgonen ringer T:s ena kontaktperson och berättar att T inte rymde igår som de befarade eftersom hon satt med jackan på hela dagen och vägrade göra något eller gå i skolan. Igår kväll när kontaktpersonen kom upp till henne på rummet hade hon rakat av sig håret förutom en liten tofs hon lämnat på den främre delen av huvudet. Kontaktpersonen säger att hon blev helt förstummad att se T med håret bortklippt. T hade uttryckt sig så att hon önskat att det var den 21 aug. och att hon fått börja om. Hon sa också att hon tänkt på att hon inte kunde visa sig för mormor. T gick till skolan i morse och ställde upp på att laga frukost till alla på hemmet och det är något hon vägrat tidigare. Vi får se hur det utvecklar sig. Möjligen kan en förändring ha skett med T, men vi kan inget säga förrän vi sett vidare utveckling."

Soc-rapport 891030 "Lennart från tonårshemmet ringer ang att han och den andra kontaktpersonen måste få komma in med T direkt på morgonen för ett samtal. Nu är gränsen nådd över vad personalen kan stå ut med vad det gäller T. Hon har slagit den den ena kontaktpersonen i magen två gånger och en av de boende i ansiktet och nu menar kontaktpersonen att vi tillsammans måste markera för T att händer det igen så kommer de att skriva ut henne och frågan är till vad. Efter en dryg halvtimme kommer de och vi för ett samtal omkring det som skett och vi tar upp ev alternativ och u t:s förslag är endast att T läggs in på BUP ett tag och vad som blir sedan går det inte att svara på i nuläget. T blir väldigt orolig och ledsen och till BUP vill hon inte och säger att hon inte heller skall följa med till tonårshemmet. Hon rusar på dörren och en av kontaktpersonerna springer efter och hon hotar att hon ska ta sitt liv, vilket man inte kan nonchalera i det tillstånd T är i nu. Vi kommer överens om att u t kontaktar BUP idag och och förbereder barnpsykjouren om att T kan komma in akut. Får tala med läkare och de menar att de måste ställa upp och hjälpa personalen på tonårshemmet och att T måste få komma in akut om det blir aktuellt. Får även tala med kurator och även hon anser att hon måste tas in om det fortsätter. Hon menar också att risken att hon även kommer att slå personalen där är överhängande och att hon bara sticker därifrån, men det får vi ta då."

Soc-rapport 891101 "T:s kontaktperson ringer och berättar att hon sitter på konferens men fått meddelande om att T idag på morgonen slagit en personal igen och att personal är på väg till BUP med T. Frågan är hur det skall kunna behålla henne där om hon gör personalen illa."


BUP-journal 891101 "Jouranteckningar: Jourfall p g a aggressivitetsproblematik. Samtalar med T och personal från tonårshemmet. 14-årig flicka som vistats på tonårshem, tidigare långvarig kontakt med barnpsyk och fått diagnosen kontaktstörning och familjerelationsproblem. Sista veckan en hel del aggressivitetshandlingar från T:s sida. Detta har kulminerat sista dagarna då då hon slagit till både personal och kompisar. Erbjöds kontakt hit till kurator igår, men personal från hemmet ringde och avböjde tiden då man tyckte sig ha problemen under kontroll. Idag på morgonen har dock T på nytt slagit till en personal. Man kommer därför in tre man med T, har närmast fått släpa hit henne. Man vet ej hur man ska hantera fortsättningen. Psyk status: T ger god emotionell kontakt. Stämningsläget neutralt. Inget psykotiskt. Orienterad gånger 3. Förnekar suicidtankar. Bedömn o åtg: Relationsproblematik med en del aggressivitet. Vi samtalar en del runt det aktuella och hur man ska göra i fortsättningen. Jag finner ingen indikation för inläggning akut utan ser detta snarast som kontrakindicerat. Det framkommer i samtalet mellan T och personal att om detta beteende fortsätter kommer man att bli tvunget att flytta T från hemmet och detta vill hon egentligen inte. T accepterar kontakt med barnpsyk, vi planerar sådan inom en vecka. Jag har kontaktat kurator som tidigare har kännedom om T. Behov av handledning för personalen finns även. Vid ev problem före återbesöket tar man kontakt med barnpsyk jouren."

BUP-journal 891107 "T kommer tillsammans med kontaktperson från tonårshemmet. Stämningen är tryckt. Enl överenskommelse har kontaktpersonerna tid men här dyker T upp med sin ena kontaktperson eftersom hon vid joursamtalet förra veckan tackat ja och då uttryckt en önskan att komma hit för att prata med någon. Försöker under samtalet ta kontrollen över detta vilket inte lyckas, vi tycker att hennes förslag inte är till någon hjälp. Förslaget som innebär att hon sitter utanför vilket medför risk för rymning eller att hon samtalar med mig medan kontaktpersonen sitter utanför. Ser att konflikterna finns på tonårshemmet mellan personal och T och mellan andra ungdomar och T och att detta behöver lösas i den gruppen och inte via enskilda samtal med T. Efter skrik och bråk en halvtimme kan så T berätta om sin livssituation och det som framförallt bekymrar henne är personalombyten, 8 personal och att hon inte vill vara där utan i familjehem. Förstår inte varför hon inte blir placerad där och lägger då skulden på soc sekr varför vi uppmanar henne att kontakta henne och får förklarat för sig orsakerna till placeringen på tonårshemmet. Fortsatt planering: Tonårshemmet erbjuds handledning till kontaktpersonerna, T avböjer all kontakt med BUP vilket synes mest ändamålsenligt nämligen att alla samtal och all handläggning sker på tonårshemmet. Tonårshemmet hör av sig för planering av handledning."

Soc-rapport 891108 "Ringer tonårshemmet för att höra vilket beslut som fattats gällande T. De säger att de ska skriva ut henne och att beslutet var enhälligt, men att T får stanna kvar den tid vi behöver för att ordna något annat för henne. Personalen har insett att det bara blivit sämre för T sedan hon kom till tonårshemmet. BUP kan inte heller ta emot T. Hon skulle sätta snurr på de som redan finns där med allt vad det innebär. Lösningen för T vet ingen och det lär inte finnas någon annan utväg än att försöka få tag på ett par stabila vuxna utan barn som kan ägna sig bara åt henne och vi får sätta oss ned och tänka igenom vad vi ev kan göra"

Soc-rapport 891109 "U t ringt och talat med familjen Holm angående möjlighet att de kan ta hand om T under en kortare tid i avvaktan på att någon annan resurs hinner ordnas till henne. De har tänkt sedan igår eftersom första kontakten togs då. Båda känner mamma S ganska väl, de bor inte så långt ifrån varandra och har en bra relation till S och hennes sambo. Vi har ett långt samtal och kommer överens om att u t hör av sig nästa vecka för vidare diskussioner och det efter att u t haft ett samtal med T. Hon måste få vara med och känna om hon vill träffa dem och vi får se om detta är en tillfällig lösning. Vi går inte in så djupt i diskussioner om T:s problem och de vet redan mkt om henne via mamma S eftersom T bodde hemma under sommaren."

Soc-rapport 891120 "T och hennes kontaktperson på besök och det är för att tala om för T att hon inte skall vara kvar på tonårshemmet längre. Hon blir ledsen och lite förvirrad. Hon menar att nu går det bra för henne att bo där och då ska hon ut därifrån. Vi tar upp med henne att ända sedan hon kom till tonårshemmet tjatat om att hon inte vill vara där och det har hon visat genom rymningar och uppträdande på hemmet. Vi för in det på att det kanske är bäst för henne att få komma till ett hem med två vuxna personer, vilket hon också bett om och att vi till att börja med har ett hem att bo i till dess någon permanent lösning finns för henne och att hon så småningom skall slussas ut från tonårshemmet. U t skall höra av sig så snart T skall följa med till det nya hemmet."

BUP-journal 891121 "Avslutande handledningssamtal med kontaktperson. Kommer till detta samtal för att diskutera föregående möte där T deltog samt den ytterst svåra situation som föreligger på Tonårshemmet. Beslut är nu fattat att T måste lämna tonårshemmet men hon har nu sagt att hon skall rymma tillbaka, att hon inte tänker lämna utan vara kvar. Sociala söker familjehem och har mer eller mindre redan ordnat en plats i ett hem utanför stan. Det som blir temat i handledningen är hur tonårshemmet på ett bra sätt för T ska avsluta kontakten. På något vis känns det som om flickans situation berör oss alla djupt och att såväl tonårshemmet som BUP aldrig kommer att kunna sluta fundera kring hur man på bästa sätt ska hjälpa henne vidare i livet."

Soc-rapport 891123 "Besök tillsammans med T hos familjen Holm för att prata igenom att T förmodligen kommer att bo hos dem, åtminstone en tid. Allt beror på hur det utfaller, om T känner att hon vill bo i familjen och om de känner att de vill ha T. I samtalet deltar båda makarna Holm och T är väldigt öppen emot dem och efter träffen är T väldigt nöjd. Hon ska vara hos dem från fredag till lördagkväll och sedan får hon åka dit igen och känna sig för inför julen och därefter är det meningen att hon flyttar efter nyår."

Soc-rapport 891127 "T ringer idag från tonårshemmet och undrar över sin situation och hur det blir framöver. Helst av allt vill hon bo kvar på tonårshemmet. Talar även med hennes kontaktperson och han säger att han känner att T vill stanna kvar hos dem men att han inte ensam kan bestämma det. T tar upp att hon vill följa med gruppen upp till fjällen till nyår. Tar upp detta med kontaktpersonen men han vågar inte lova något innan han pratat med gruppen. Han tycker att T ändå mår bra."

Soc.rapport 891211 Sammanfattning senaste tiden. "T är definitivt utskriven från tonårshemmet sedan i torsdags efter det att det varit en hel massa trassel omkring henne. Redan för en månad sedan tog personalen beslut om att hon skulle skrivas ut. Det finns både de som vill ha henne kvar på tonårshemmet och tvärtom. vad som ledde till det slutgiltiga ställningstagandet var att T slog en personal och hotade en av kamraterna på hemmet och att hon rymt vid ett flertal tillfällen. T är mkt ledsen över att hon inte får vara kvar och hon har försökt få personalen att ändra på beslutet utan framgång. T har gått ner sig på vistelsen på tonårshemmet. Hon har använt thinner hasch och sprit, vilket hon inte gjort förr. Hon har inte heller skött skolan vilket också är nytt i hennes beteende. Nu finns hon hos sin mamma och där skall hon stanna över jul och nyår. Mamma S vill helst att hon stannar för gott, men det beror på hur T kommer att sköta sig framöver. U t tog fram ett familjehem 5 km från mamman, ett bra hem med förstående människor, men där vill hon inte heller vara efter att ha vistats ett veckoslut i familjen. T vet inte alls själv vad hon vill, men hon ska fira jul som vanligt hos morfars. Alternativet är att akutbarnhemmet lovat ta T med omedelbar verkan när det blir kris hos S och sedan har vi ett bra familjehem i inlandet och ett till alt. är en storfosterfamilj i samma trakt. Det finns en chans att det finns en plats ledig där ganska snart. Har talat med S idag och hon tycker att helgen gått bra. T har inte haft några utspel. Vi kommer att ha täta kontakter för att följa utvecklingen med T. Anmälningsärendet har gått till nämnden i vanligt ordning."

Soc-rapport 891215 "Onsdagkväll 13/12 ringde kontaktpersonen från tonårshemmet till u t:s bostad och berättade att T berättat för en av sina kamrater på tonårshemmet att T utsatts för otuktigt beteende gentemot henne och detta har hänt vid några tillfällen i sommar och även nu under den korta tid hon bott hemma efter utskrivningen från tonårshemmet. U t sa till kontaktpersonen att det verkade osannolikt, men att man alltid måste ta sådana anmälningar på allvar. Kontaktpersonen hade bestämt sig för att hämta T hemma hos mamma S och de tillsammans skulle gå till polisen dagen därpå. Talade med S och hennes sambo samma kväll och S sa att hon inte visste vad hon skulle tro, men att även hon haft misstankar mot sambon. Han förnekade givetvis allt under telefonsamtalet, men vi gick inte närmare in på skuld eller inte, eftersom det är polisens sak i första hand att utreda det. Dagen därpå ringde u t till akutbarnhemmet för att boka plats där i avvaktan på något annat och där finns plats för henne. Kontaktperson och T kom på besök på e m efter polisförhöret och träff med incestgruppen. Kontaktperson ordnade så att T får bo på tonårshemmet en vecka framåt och att u t lovade att kontakta T:s mormor och höra efter om det är okej att T får komma dit till jul. Vid dagens besök var T lugn och samlad och hon tycker det känns bra att fått lätta sitt samvete. Detta har varit svårt för henne att bära. Vidare öden för T får diskuteras under hennes vistelse på akutbarnhemmet."

"Talade med S i morse och nu har hon vänt helt och ställer sig nu på sin sambos sida och beskyller T för att bara ha diktat ihop hela historien för att göra sig intressant. I stort sett lyssnar jag på hennes samtal liksom på sambons och säger att polisutredningen får ta över och åklagare bedöma om han ska åtalas eller inte. S säger att hon helt ska överge T och att hela släkten kommer att göra likadant. Det går inte att föra ett vettigt samtal med S. Hon behöver lugna ner sig och lär väl återkomma framöver."

"U t ringer personal på akutbarnhemmet och talar med personal för att höra ang julen och T:s möjligheter att få fira jul där ifall morfars säger nej. Det går bra. Ringt och talat med T:s mormor. Hon säger på direkten att hon inte tror på T:s uppgifter, utan att det rör sig om fantasier av en flicka som börjat knarka, vilket inte är sant, men det är en annan sak. Mormor vet inte om hon orkar ta emot T under julen. Hon vill tänka på det. Försöker få mormor att se på det hela som att T är en mycket olycklig flicka och att de inte bör stöta ut henne från familjen för detta som nu hänt oavsett vad polisutredningen nu leder till. Mormor veknar och säger att visst känner hon för T och det känns hemskt att tänka sig att T ska vara på akutbarnhemmet på julafton. U t lovar att återkomma till veckan. Efter en stund ringer T och är så ledsen. Hon har talat med S och fått en rejäl utskällning och S säger att allt är uppdiktat av T och hon inte vill se T mer. S hade också berättat att hon ringt till T:s tidigare familjehemsföräldrar och att de ställer sig på sambons sida. T är jätteförtvivlad över att S blandat in så mycket folk i det här. U t råder T att ligga lågt och inte höra av sig till S och T säger spontant att hon inte törs åka hem till morfars i jul. Hon tror att det under alla omständigheter blir jobbigt och hon är rädd att mammans sambo ska vara där."

Soc-rapport 900109 "T har valt att inte bo kvar på tonårshemmet, som hon hade möjlighet till enl den personal u t talat med. Anledningen till att T nu väljer akutbarnhemmet är enl vad hon själv säger för att hon vet att hon måste komma till ett familjehem efter vistelsen på tonårshemmet är över och det är lika bra att det sker nu..."

Soc-rapport 900111 "Ordförande informerad om att T flyttar till akutbarnhemmet och vad som är tänkt framöver. På måndag skall u t åka dit och träffa T och personalen där. T anmäls i kommunens skola omg. enl u t:s kontakt med föreståndaren idag."


Jag hade mått fruktansvärt dåligt under hösten. Över livet. Vad som hänt under sommaren. Tvingas bära det inom mig själv. Allt kändes som ett kaos som bara eskalerade i takt med hur jag gödde kaoset. Jag hade ingen aning om vad jag ville bara vad jag inte ville. Till exempel ville jag inte flytta till familjen Holm. Jag fick panik när jag förstod att de ibland umgicks med mor och hennes sambo. Men jag kunde inte berätta för min socialsekreterare varför jag inte ville dit. Ännu mer panik när det istället beslutades att jag skulle bo hemma hos mor och hennes sambo. Det blev till slut ohållbart att hålla det inom mig. När allt väl uppdagades var det i princip ingen som trodde mig. Jag kände mig som den ensammaste människan i världen, men tänkte att det kanske skulle vara så. Att det inte gjorde så mycket. Bara jag fick komma bort.

Det kändes alltså bra att åka till akutbarnhemmet. Bort från allt det som kändes smutsigt och infekterat. Bort från alla människor som sa att jag ljög. Det var självklart inte enbart enkelt där, ett beteende tar tid att ändra på, men det blev så mycket lugnare inom mig. Här kunde jag vila en stund i väntan på att min socialsekreterare hittade ett nytt hem till mig.


I dag kan jag känna att jag så gärna hade önskat att någon på BUP tog allt mitt utåtagerande på allvar. Jag var fjorton år och för första gången fick jag åtminstone möjlighet att träffa någon där, men bara i all hast och inte för utröna bakomliggande orsak till allt utåtagerande beteende. Ingen var intresserad av att se mig där och då, utan bläddrade bara bakåt i sina journaler.


Fortsättning kommer att följa.

Fosterfamiljer, mina tankar, med inkluderade journaler (del 6)

Sjätte delen

Det var en enorm befrielse att få komma bort från fosterfamiljen. Jag kände till familjen K sedan tidigare och även om jag visste att det bara var för en kort stund jag skulle bo där fick jag en andningspaus. De såg mig och visade tydligt att de stod på min sida, något jag aldrig tidigare upplevt från vuxenvärlden. Direkt jag flyttade dit började de tala om en en annan familj, (i forts. kallad herr och fru Lind) endast en kilometer bort: Det var en familj jag skulle kunna få ett permanent boende hos och något som varit deras plan från första början. Varken socialsekreterare eller BUP ville först att det skulle bli tal om att flytta till familjen Lind, men antagligen var det inte det allra lättaste att hitta andra alternativ, för efter bara tre månader var jag placerad hos familjen Lind. På ett sätt kändes det fint att det faktiskt fanns vuxna som ville ta hand om mig, som hade sett hur illa det varit tidigare. På ett annat plan skapades ett stort tryck på mig. Det var upp till mig själv att visa att det faktiskt inte var några större problem med mig. Att förra fosterfamiljen hade haft fel om mig. Någonstans här började även min pubertet, mitt utforskandet och gränstestandet. Jag anser själv att det är i den här familjen mitt eget beteende för första gången blir det faktiska problemet. Egentligen inte konstigt. Tilliten till vuxenvärlden hade trasats samman allt eftersom. Jag hade fått lära mig att de vuxna alltid lämnade mig. Ville bli av med mig. Alltid såg mig som ett problem. Jag var livrädd att det skulle ske även hos denna familj. Eller rättare sagt; jag var säker på att det skulle inträffa. Alltså bättre att ligga steget före. Det skulle göra mindre ont ifall jag själv tog makten över när var och hur jag skulle flytta, istället för att vänta på att de skulle tröttna. Även känslan att inte vara värd att bli omtyckt och älskad ska betonas. Det gjorde ont i mig när jag kände deras kärlek. Så ont att jag inte stod ut. Och det enda sättet jag kom på för att de skulle sluta tycka om mig var att bete mig illa. Egentligen kände jag sådan litenhet i detta och jag tyckte inte om den jag var. Men jag bestämde mig för att lyckas straffa ut mig själv. Jag testade dem alltför mycket. Drog saker för långt. Var galet provocerande. Jag gjorde många saker som jag redan i stunden skämdes över; stal, ljög, skolkade och var elak. Det är ingen smickrande bild av mig själv, men det var så det var. Det enda jag med säkerhet visste; alla ger till sist upp.

I dag kan jag känna sorg över att den första familjen som tydligt visade att de ville ha mig även blev den första familj jag medvetet betedde mig fruktansvärt illa mot.


Soc-rapport 880201 "Ringt och talat med fru K ang en träff ganska snart. Hon berättar att det varit lugnt i helgen omkring T och att modern hört av sig vid ett par tillfällen. Vi kommer överens om att träffas onsdag eller torsdag till veckan. Fru K börjar diskutera en annan familj, egentligen som de tillsammans arbetar för skulle i framtiden ta hand om T. Gör klart för henne att det inte blir tal om att ytterligare en familj ska lägga sig i vad som blir framtiden för T, att vi ska träffas förutsättningslöst och diskutera den situation som uppstått och utifrån detta lösa fortsättningen för T:s bästa.

Samtal med kurator som väl känner till T och hennes problematik. Efter det som blev resultatet av att T inte fick komma in på BUP i fredags har de inblandade insett att det inte var så bra att det blev detta resultat och allra minst för T. BUP står bakom fortsatt handläggning att T behöver någon form av behandlingshem och då i första hand är det Tålsmark Gård vi tänker på och där är hon aktualiserad, men frågan är om hur det blir efter 30.6.89

Ordföranden i socialnämnden informeras på morgonen om vad som i ärendet och att T flyttats från sitt familjehem. Han godkänner att T tills vidare får vistas i detta hem i avvaktan på annan resurs."

Soc-rapport 880203 "Utvecklingen i ärendet diskuterat i gruppen inför träffen med familjen K. Alla står bakom att T kan få stanna kvar en tid i den aktuella familjen till annan lösning går att ordna och då möjligen vårterminen 88. Kurator ringer på e m och berättar att ärendet varit uppe på en konferens på BUP och att alla helhjärtat stöder att T behöver mer än ett familjehem. Hon behöver komma till ett behandlingshem för att verkligen få adekvat hjälp att ta gränssättningar, att bearbeta sitt hat och att få hjälp att lägga av med sitt manipulativa beteende och att det blir en långvarig bearbetning. Tagit upp med BUP ang terapi för T genom att hon får en samtalskontakt på BUP."

Soc-rapport 880204 U t träffade makarna K igår. Innan träffen ringde fru K och ville att makarna Lind skulle få vara med, eftersom de tänkte ta hand om T. Avstyrde detta.
Alla finns hemma när vi kommer till familjen, inklusive T som försvann upp till makarna K:s dotters rum, men kom sedan ner och vi bestämde att ingen av barnen skulle vara med under samtalet. Kort så klargör vi att det är vårt ansvar att göra det bästa för T och att hon är omhändertagen enl LVU. Att det inte blir tal om att T ska till en ny familj. Att vi vill att hon får stanna kvar i deras familj i avvaktan på vad vi tänkt framöver, att de samarbetar med skolan på bästa sätt, att vi ordnar en samtalskontakt för T omgående på BUP. Efter en hel argumentation förstår åtminstone herr K vad det handlar om och T får löfte om att stanna i familjen. Det kommer tydligt fram att T hamnat mitt i en stor grannkonflikt = byskvaller, som är mycket förödande för henne och som hon givetvis utnyttjar i denna situation. Det handlar tydligen om många outredda grannkonflikter, där dessa aktuella två familjer under ett års tid utan vår vetskap eller förra fosterfamiljens arbetat för att T skulle flytta över till familjen Lind. Det var för omkring 1 år sedan som förra fosterfamiljen första gången kom med signaler om att det var jobbigt för dem med T och där finns förklaringen till mycket av hur hon fungerat i det familjehemmet. Istället för att stödja förra familjehemmet har de arbetat för att få henne därifrån. Skall träffa makarna K ganska snart för en mindre utredning inför att T skall stanna en tid i familjen.Tar löfte av makarna K att inte börja agera och tala om för T att vi har annat på gång för henne och det lovar att de inte kommer att säga någonting till henne. Fru K skall åka ner till BUP med T en gång/veckan för samtal. Övriga ekonomiska saker skall vi ta upp vid senare tillfälle. Att det är riktiga människor T kommit till är ställt utom alla tvivel, men att de skulle klara T i ett längre perspektiv verkar helt uteslutet och T måste bort från den infekterade miljö som uppstått.

Överläkare från BUP ringer och undrar om T behöver omedelbar hjälp och skall tas in nu, isåfall går det bra. Meddelar honom att min bedömning inte är att hon behöver omedelbar hjälp. Efter en stund ringer ringer kurator och hon lovar ordna med samtalskontakt så snart som möjligt."

Soc-rapport 880217 "Fru K ringer och vill tala om att allt är bra omkring T. Fru K säger att de skulle ta hand om T om det vore möjligt i längden, men att de även har en sjuåring hemma som inte skulle acceptera att "dela" sin mamma  med T alltför länge.  Däremot tror hon på en lösning att T får stanna i byn, hos den familj vi nu utreder. Skolsituationen är lugn. Mamma S är dock mycket jobbig. Hon ringer nästan varje dag och fru K har svårt att sätta gränser för henne."


BUP-journal 880322: Mottagningsbesök med T och makarna K. "Mottagningsbesöket är en konsekvens av T:s önskan om en egen samtalskontakt på BUP. Familjen K har erbjudits stöd i egenskap av tillfälliga fosterföräldrar men tackat nej. Avsikten med dagens samtal är att erbjuda T egen kontakt med kurator och att med fosterföräldr diskutera det praktiska arrangemanget kring detta. T har nu varit hos familjen K i 2 mån. Sociala utreder nu en grannfamilj som förklarat sig villig att bli stadigvarande fosterhem för T och man avvaktar denna utredning med spänning. T:s behov av samtalskontakt är inte lika uttalat längre men hon blir under samtalets gång intresserad av kuratorn. Fosterföräldrarna önskar hålla dörren öppen varför vi enas om återbesök 04 06 och att kurator då träffar T ensam och att medföljande fosterföräldrar träffar övriga i teamet för lägesrapport ang T:s framtida boende. Beslut om fortsatt kontrakt då."

BUP-journal 880406 "Tel samtal från fru K som lämnar återbud till BUP-tiden för T och familjen. Fru K menar att T just nu inte har något behov av individualsamtal och. Hon mår så bra just nu och det mest aktuella är ju om placeringen i det nya fosterhemmet ska godkännas av sociala och när placeringen i så fall kan ske. Den nya familjen får i så fall aktualisera behovet av individualterapi i samråd med T."

Soc-rapport 8805025 Sammanfattning senaste månaden. "T flyttade till familjen Lind den 10 maj i och med att nämnden tagit beslutet om omplacering. Överflyttningen gick bra och T var väl förberedd. Vid kontakt med fru Lind idag säger hon att det tycker att de första veckorna gått bra men de såg att det var jobbigt för T första veckan när mamma S inte hörde av sig, men pingsten har T varit på umgänge hos sin mamma och det har tydligen varit en bra helg och mamma höll sig nykter. Planeringen framöver är att T skall åka till morfars till helgen och vid midsommartid skall hon på musikläger. Makarna Lind tycker det är bra att de har sommaren på sig att leva tillsammans med T innan hon skall börja högstadiet. Så allt känns bra nu, men som fru Lind säger att nog förstår de att det kan bli jobbigt tidvis med T och då framförallt i samband att S skall få barn och den oro T då kommer att uppleva, men vi får ta det då den tiden kommer."

Soc-rapport 880901 "Ringt och talat med fru Lind som berättar att sommaren har gått bra men varit jobbig. Fru Lind säger att hela familjen har tagit alla tillfällen att prata under sommaren och att T har stort behov av det och att de alltid tar tag med saker som uppstår och diskuterar igenom varje gång det känns nödvändigt.  T verkar trivas och har nu börjat högstadiet där även deras dotter går."
"...Beträffande umgänge med modern är det mindre sedan modern blev mamma till en flicka i början av juli månad. T engagerar sig inte i sin lillasyster och i regel träffas S och T bara över dagen. För T verkar det bra att hon kan separera lite ifrån sin mamma. Symbioset är inte all lika påtagligt."

Soc-rapport 881014 Hembesök hos familjen Lind igår. "Vi träffade makarna Lind först en timme innan T och familjens dotter kom hem från skolan. Makarna Lind tycker att visst har det varit och är jobbigt med T, hon kräver mycket uppmärksamhet och är pratig, men att de kan och vågar sätta gränser för henne och att hon tar deras regler. Deras dotter och T fungerar bra tillsammans. Makarna Lind talar igenom med T varför de gör si eller så och varför de ställer krav på henne och inte accepterar vissa av hennes beteenden och det förstår hon. De säger att visst märks det att T har haft en fel start i livet och hon ger mycket lite av sig själv, men att de tror att det finns en framtid för T och det då mycket på grund av hon är så begåvad och använder sin begåvning positivt...."
"...De tar också upp att de inte kan kräva en förändring så snabbt utan ha delmål och att de måste ha i bakhuvudet vad det beror på att T har sina "dåliga" värderingar. De har också sett att hon är enormt lojal mot sin mamma och tar till sig hennes mindre bra värderingar..."
"...Vad det gäller utspel säger makarna Lind att T inte får utrymme för det hos dem..."
"...T säger till u t att hon trivs i familjen och tycker att hon fått det bra och där skall hon stanna. T är en helt annan flicka i förhållande till under den tid hon bodde hos förra långvariga fosterfamiljen. Det gick inte att nå henne då, men nu är hon öppen och glad och positiv till vårt besök, så det känns bra att lämna familjen och känna att det är bra för T efter allt trassel omkring hennes situation."

Soc-rapport 890302 "Träff med familjehemsföräldrar idag för att diskutera igenom hur läget ser ut omkring T. Makarna Lind tycker att problemen började strax efter jul i och med att S börjat pressa T om att hon hux flux skall flytta hem. Det har varit många turer omkring detta, men T valde att för ca 14 dagar sedan skriva ett brev till S och därefter har det blivit tyst om det resonemanget. Däremot har T inte varit ärlig mot familjen och de har fått ha långa och ingående samtal med T och det har tagit tid innan hon talat om hur det är. T har stulit pengar från en kamrat och har även börjat röka. Familjen Lind undrar vad hon ska hitta på nästa gång, om hon börjar använda alkohol eller annat. Dessutom så sköter hon inte skolan lika bra längre. Det är de fortsatta kraven på T de vill prata om och de har försökt påminna T om hur läget var när hon flyttade in hos familjen och hur de tillsammans fick strida för att det blev så. Nu vill hon inte kännas vid det, men de kommer att ytterligare prata igenom detta och hur gärna de ville och vill ta hand om T. T är inte alls angelägen om att ha några täta kontakter med mamma S och vad de förstår så trivs hon i familjen och vissa saker vet hon väl knappt själv varför hon gör..."
"...De bedyrar båda att det inte är något alarmerande, men de oroar sig för den trend T visar och inser att de måste få in henne på rätt väg igen."

Soc-rapport 890317 "...Fru Lind vill ha råd för hur det skall hantera situationen. Hon får rådet att försöka trappa ner konflikten, att de knappast kommer längre genom att pressa T. Hon vet att det är fel att hon tagit pengarna och hon vet efterräkningarna men hon kommer knappast erkänna i nuläget. Detta är T:s stora test på hela familjen och u t ber att de verkligen står ut, för T är van att alltid förkastas när hon ställt till det och förväntas nu bli förkastad. Fru Lind säger att de inte alls håller på att ge upp, men det är svårhanterligt. De vill inte heller i nuläget ha handledning genom BUP utan fru Lind kommer ta ledigt en del under våren och då skall hon speciellt ägna sig åt T. Makarna Lind hoppas att T kommer hem efter skolan idag, de känner oro över vad nästa steg blir."

Soc-rapport 890320 "Fru Lind ringer och berättar att de rett upp problemen och det beror på att T och flickan i vars hem T stulit pengar slogs på skolan i fredags och då kände familjen Lind att de måste ta itu med alla problem. Det har varit en hektisk och jäktig helg. T hävdade att hon skulle flytta. Hon var otrevlig och de visste inte hur det skulle bära sig åt. Till slut retade T herr Lind så att han helt enkelt slängde ut henne och hon begav sig iväg på sin cykel. Efter en stund for herr Lind efter henne och bad T om ursäkt och hon följde med hem. Detta blev öppningen och T uttalade att hon ville stanna kvar..."

Soc-rapport 890427 "Fru Lind ringer och vill tala om att T varit inblandad i skadegörelse på skolan tillsammans med 3 skolkamrater. Som vanligt nekade T till att ha varit delaktig. Kompisarna är 3 stycken som är placerade på tonårshemmet och de går i 9:an vilket innebär att de inte finns på skolan nästa år. Makarna Lind säger att de vet att det kommer att bli många incidenter med T men de ger inte alls upp. T håller på att frigöra sig från sin mamma och det är jobbigt för henne."

Soc-rapport 890510 "Kl 06.45 ringde fru Lind till u t:s bostad och berättade att T varit borta hela natten och att hon stack hemifrån i går kväll, men fru Lind sa att de trodde sig veta var hon befann sig och att hon nog skulle gå till skolan som vanligt i dag. Vid 10-tiden åkte u t ut till familjen, där T då fanns. Familjen fick med sig henne hem endast pga att vi skulle komma och prata med henne. T fanns på sitt rum och uttryckte att hon ville lämna familjen. T tog själv upp att hon säkert inte får komma till tonårshemmet, vilket hon verkar vilja och vi såg som en lösning. Efter samtalet med T pratade vi med makarna Lind och de uttalade att det växt dem över huvudet och att de känner att deras resurser inte räcker till och att de är pessimistiska till att T bor kvar. I så fall måste T inse att de inte kan ha ett liv där det skall jagas och oroas över henne på nätterna och att hon totalvägrar att lyda dem. Vi kom fram till lösningen att T bor kvar först och främst vårterminen ut och sedan får vi se hur sommaren blir. T satt sedan med i samtalet och hon lovade att komma hem direkt efter skolan samma dag. T var väldigt pressad och vidhöll att hon vill flytta och så småningom gav hon sig bara i väg och skulle till skolan."

Soc-rapport 890512 "Ringt fru Lind och talat om den planering vi har inför T och som hin tycker låter bra och hon ska prata med herr Lind ang att de skall arbeta vidare för T som stödfamilj, vilket innebär att de skall fungera som familj för T under hennes placering på Tonårshemmet. De ska prata med T och höra vad hon vill. U t ber att fru Lind inte ger henne så mycket spelutrymme, då det finns risk att T lätt väljer bort dem för att fly. Fru Lind säger att de ska försöka lösa det så att T slipper komma till en ny familj den korta tiden till dess att Tonårshemmet tar vid i augusti. Just nu är det en lugn avvaktande stämning i familjen."

Soc-rapport 890613 Utvecklingen i ärendet fram till idag: "T rymde från familjehemmet sista helgen i maj och hon efterlystes och och hämtades av polis och fördes till akutbarnhem av socialjouren. Fr o m måndag 29 maj bor hon hos sin mamma och mammans sambo och hon har även övernattat hos familjen Lind i samband med skolavslutningen. Denna vecka är T på fotbollsläger och där efter ska hon åka med sin mamma till morföräldrarna. Den 17 juli kommer de hem och då skall personal från Tonårshemmet träffa T och hennes familj. Fr o m 22 augusti skall T börja bo på Tonårshemmet. U t träffade T och och hennes mamma dels för att diskutera igenom hur sommaren ska se ut för henne och dels att hon får komma till Tonårshemmet. T visade uppenbar glädje över att få hamna där och S tycker att det är den enda vettiga lösningen för T."


Det var verkligen inte lätt för familjen Lind. Min taktik att helt stänga av mitt känsloliv för att slippa besvikelse fungerade väl för sitt syfte. Jag utvecklades till att bli fullkomligt rabiat. De få gånger min litenhet kom fram var antagligen de gånger de kände hopp att det skulle gå. Vad de än hade försökt med hade inte spelat någon roll. Jag var fast besluten om att lyckas straffa ut mig. Jag ville egentligen inte till tonårshemmet. Jag ville bara bort från familjen, hela vuxenvärlden, mina känslor, mig själv, ja bort från allt! Det enda jag tror hade kunnat hjälpa var ifall jag fått något eget slags stöd från BUP. Det är så genomgripande under alla år i alla familjer, att bara för att de tycker att det är lugnt behöver jag inget stöd därifrån. Ändå står det klart och tydligt om problematik och störning på grund av all otrygghet. Många gånger var det så nära att jag fick den hjälpen, men tyvärr fortsatte den att stanna enbart i teorin. Jag tänker så här; fanns det en grundstörning borde väl hjälp satts in för länge sedan?

Det sämsta med att beslutet om flytt till Tonårshemmet fattades i just detta skede var att jag placerades hos min mor och hennes sambo några månader i väntan på flytten. Upplevelser därifrån gjorde det till den värsta sommaren någonsin.

Fortsättning kommer att följa.

Fosterfamiljer, mina tankar, med inkluderade journaler (del 5)

Femte delen

Frustrationen inom mig växte sig allt starkare. Det började planeras inför en flytt hem till min mor och jag mådde extremt dåligt över det. Jag var tolv år och försökte hitta min plats i tillvaron, men det gick verkligen inte bra. Även i skolan var det jobbigt med de två lärare som umgicks med fosterfamiljen. Jag upplevde ofta hånfullhet och ignorans från deras håll. Min bästa kompis mamma hade jobbat där men slutat på grund av hon känt sig mobbad och utfryst. Även det bidrog till att jag upplevde det jobbigt i skolan. Jag tyckte om henne och kunde prata med henne, men nu hade jag ingen. En dag i januari skedde en incident som i förlängningen gjorde att jag väldigt snabbt flyttade från fosterfamiljen. Det var under en rast när vi var ute och lekte i snön. Vår fantastiskt roliga mattant kom ut på andra våningens balkong för att röka. Hon kastade en snöboll på oss och vi började genast kasta tillbaka. Det var inte tillåtet att kasta snöbollar på den sidan av skolbyggnaden, men i ivern glömdes det bort. Plötsligt kom en annan ur skolpersonalen ut på balkongen och en av snöbollarna hamnade rakt på hennes glasögon. Gissa vem som fick skulden? Min klassföreståndare blev rasande och sprang ut till oss, tog tag i mig och slet in mig till lärarrummet där han började kräva ett erkännande och en ursäkt. Jag vägrade, för det var inte jag som hade kastat den. Jag visste det med säkerhet för strax innan hade jag blivit väldigt irriterad på mig själv över att mina kast inte på långa vägar nådde dit upp. Klassföreståndaren fortsatte skrika på mig och sa att att jag var ett otacksamt problembarn som borde veta min plats. Han ringde även till fosterföräldrarna och efter samtalet ställde han in hela skolans lektioner, föste alla barn till gymnastiksalen, placerade mig i mitten och sa att vi alla skulle stanna där tills jag bett om ursäkt. Jag brast inombords och känslan av att ständigt bli misstrodd befästes. Jag reagerade med tystnad. De andra eleverna skruvade på sig och även de övriga lärarna verkade känna sig obekväma i situationen, men ingen reagerade. I två timmar stod jag där utan att säga något. Klockan ringde ut för dagen och det var äntligen över. Jag bestämde mig för att inte åka tillbaka till fosterfamiljen.

Det fanns ingen plan för vad jag skulle göra eller vart jag skulle ta vägen. En klasskompis sa att jag kunde vara i hennes lekstuga. Hon tyckte säkert det var lite spännande. Jag funderade mest på vart jag senare skulle ta vägen. Lekstugan var kall, men det fanns ett litet element där inne som jag startade då och då för att värma mina fötter. Det blev pådrag under kvällen. Flera klasskompisars föräldrar deltog i sökandet efter mig. Klasskompisarna hade berättat för sina föräldrar vad som hänt i skolan under dagen och som vettiga vuxna människor reagerade de. Vissa hade lärt känna mig väl och visste att det var allt annat än enkelt för mig i tillvaron och fosterfamiljen. De var ute och ropade på mig. Jag ville att de skulle sluta, jag ville att det skulle bli lugnt så jag kunde planera min vidare flykt. Polis tillkallades och jag blev rädd och fortsatte gömma mig i lekstugan. Sent på kvällen hörde jag min bästa kompis mamma ropa på mig utanför. Jag beslutade mig för att ge upp. Tänkte att det var bättre att bli hittad av henne än av polisen. Jag fick gå in till kompisen vars lekstuga jag befunnit mig i. Utanför stod några vuxna och diskuterade högljutt med min fosterfamilj som också hade kommit. Polisen försökte lugna ner. Jag uppfattade inte så mycket av det,  mer än att det handlade om vad som hänt i skolan tidigare under dagen. Efter att själv ha pratat lite med polisen fick jag tillåtelse att sova över hos kompisen om jag lovade att åka tillbaka till fosterhemmet dagen efter, vilket jag också gjorde, till en extremt tryckt stämning. Jag tror inte att vi växlade ett enda ord den kvällen.

Dagen därpå, när jag kom hem efter skolan såg jag att det stod en bil på gården. Jag visste att den tillhörde min socialsekreterare och förstod direkt att något var på gång. Det knöt sig i magen. Min socialsekreterare var där tillsammans med min mor som var full. De sa att jag skulle flytta hem till min mor på en gång. Jag fick fullkomlig panik. Det fanns inte en chans att jag ville flytta hem till mor och hur kunde min socialsekreterare ha min mor med, märkte hon inte att hon var full? Jag försökte prata med socialsekreteraren, men hon sa bara till mig att om jag inte ville flytta hem till mor så fick jag minsann själv tala om det för henne. Ännu mer panik från min sida. Även om jag kände att jag inte ville flytta hem så var det sista jag ville att såra min mor och jag visste att hon skulle bli ledsen, Jag visste att det skulle göra ont i henne. Vi gick upp till mitt rum på övervåningen, min mor och jag. Rakt ut talade jag om för henne att jag inte ville flytta till henne. Hon började gråta. Jag kände mig fullkomligt förkrossad. Jag sa till min socialsekreterare att jag var villig att flytta varsomhelst, bara inte hem. Hon började ringa runt, men det verkade svårt att hitta någonstans för mig att hamna akut. Min mor kom ner. Hon grät förtvivlat och sa att hon ville åka hem. Hon orkade inte möta min blick. Jag kunde knappt andas och det gjorde fruktansvärt ont i mig.

Efter att mor blivit hemskjutsad lyckades jag erövra telefonen en stund. Jag ringde min bästa kompis och berättade om min panik och vad som var på gång. Hennes mamma och pappa (i forts. kallad fru och herr K) tog över telefonen och sa lugnande till mig att de skulle ordna detta. Efter några timmars dividerande och telefonerande mellan olika personer och instanser kom herr K och hämtade mig. För första gången någonsin kände jag att det fanns en vuxen som kämpade för mig och såg mig.


Soc-rapport 880127 "Fostermamman ringer hem till min bostad under kvällen och berättar att T inte kommit hem från skolan och att hon vet att sitter i en lekstuga tillsammans med en kamrat och vägrar komma hem. Fostermamman vill ha råd hur det skall agera, om de skall koppla in polis eller inte. De vet att en av grannarna nu är ute och på väg till T där hon är. Råder familjen att ligga lågt, när de nu vet att T inte är i någon fara, men om hon tar vägen någon annanstans måste de agera via polis för att få hem henne. Upprinnelsen till att T inte kom hem i eftermiddag med skoltaxin är enligt vad de hört genom skolan att T slängt en isig snöboll på en personal i skolan /förbjudet av skolledningen/ och för detta begärde då hennes lärare att hon skulle gå till personen i fråga och be om ursäkt. De försökte med T ca 2 timmar utan att lyckas. Det är T:s sätt att reagera att aldrig ta på sig skuld eller be om ursäkt för något. Detta är en jobbig bit som alla har svårt med som kommer i närmare kontakt med T. Dagen efter meddelade fostermamman att det varit tvungna att kontakta polisen som fick tag i T hos en familj och där ville T sova över och det fick hon. Fostermamman säger på torsdagsmorgon att nu orkar de inte med fler liknande incidenter och hon kände stor oro över att inte T skulle komma hem samma dag, dvs idag. Fosterföräldrarna ville bli befriade från uppdraget att vara familjehemsföräldrar med omedelbar verkan. Lyckades få uppskov till på måndag att ta hem T. Samtalade med fostermamman på fredagmorgon och då ville hon att T skulle hämtas. de hade haft ett samtal från S som sagt att hon skulle ta över på fredag, att det var det bästa och det ville även fosterföräldrarna. Vi överenskom att komma till familjehemmet vid 13.30 tiden. Torsdag samma vecka ringde kurator från BUP och berättade att fostermamman även ringt henne angående terapi för T och hon hade då berättat om rymningen och om hur jobbigt de hade det. Vi kom överens om att kuratorn skulle informera barnpsykjouren, om att T kunde komma in akut och att de då skulle lägga in henne.
U t hämtade S kl 13.00 fredag 22.1.88. Genom balkongdörren kom S:s före detta farande. Han valde tydligen den vägen då han såg att jag kom. Efter många påringningar öppnade S och låtsades vill jag påstå vara rädd för att hennes före detta höll på att bryta sig in hos henne. Sanningen var den att han och S suttit och druckit tydligen, eftersom hon inte var helt nykter, vilket var synnerligen olämpligt med tanke på att vi skulle hämta T. Min bedömning var att hon skulle följa med som överenskommet var. Då vi kom fram till fosterfamiljen hade T inte kommit hem från skolan, men kom efter en stund. T visade att hon blev uppenbart oroad över vårt besök och hon gick upp på sitt rum och S följde efter och kom ner efter en stund och sa att hon inte ville följa med. U t talade med T i enrum och hon stod fast vid att hon inte ville följa sin mamma hem utan hon skulle vilja åka till barnhem, men det visade sig vid kontakt vara fullt. T gick med på att åka till BUP, men ville att u t skulle ta kontakt så att någon snäll person skulle ta emot henne. Det visade sig var inte enkelt att få någon hjälp från BUP, ett evigt ifrågasättande att skulle de drabbas av henne och hur hade vi tänkt det framöver m m. under de timmar u t fick vänta på ett ställningstagande från BUP, om T skulle få komma in eller inte ringde T till en kamrat och fick av hennes pappa löfte att få komma och bo hos dem. Efter att T fick det budskapet satte hon sig på tvären och vägrade åka med till BUP. Efter en stund sa fosterföräldrarna (och efter det att u t sagt till kamratens pappa att det inte skulle bli så att T i detta läge skulle flytta till dem) att det var bäst för T att åka till dem, eftersom de såg på T:s agerande att det förmodligen skulle bli omöjligt att frivilligt få med henne till BUP och därifrån hade ej heller något positivt besked kommit att hon skulle tas in. Under väntan på sista samtalet från avdelningsläkare på barnpsykjouren var T inte lite påstridig och menade att hon skulle inte åka till BUP. Samtalet kom från avdelningsläkaren som berättade att kamratens pappa, herr K ringt och "erbjudit" sig att de skulle ställa upp upp för T nu och framöver och avdelningsläkaren tyckte det var det bästa och att det inte fanns någon plats på BUP. I detta läge fanns inget annat att göra än att låta T få följa med herr K, som kom och hämtade henne senare på kvällen. T överlämnades till makarna K med löfte att vi skulle ta kontakt härifrån på måndag och u t bad att de skulle försöka reda upp den osämja som uppstått mellan dem och fosterföräldrarna. Det lovade de att göra. Modern underrättades under helgen var T g´fanns och hon fick telefonnummer och ringde både lördag och söndag. Försökte få modern att inse att T inte nu skulle straffas för vad som hänt utan att hon som vuxen måste reagera som sådan. I nuläget ville hon inte diskutera längre."

BUP-journal 880125-880128 Sammanfattning av vecka 4. " Fostermodern ringer med anledning av att förhållandena kring T akutiserats. Inför planeringen att lämna flickan har hon själv bett om en kontakt, typ stödkontakt vid BUP. Vi har gett besked om att försöka ordna en kontaktperson här som skulle kunna vara flickans stöd inför separationen från familjehemmet tillbaka till modern eller ev annan placering. Socialförvaltningens socialsekreterare informerad och inne på samma behandlingslinje. Modern rädd inför flickans återkomst till hemmet, men ändå beredd att ta henne tillbaka och begära hämtning. 880126 rymmer T och hålls gömd av klasskamrat och det visar sig att hon fått en hel bygd med sig i manipulationer kring fosterhemmet och läraren. Många i skolan och även skolkamrater far illa av flickans utspel liksom familjehemmet. Utifrån alla turer kring denna rymning bestämmer sig fosterföräldrarna att lämna flickan den 1 feb. vart åker hon? Vart tar hon vägen? Fosterfar har ringt Barnpsyk för ev förflyttning hit om ingen annan lösning finns.
Planering: Flickan tillbaka till mor den  feb, senare planering avgörs av sociala som har ansvaret för flickan. Vid extrema svårigheter inläggning vid BUP."

BUP- journal 880201 Telefonsamtal från socialsekreterare och tidigare under dagen kontakt från avd. läkare. "Enligt avd. läkare har T placerats hos en klasskamrat och dennes föräldrar, makarna K. Dottern i familjen är T:s bästis i skolan. T är nu lovad att bo hos familjen K över helgen ev längre. 1/2 uppger soc sekr i tel samtalet att T vägrar denna dag att åka hem till mor. Hon tänker sig att stanna hos kompisens familj tills vidare och då barnpsyk inte kan erbjuda flickan ngn plats trots att familjehemmet är lovad avlastningsplats vid BUP vid behov vilket detta tycks vara enl en slutant 851121 finns naturligtvis en viss förtvivlan i familjehemmet över att flickan nu lyckats med sitt utspel. Samtidigt tycker också soc sekr att T befinner sig i en bättre miljö för tillfället än på BUP vilket väl stämmer. Dock är hennes framtid mkt oviss och soc sekr kommer att utreda detta under veckan. F n icke aktuellt med kontakt från BUP dock fortsätter vi att träffa familjehemmet i den situationen de nu befinner sig i där separationen från T blivit mkt svår och dramatisk.En annan viktig faktor är att T lyckats manipulera hela bygden mot familjehemmet inkl familjehemmets gemensamma vänner. Samtal med familjehemmet planerat till 880202."

BUP-journal 880202 Samtal med fosterföräldrarna: "Ett par förkrossade fosterföräldrar kommer och uttrycker en förväntan på mötet med BUP, en längtan att komma till neutral mark där de kan lasta av sig sina oerhört svåra upplevelser den gångna veckan. Ingenting har blivit vad de ens kunnat drömma om. De mest otroliga saker händer i relationer med grannar och de som familjen tidigare sett som vänner. Vi använder oss av en del ordspråk såsom "vännen prövas i nödaen", "otack är världens lön" och det känns som en klar krisbearbetning där föräldrarna stöttar varandra på ett mkt fint sätt och där vi kan ytterligare vara till viss hjälp.

Aktuellt: Nuvarande bostad för T är hos makarna K. De har nu tagit hand om T eftersom hon uppges vara bästis med deras dotter. 880201 hämtar herr K, hans dotter och T alla T:s tillhörigheter och herr K hälsar i svagt ljud på fosterfar, han hälsar dock inte på fostermor. Säger inte ett ord utan samlar ihop tillhörigheterna och hoppar in i bilen och åker därifrån. T kan dock möta fostermor genom att krama henne, genom att vara vänlig och visa värme. Detta gjorde fostermamman mkt gott och hon kan möta flickan, ta henne tillbaka till sig, dock ej för boende. Vill också och uttryckte till T att vi ska träffas, du är välkommen att hälsa på oss. Detta att T behöver en egen kontakt, att hon behöver hjälp via BUP blir mkt viktigt men också att familjehemmet som nu kanske blir får handledning härifrån och att även skolan får stöd. Sålunda uttrycks fyra behov: handledning till familjehemmet vilket vi fortsätter med, handledning till ev nytt hem, handledning till lärarna och egen stödterapi för T

Familjehemmet uttrycker viss förtvivlan över att BUP inte tagit emot T under fredagseftermiddag när läget var kaotiskt men hoppas att hon kommer hit ifall det inte går med den nu provisoriska lösningen."

BUP-journal 880203 "Diskussion på konferens i mottagningsteamet. Beslutas erbjuda T egen stödkontakt. Handledning till familjehemmet såsom tidigare och ev avslutning så småningom. Handledning till ev ny boendeform. Kontakt med sov sekr som får besluta ang långsiktig behandling, rek behandlingshem, tonårshem el liknande, samt handledning till skolan. BUP finns kvar som absolut nödåtgärd men nytt ställningstagande vid ev ny situation.

Tel samtal från lärare vid skolan. Uttrycker sin förtvivlan över hur spelet i bygden sett ut, hur skolan inte har några möjligheter att möta T och honom finns en ängslan för att T kan skada sig själv vilket hon via en pjäs kunnat uttrycka. Ser också en önskan hos T att vara vän med läraren men också en oerhörd rädsla för närhet. Stöd till läraren måste ges i ngn form och jag informerar om att ansvarig är soc sekr och att jag kommer att kontakta henne denna dag och då också rek henne att kontakta läraren. Det utspel som pågår i skolan är uttryck för T:s svårigheter och pga vissa samarbetsproblem har detta accentuerats till den grad att en hel föräldragrupp och en hel barngrupp arbetar mot sin lärare.

Tel samtal till socialsekreterare som informerats om ovanstående. Hon är på väg till ett möte med nuvarande familjeboendet och har redan nu fått tel samtal där familjen K undrar om inte ytterligare en familj ska vara med, en familj med resurser som ev kunde ha T boende hos sig. Utifrån detta blir det mkt klart för mig att T inte får utsättas för förflyttningar runt i familjerna i bygden allteftersom det passar sig med ork och motivation utan kan inte familjen K måste plats beredas på BUP inför en placering på beh hem. Socialsekreterare tar på sig att rek ett ev hem för boende och erhålla handledning på BUP och att T kan få en egen kontakt här samt att inte tillåta en karusell utan i så fall inläggning på BUP.

Informerar klinikchef om förhållandena just på eftermidd. Ny familj anmält sitt intresse, alla försöker att på ngt sätt hjälpa T som går runt och fiskar efter boende, vem vill ta hand om mig. Vi måste från BUP hjälpa flickan att hamna på neutral plats inför långsiktig behandling. Inte ett pussel av lösningar där hon far mkt illa."


Det BUP inte visste var att familjen K och en annan familj under cirka ett års tid hade sett hur dåligt det var hos min fosterfamilj och redan då börjat fundera på ifall de kanske skulle kunna erbjuda mig ett stadigvarande hem. Mer kommer att skrivas om detta.

Få saker har jag så svårt att förlåta som att socialsekreteraren tog med sig min onyktra mor ut för att hämta mig. Att hon tvingade mig att rakt ut säga till min mor att jag inte ville flytta hem till henne. Tvingade mig att krossa min mors hjärta. Och åter ställer jag frågan, framförallt när det gäller BUP; Var är barnperspektivet? Inte en enda gång under den här placeringen de här åren fick jag komma till tals. Inte en enda gång fick jag egen hjälp.

Fortsättning kommer att följa.