Jag läste ett blogginlägg om hur illa det kan bli när Socialtjänstemän inte sköter sina jobb. När de nappar på ryktesspridning istället för att opartiskt granska hur det egentligen ligger till. När deras så kallade principer sker på bekostnad av den falskt anklagade. När enskilda tjänstemän gör så att hela systemet faller.
Jag blir fullkomligt vansinnig när jag läser detta och en massa minnen väcks från när jag var liten. Hur Soc. skrev rapporter och fattade beslut utan att ens prata med mig. När de bildade sig en uppfattning om hur jag hade det enbart baserat på vad mina fosterföräldrar sa. Hur de aldrig såg mig, utan bara en klient som var svårplacerad. Så många övertramp gjorda av så många olika handläggare.
Den kanske allra värsta händelsen var när jag var knappt elva år och en handläggare kom hem till den fosterfamilj jag för tillfället bodde hos. Med sig hade hon min mamma, som var onykter. Handläggaren berättade att det var dags för mig att flytta hem. Jag fick panik och sa att jag inte ville flytta hem, att det inte skulle bli bra, att mamma bara skulle hålla på att supa. Det handläggaren sa till mig, det hon tvingade mig att göra då, är något jag aldrig kommer att förlåta henne för. Hon sa att om jag nu inte ville flytta hem så fick jag minsann själv berätta det för min mamma.
Min mamma betydde allt för mig och jag var konstant orolig för henne. Orolig över att hon skulle somna i en snödriva. Över vad myndigheterna skulle göra med henne. Att hon inte fick i sig tillräckligt med mat. Orolig att hon skulle supa ihjäl sig. Jag var hennes allierade. Det var hon och jag mot världen. Och handläggaren tvingade mig alltså att säga till henne att jag inte ville flytta hem.
Jag gick upp till övervåningen där min mamma befann sig. Hon log mot mig. Ostadig i sin alkoholberusning log hon mot mig. För hon var glad. Hennes dotter skulle ju äntligen flytta tillbaka hem till henne. Hon kramade om mig. Viskade att hon var överlycklig. Jag slingrade mig ur hennes omfamning och sa det bara rakt ut. Jag sa att jag inte ville flytta hem till henne. Hon började gråta. Jag gick därifrån och ringde till den enda vuxna människa i världen jag kände att jag eventuellt kunde lita på.
Jag grät.
2 kommentarer:
Det är så sorgligt och man blir både ledsen och förbannad!
Man tycker ju också att med all befogad kritik under de senaste åren så borde det finnas mer kompetens på dessa områden då det handlar om barn som socialtjänsten ska "ta hand om".
Tänker ibland på den lille pojken som blev berövad livet av sin far och soc VISSTE om hur det var ställt.. Varför varför VARFÖR hämtade de inte honom till ett tryggt ställe?
Åh, man blir så bedrövad! Vilket fint inlägg du skrivit idag. Man vill nästan gråta själv!
Ja, det är väldigt sorgligt och förbannat illa att det ska vara så här!
Ja, det känns som att balansen är underligt ställd. I vissa fall vet de om att barn far illa, men avvaktar på tok för länge med att ingripa. Medan de i andra fall ingriper underligt tidigt, lyssnar på elakt skvaller och förtal. Jag förstår att det inte är lätt att ha deras jobb, men mer måste göras, för det handlar faktiskt om människor som far illa, på det ena eller andra sättet.
Trygghet, där sa du nog det viktigaste ordet. Alla måste få känna sig trygga, både stora och små!
Tack, tror jag:) Det var bara ett minne som dök upp som du så snällt triggade igång, haha.
Skicka en kommentar