Den här texten hittade jag under utkast, skriven i slutet av juli. Tänkte att jag lika bra kan publicera den nu, när allt är över, när det inte känns så ångestladdat längre.
"Varför gör jag sånt här, sjunga på någon okänd människas bröllop? Ångest! Ångest! Ångest! Dessutom är jag hes. Jag blir alltid hes inför sånt här. Kanske nervositeten sabbar rösten. För att tag sedan sjöng jag på ett dop. Dagen innan fick jag sänka ena sången ett tonsteg för att jag helt enkelt inte kom upp till vissa toner. Jag behöver pengarna, det gör jag verkligen, men mentalt kostar det på så in i helvete! Jag är ingen solist! Varför gör jag sånt här? Det är ett par dagar kvar innan det är dags. Jag kan inte texterna, känner mig lite osäker på ena sångens melodi och ångesten river i mitt bröst. Fan, att jag aldrig lär mig att tacka nej!"
Edit: När det var dags att sjunga gick in i rollen som den som professionellt faktiskt skulle ge brudparet att bra minne. Jag fixade det, allt gick bra. Efteråt var jag helt slut och huvudet bankade av all mental ansträngning, men det gick bra.
2 kommentarer:
Jo du va ju rätt så slut efteråt som jag mins de
Jag var ju det.
Skicka en kommentar