Solen skiner på en klarblå himmel. Klockan är strax efter nio. Stadsmänniskorna har ännu inte hunnit med att ta sig ut till "min" svampskog så jag ska skynda mig ut. Jag behöver verkligen inte mer svamp, men kanske kan jag plocka till någon annan. Finns det någon där ute som vill ha lite trattkantareller?
Efter att ha läst igenom ovanstående rader förstår jag vem jag blivit. Den där rultiga, huckleprydda mormorsgestalten. Hon som saftar och syltar så fort tillfälle ges och som sitter i sin gungstol och berättar anekdoter från barndomen. Hon som berättar om hur det känns att andas höstlöv och tystnad.
2 kommentarer:
de ä väll inte nått dåligt med de, de finns för lite av den sortens människor i denna värld och jag älskar å tycker om dig för att du är en sån person
Nä, det behöver absolut inte vara dåligt. Det kändes mest...oväntat tror jag.
Skicka en kommentar